Knytnävarna blev Idas vapen: ”Hade mycket hat inom mig”
Hon kallades Kinder av de kriminella killkompisarna. För att hon var liten, söt och full av överraskningar. Överraskningarna bestod i att hon kunde slåss och hota människor till livet när det behövdes.
– Det där känner jag skam och skuld för i dag. Jag kan inte vrida klockan tillbaka, men jag är uppriktigt ledsen för alla som jag har gjort illa. Jag har träffat några av dem och bett om förlåtelse. Vissa har accepterat det, andra har bett mig dra åt helvete. Jag förstår dem. Mest ångrar jag alla hot. De sätter så djupa spår och förföljer en hela livet.
Ida Holmsten, 33, bor på landet utanför Katrineholm tillsammans med sin man Toby, 47, och barnen Ronia, 16, Rasmus, 13, Saga, 7, och Ossian som är fyra år. Huset är från mitten av 1800-talet och tillräckligt stort för att alla barnen ska ha egna rum.
Ida är klädd i svart luvtröja, träningsbyxor och sneakers. På underarmen har hon en AK-47 Kalashnikov tatuerad och på benet ett knogjärn och bokstäverna ACAB, som står för ”All Cops Are Bastards”. Den gamla livsstilen syns bara i tatueringarna. I dag lever Ida ett Svenssonliv med man, barn och hund. Men klädstilen är samma som förr.
– Jag var en pojkflicka när jag växte upp. Du vet, lekte krig och betedde mig som en kille. Jag trodde att min pappa ville ha en son så jag försökte göra mig så grabbig som möjligt och klädde mig därefter.
Stilen sitter fortfarande i.
– Jag kan inte ha klänning. Jag har försökt men det går inte, det är inte jag. Jag har mest svarta kläder och trivs i det. Sist köpte jag en brun vinterjacka och då tittade Toby på mig och sa att han inte kände igen sin fru, haha.
Första slaget
Knytnävarna blev tidigt Idas vapen. Hon var tolv år första gången hon knöt näven och slog.
Det var en befrielse att se hur rädd hon blev
En tjej i klassen hade sagt något nedsättande om Idas mamma varpå Ida blev svart i blicken och klippte till.
– Det var en befrielse att se hur rädd hon blev och att det gjorde ont. Hon fick känna min smärta. Om inte jag mådde bra så skulle ingen annan göra det heller. Det där slaget kom ur så mycket sorg och ilska. Jag hade byggt upp mycket hat inom mig.
Den raka högern kom att följas av fler. Hon tror att den otrygga uppväxten lade grunden till hennes beteende och livsstil. Mamman och pappan skildes tidigt. Mamman träffade en ny man och Ida fick halvsyskon. Ida avskydde mammans nye man och tyckte att hon kom i andra hand.
– Jag kände mig förbisedd och nonchalerad. Jag fick gå och lägga mig tidigt för att de skulle ha tid tillsammans.
Det var turbulent på hemmafronten.
– De festade och drack mycket och det var människor som kom och gick. Det var stökigt och de bråkade ofta. Jag hade fullt fokus på hur det var hemma. Hur var det med mamma? Skulle de bråka? Skulle de vara fulla? Det gick ut över skolan. Jag var skoltrött redan första dan.
Levde ett destruktivt liv
Ida hamnade tidigt snett och började hänga med fel människor. I många år levde hon ett destruktivt liv där våld och fylla hörde till vardagen.
Hon säger själv att hon under en period inte hade några spärrar. Hon vann respekt genom att vara tuff och slåss. I högstadiet hade hon elevassistenter som höll koll på henne eftersom hon ansågs vara bråkig och okontrollerad.
Under en period i tonåren bodde Ida i Vingåker där hennes vilda liv tilltog. Hon drack flera gånger i veckan och spred skräck omkring sig. Senare försökte hon läsa upp sina betyg på en folkhögskola men blev relegerad.
– Jag hotade en kille som hade problem. Han mådde jättedåligt av det och andra elever mådde också dåligt av min närvaro. ”Vi kan inte ha dig här. Du är inte välkommen”, sa lärarna. Så jag fick sluta.
Ida var 17 år. I samma veva hade hon träffat en kille och blev med barn. Hon bestämde sig för att behålla barnet och fixa tillvaron på egen hand.
– När Ronia föddes så vände det. För första gången kände jag kärlek på riktigt. Jag hade aldrig känt så innan.
Dömdes till fängelse
Ronias pappa försvann ur bilden och så småningom träffade Ida en ny man och fick sonen Rasmus. Ida lugnade ner sig och levde ett vanligt liv, men så hände något som knäckte henne. Hennes styvpappa dog.
I början kom de inte alls överens men med tiden hadae de blivit nära vänner. När han dog rasade tillvaron.
– Han fanns alltid där för mig som en vän. Han lyssnade på mig och visade respekt. Han brydde sig om mig. Jag var helt trasig och tog till spriten. Det lindrade för stunden Sen var det kört. Jag kom i kontakt med gamla kriminella kompisar och snart levde jag samma liv som innan. Indrivningar, inbrott, alkohol och våld. Allt det där som jag trodde att jag hade lämnat bakom mig.
Jag var helt trasig och tog till spriten
Ida förlorade vårdnaden om Ronia i en vårdnadstvist och dömdes till två månaders fängelse på kuppen. I ren desperation anmälde hon sitt ex på falska grunder så många gånger att polisen tröttnade och anmälde Ida i stället.
Men att åka in var inget problem. Tvärtom. I fängelset visste hon att hon kunde knyta nya kontakter, fler att sälja droger till och nya skulder att driva in. Men hon tänkte om och ansökte till slut om att få avtjäna sitt straff med fotboja i stället. Det blev en vändpunkt. Ida började studera och det var då en gammal lärare dök upp och gav henne en kram.
– Det förändrade mycket. ”Det ska bli bra Ida”, sa han och kramade mig. Jag hade en riktigt dålig dag den dagen och var beredd att ge upp. Jag har haft tur som har träffat människor i rätt tid.
Skrev en bok
Toby är ett annat kapitel i hennes liv. Han dök också upp när hon behövde det som mest. Men hon trodde aldrig att de skulle bli ihop.
– Toby har också ett kriminellt förflutet. Vi är AIK:are båda två och träffades via gemensamma kompisar i samband med matcher. ”Du ska gifta dig med mig en dag och vi ska ha barn tillsammans”, sa han. Jag skrattade åt honom. Jag tyckte han var jobbig och bufflig. Men så ändrade jag mig. Det var svårt. Jag har aldrig kunnat lita på någon och är rädd för att bli sviken, så varför skulle jag våga lita på honom? Nu har vi två barn tillsammans.
När hon träffade Toby för elva år sedan bröt hon med sitt gamla liv och började om på nytt. När deras första gemensamma barn Saga föddes var det som en pånyttfödelse för både Toby och Ida.
– Saga lärde oss att leva igen. Tack vare henne så tog jag tillbaka mitt liv, kändes det som.
Var nära att dö
Förra året flyttade de ut på landet. Ida har också brutit med sin mamma och sina halvsyskon. För några år sedan skrev hon den självbiografiska boken Jag är Ida, vilket rörde upp känslorna i familjen.
– De tyckte att jag lämnade ut familjen och de har en annan bild av hur det var. Jag tröttnade också på att vara medberoende så det är en anledning till att vi inte har kontakt. Men pappa pratar jag med varje dag. Han ville förresten inte alls ha en son, det vara bara något som jag fick höra från mamma.
Nu har jag det jag alltid drömt om
De senaste åren har Ida drabbats av allvarliga sjukdomar. För några år sedan fick hon proppar i lungorna och var nära att dö. Hon orkar inte lika mycket som förr. Hon har också fibromyalgi som gör att hon knappt orkar ta sig ur sängen vissa dagar.
En tuff kamp
Det har varit en tuff kamp och hon är inte bra än. Det gör att hon inte har kunnat arbeta i samma utsträckning som tidigare och det är fortfarande tätt mellan läkarbesöken.
Familjen betyder allt. De är spontana och hittar på mycket tillsammans. Ida har mycket att vara glad över, inser hon trots allt. Nyligen blev hon gudmor till en väninnas pojke.
Jag vill aldrig mer att någon ska vara rädd för mig
– Han är så fin. Tänk att efter all skit jag gjort i mina dar så får jag förtroendet att vara gudmor. Det känns väldigt hedrande. Det förtroendet ska jag vårda med hela mitt hjärta.
Ida har aldrig gått i terapi eller fått hjälp med att hantera sin ilska och aggression. Det har hon fått lära sig på egen hand. Med åren har det gått mycket bättre. Med bra relationer och trygghet omkring sig så går det.
– Jag har lovat mina barn att aldrig falla tillbaka till den jag var innan. Jag vill aldrig mer att någon ska vara rädd för mig. Min familj betyder mycket för mig. De finns i mitt hjärta hela tiden. Jag tar till vara på det jag har. Nu har jag det som jag alltid har drömt om.
Av Mathias Pernheim