Klara: Jag hyrde ut i andra hand – och hamnade i en mardröm
När min mamma gick bort hastigt och oväntat för några år sedan befann jag mig mitt i en svår och uppslitande skilsmässa. Så faktum är att jag knappt hann sörja min mamma eftersom jag hade så fullt upp med annat. Bara tanken på att ta tag i sådant som att sälja hennes lägenhet med allt vad det skulle innebära av städning, röjning av vindsförråd och liknande gjorde mig matt. Därför bestämde jag mig för att hyra ut hennes lägenhet i stället.
Jag kollade annonser noga och länge, men även om det fanns många som sökte lägenhet var jag osäker. Jag hade ju tänkt hyra ut lägenheten möblerad och det fanns en del möbler som var värdefulla för mig, i alla fall ur ett känslomässigt perspektiv. Det sista jag ville riskera var att något blev förstört. Så när jag fick nys om att kommunen sökte lägenheter att hyra till behövande nappade jag direkt. Det kändes så tryggt – de skulle stå för hyran och försäkring och, förmodade jag, hade också koll på hyresgästerna.
Ett par månader senare hade jag skrivit ett andrahandskontrakt med kommunen och kunde äntligen släppa tankarna på dödsboet ett tag.
Samtidigt så började situationen med min före detta man lugna ner sig lite också. Vänner var vi inte ännu – långt därifrån – men den värsta fientligheten hade lagt sig.
Något var fel
I ärlighetens namn ska erkännas att det var jag som varit mest aggressiv när skilsmässan blev ett faktum. Tom hade träffat en annan och det sårade mig så oerhört. Men till sist kunde jag förlika mig någorlunda med situationen.
Det var faktiskt också genom Tom och hans nya flickvän som jag fick veta att något var fel med uthyrningen, eller rättare sagt med mina hyresgäster. Under en promenad i området hade de gått förbi mammas hus, och då hade de sett hur persiennerna i både kök och vardagsrum hängde på sniskan. De upptäckte också att en del av mammas fina möbler stod helt oskyddade på uteplatsen.
Jag blev alldeles förkrossad och åkte dit och ringde på. Mannen som öppnade var nonchalant och otrevlig, och när jag bad att få komma in och titta mig omkring vägrade han släppa in mig. Om jag framhärdade skulle han anmäla mig för hemfridsbrott, förklarade han, för han och hans familj hade kontrakt och de gjorde vad de ville under den tiden.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag hann se att flera av mammas tavlor var borta, och att den stora hallspegeln hade gått sönder, innan jag blev bortkörd. Jag grät förtvivlat när jag gick hem, men när jag ringde till handläggaren på kommunen dagen efter hade jag hämtat mig lite och jag kände en ny tillförsikt. Jag förväntade mig att hon skulle ta ansvar för situationen, och reda upp alltsammans, men döm om min förvåning när hon ställde sig helt frågande. Hon hade inget ansvar för hur hyresgästerna skötte sig, sa hon bestämt, och när det gällde själva bohaget var det helt och hållet mitt ansvar. Om jag hade varit rädd om möblerna så skulle jag ha magasinerat dem och hyrt ut omöblerat, förklarade hon. Jag kunde inte tro att det var sant, och kände mig oerhört sviken. Visserligen fick jag en mindre summa pengar varje månad för normalt slitage, men hur normalt var det att ställa ut innemöbler på en uteplats? Och vad hade hänt med mammas tavlor? Några av dem var faktiskt ganska värdefulla och jag anade att hyresgästerna hade insett det och faktiskt sålt dem.
Att de var totalt hänsynslösa, och struntade fullkomligt i hur man ska uppföra sig med andra människors saker, var helt uppenbart men det var ändå kommunens handläggare som gjorde mig mest besviken.
Fick kasta möbler
Ännu värre blev det när hon vägrade bryta kontraktet. Jag bad och bönade, men hon var iskall. Jag hade skrivit på för två år och det tänkte hon inte ändra på. När jag sa att min lägenhet förmodligen skulle vara totalt raserad efter så lång tid sa hon bara att jag borde ha tänkt ett varv till och inte borde ha varit så naiv.
Hela min värld rasade i det ögonblicket. Jag kände mig helt utlämnad och så grymt sviken – dessutom av en person som hade någon form av myndighetsstatus. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Till sist insåg jag att jag var tvungen att släppa alltsammans och försöka fokusera på annat fram till dess att kontraktet hade löpt ut. Och på något sätt tog jag mig igenom det, men det var sannerligen inte lätt.
När kontraktstiden väl var över och jag åter fick tillgång till lägenheten väntade ett digert renoveringsarbete. De fina möblerna, som stått ute, var bara att kasta och mina farhågor om tavlorna visade sig stämma. Både tapeter och det vackra parkettgolvet var i dåligt skick, och för att få ordning på det fick jag ta till alla de pengar som jag lyckats spara när vi sålde huset. När jag väl var färdig satte jag igång att röja vindsförrådet. Då visade det sig att hyresgästerna varit även där och rotat. Det var mycket som fattades, som de gamla leksakerna som jag sparat i kartonger, och även gamla kläder efter mamma och pappa.
Det värsta var att mammas brudklänning, som alltid legat i en vacker kartong och som mamma sparat hela sitt liv, nu var utdragen ur förpackningen och låg solkig och smutsig i ett hörn av förrådet. Det fick mitt hjärta att brista.
Fick sagt vad jag tyckte
Det var inte förrän lägenheten blivit såld som jag kunde lämna alltsammans bakom mig.
Det mest komiska var att handläggaren från kommunen ringde upp mig igen en kort tid därefter, för att höra om jag fortfarande hade lägenheten till förfogande. Jag blev så rasande att jag knappt fann ord, men till sist sa jag henne precis allt jag tänkte och tyckte om hur hon betett sig mot mig.
Nu har det gått några år och bitterheten har lagt sig och jag är inte längre lika arg. Jag kommer nog aldrig att förlåta sveket, men jag ägnar inte längre särskilt mycket tid åt att älta det. Och till min stora glädje har jag fått veta att det faktiskt också fungerar ibland, och det känns skönt – jag har en ny vän som hyrt ut sin lägenhet i ett år utan minsta problem. Det har gett mig tillbaka hoppet om människorna och fått mig att inse att jag hade en väldig otur.
/ Klara
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]