Kraven blev övermäktiga: Min dotter orkade inte leva

Maria Wilhelmsson Ter-Borchs dotter Fanny blev bara 17 år. Efter att ha mått psykiskt dåligt av och till under tonåren orkade hon inte leva längre och tog sitt liv.

Tomrummet som Fanny lämnade efter sig är ett sår som aldrig läker. Varje dag är en kamp för hela familjen. Att prata om Fanny och hur hon mådde samt att glädjas åt Fannys systrar är det som får Maria, 47, att orka leva vidare.

– Jag måste göra vad jag kan. Vi måste prata om psykisk ohälsa. Ingen familj ska behöva gå igenom det här helvetet som vi har gått igenom.

Vi träffas en eftermiddag hemma i villan i Örkelljunga. Var­dagsrummet övervakas av Fanny från flera foton på ett bord vid ena väggen. När vi ses har det gått nästan ett år sedan Fanny dog. För Maria är det en tung tid. Hon bävar inför ettårsdagen.

– Det kommer att bli en jobbig dag. ”Firar” man det? Hur hanterar man det ens? Först tänkte jag åka bort för att slippa vara hemma, men jag måste utmana mig själv att göra det som är jobbigt. Jag får inte låta sorgen begränsa mig eller Fannys systrar.

– Jag har en tanke att vi ska tända en rislykta och släppa iväg för henne. För mig symboliserar det själen som flyger fritt och är fri från alla bojor. Och sedan äta glass och minnas tillsammans.

Skar sig själv

Det var i åttan som Fanny började må dåligt. Hon skar sig själv men ville inte prata med någon om hur hon mådde.

– Varje gång jag försökte prata med henne så sa hon: ”Du förstår ändå inte. Nä, och just därför måste du berätta för mig hur du mår”, svarade jag. Men hon kunde inte förklara. Jag tror att hon kände prestationsångest, hon ville vara bäst och hade höga krav på sig själv.

Maria blev alltmer frustrerad och kände sig maktlös när hon inte kunde hjälpa sin dotter.

– Man blir ju desperat. Jag sa till Fanny att om hon inte slutade att skära sig så skulle jag kontakta socialen. Men så vände det och hon började må bättre.

Fanny var duktig i skolan och kom in på naturprogrammet på gymnasiet. Drömmen var att bli lärare i kemi och biologi. Hon trivdes och självskadebeteendet försvann. Maria kunde pusta ut. Nu gick det åt rätt håll.

Men så kom problemen till­baka under vårvintern 2017.

– Hon var stressad, åt sämre och slutade hålla kontakten med sina kompisar. Hon missade prov i skolan och var inte sitt vanliga jag.

Via vårdcentralen fick Fanny kontakt med en kurator och började gå på samtal. Efter några veckor hörde kuratorn av sig till Maria.

– Han sa att han inte kom någonvart med Fanny. Att hon var helt sluten i sig själv. Han var orolig och remitterade henne till BUP.

Där träffade Fanny en psykolog som tog henne på allvar och till en början fungerade det bra. Men efter några besök slutade Fanny gå dit.

Hittades för sent

Maria var förtvivlad och fick rådet av kliniken att backa och låta Fanny vara mer i fred.

– Men hur skulle jag kunna backa när hon sa att hon ville dö? Att höra det från sitt barn gör så fruktansvärt ont. Man bara står där maktlös utan att kunna göra något. Det går inte att beskriva hur hemskt det känns.

Dagen det hände sa Fanny att hon inte mådde bra. Hon hade ont i magen och stannade hemma från skolan. Maria hade kontakt med sin dotter via appen Snapchat.

Hon skrev några uppmuntrande ord till dottern och kommenterade en selfie som hon hade lagt upp.

Maria befann sig på jobbet och tänkte att hon skulle ringa Fanny lite senare. När hon kollade sin mobil efter några timmar såg hon att hon hade flera missade samtal från polisen.

– Först förstod jag ingenting. Att hon skulle ta sitt liv det fanns bara inte. Fanny levde fortfarande när jag pratade med polisen, men jag kände redan då att hon inte skulle klara sig. Jag kände att de hade hittat henne för sent.

Maria och de övriga familjemedlemmarna satt hos Fanny den sista tiden som var kvar. De höll henne i handen och pratade med henne. Några dagar senare dödförklarades hon.

Maria sträcker sig efter en näsduk på bordet och torkar tårarna som trillar med jämna mellanrum. Hon berättar att Fanny i vanliga fall var levnadsglad och att hon älskade att spela andra ett spratt och hitta på hyss. Hon var omtänksam och trivdes med att hjälpa andra.

Kände stor skuld

Fanny ville donera sina organ och de räddade flera liv. Men för Maria var det ingen tröst. Den bottenlösa sorgen och själv­anklagelserna överskuggade allt.

– Jag hade så många skuldkänslor och det har jag fortfarande. Jag ser bilder framför mig hur det kunde ha gått om jag gjort annorlunda.

– Jag anklagar mig själv för att jag inte ringde henne den där dagen. Då hade hon kanske levt i dag. Man känner sig så fruktansvärt misslyckad som mamma. Jag gjorde mycket, men jag tycker inte att jag gjorde till­räckligt.

Det faktum att Fanny tog livet av sig skrämmer andra.

– Det finns fortfarande många tabun kring självmord. Döden i sig skrämmer, tror jag, och gör att en del inte vågar prata med mig. Men det hjälper att prata och det spelar ingen roll vad någon säger för ingenting kan göra det värre än vad det är, menar hon.

Maria vill prata om Fanny och hemma gör de det ofta. Det finns en tröst i att hon inte blir bortglömd. För varje dag blir det allt längre sedan Maria kramade sin dotter. Det är en outhärdlig känsla.

I dag gör Maria vad hon kan för att uppmärksamma psykisk ohälsa bland unga. Hon tycker att det finns stora brister i samhället och att vi måste bli mycket bättre på att möta både unga som mår dåligt och deras anhöriga.

Därför har hon dragit igång en utbildning på sin arbetsplats och börjat engagera sig i Suicide Zero, en förening som arbetar med suicidprevention.

– Det är inget att skämmas för att man mår dåligt. Jag tror att Fanny skämdes för att hon inte mådde bra, för att hon kände att hon inte levde upp till förväntningarna på hur man ska vara. Det är jätteviktigt att vi pratar med ungdomar om hur de mår, om självmord och att det finns hjälp att få.

Sorgen förändras

Maria har bestämt sig för att vara öppen och berätta hur ett själmord påverkar de som lever vidare. Och om tomheten och sorgen efter Fanny. Hon skriver regelbundet på Facebook och får många kommentarer tillbaka.

– Jag har hört från andra unga som mått dåligt att de har vågat söka hjälp när de har läst om Fanny. Det känns så bra att kunna göra något för andra mitt i allt det meningslösa. Ingen ska behöva känna att de inte vill leva. Fanny ville inte det och det hugger i modershjärtat när jag vet att hon var så olycklig och tänkte att vi skulle få det bättre utan henne.

Sorgen förändras lite hela tiden, berättar Maria. I början var hon i ett chocktillstånd och sedan kom sorgen som en intensiv smärta och tomhet. Just nu är den som ett svart hål inom henne.

– Men jag har fler stunder av ljus än mörker just nu, tillägger hon.

Hon låter sorgen ta den plats den behöver. Fanny kommer aldrig tillbaka och det tar tid att ta in.

– Jag måste förlika mig med förlusten av Fanny för att kunna leva fullt ut med Fannys systrar. De lever och finns hos mig och jag måste finnas där mentalt för dem.

Livet blir aldrig mer sig likt. Saknaden kommer hon och familjen alltid att få leva med.

– Vi måste hitta tillbaka till ett liv utan Fanny. Det kommer vi att göra när sorgen inte gör lika ont. Jag vet att Fanny hade velat att vi skulle vara glada och må bra. För Fannys skull måste vi få ett bra liv igen.

Text: Mathias Pernheim
Foto: Stefan Lindblom, privatbild

Här finns hjälp

● Vårdcentral

● Psykiatrisk mottagning

● Präst, diakon

● Minds självmordslinje, tel: 90101 alt. mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen

Så kan du stötta vid självmordstankar

* Reagera

Det viktigaste är att du reagerar när du märker att någon inte mår bra.

* Visa att du finns

Be personen berätta – och lyssna noga.

* Fråga om självmord

Det enda sättet att ta reda på om någon tänker på självmord är att fråga. Du kan till exempel fråga hur och när personen tänkt begå självmord. Och vilken hjälp personen har tillgång till för att kunna må bättre.

* Bär inte hela ansvaret

Du kan behöva hjälp av andra för att uppmuntra hen att skaffa professionell hjälp.

* Be om ett löfte

Självmordstankar återkommer ofta. Be personen lova att be om hjälp.

* Stanna kvar

Det är viktigt att familj, vänner och andra nära personer finns kvar på ett aktivt sätt. Självmordstankar försvinner inte av sig själva. Man behöver hjälp att ta sig ur dem. Du kan hjälpa!

Källa: Suicide Zero

Läs också:

Anders: Sex av mina vänner har tagit livet av sig

Victoria skrev avskedsbrev: Jag trodde barnen skulle få det bättre utan mig