Kjerstin Wegler är 62 år gammal och lever i ett lyckligt äktenskap i den miljö hon älskar. I ett charmigt rött hus med gröna knutar strax utanför Gnesta, mitt ute i skogen. Här finns två katter och ett litet gäng trivsamt kacklande höns.

Kjerstin lägger en vedklabbe i braskaminen, dukar fram kaffe och kaka och pratar på om ditt och datt. Hon är glad och utåtriktad.

– Jag mår bättre än jag någonsin gjort, säger hon.

Mamman blev svart i ögonen

Men när hon börjar beskriva sin barndoms relation till sin mamma förändras stämningen i rummet.

– När mamma blev arg blev hon alldeles svart i ögonen. Jag var helt enkelt livrädd för henne, även om jag inte riktigt insåg det eller att hon var sjuk förrän långt senare i livet, säger hon.

Kjerstin har förträngt nästan all kontakt hon hade med sin mamma under barndomen, men några minnen är tydligt inetsade i hennes medvetande.

Andra har väckts till liv via en gammal dagbok, många samtal med systern Sonia och brevkorrespondens med barndomsvännen Gunilla.

– En minnesbild är att jag kryper baklänges in under sängen för att komma undan mamma. Där låg jag, gick in i mig själv och stängde av. Det började jag med redan när jag var ett par år gammal. Jag förmodar att det var ren självbevarelsedrift, en försvarsmekanism. Och det var tur att jag reagerade så, annars hade jag nog inte överlevt, säger hon.

En annan bild Kjerstin har från när hon var liten är att mamman ofta drog Kjerstins storasyster hårt i håret.

– Det var inte för att Sonia gjort något dumt, det var det nästan aldrig, för det vågade vi inte. Mamma var helt enkelt elak och saknade empati, och hennes humör kunde vända på en sekund, från att vara glad till att bli arg och börja skrika och gapa. Vi kunde aldrig känna oss trygga för vi visste aldrig när det skulle hända.

Somnade med dödsångest

Under hela barndomen hade Kjerstin svårt för att somna på kvällarna.

– Jag funderade på vad som skulle hända om jag dog. Då skulle jag väl inte kunna känna. Jag somnade med dödsångest och drömde mardrömmar.

Kjerstin minns också att hemmet var rörigt och att systrarna var smutsiga när de var små.

– Mamma klarade inte av att sköta vår hygien. Vi blev aldrig uppmanade att borsta tänderna till exempel. Hur man gjorde fick vi lära oss av tandläkaren när vi var nio, tio år. Mamma brydde sig helt enkelt inte om oss. Hon brydde sig inte om någon egentligen. Hon klagade på allt och sa aldrig något positivt om någon. Hon ansåg att det var fel på precis allt och alla.

Fick inte säga emot

Att säga emot sin mamma, eller att börja gråta för den delen, hade flickorna inget för.

– Det gjorde vi aldrig. Vi vågade helt enkelt inte visa sådana känslor, och det var dessutom ingen idé eftersom det bara skulle göra saken värre. Vi var helt maktlösa, säger Kjerstin och tillägger att hon bara suttit i sin mammas knä en enda gång.

– Det enda jag kände var starkt obehag. Jag kände panik och ville bara därifrån.

Sin tonårstid beskriver hon som ett rent helvete. Föräldrarna som redan drack började dricka mer och oftare, och det var ständiga konflikter i hemmet.

För att slippa konfronteras med känslor la sig Kjerstin till med en tuff och hård attityd, både i skolan och på fri tiden, framför allt mot killar, som hon hade svårt att förhålla sig till. Det var under den tiden hon tog mod till sig och sa emot sin mamma för första och enda gången.

– Jag minns inte vad det handlade om, men jag gjorde inte som mamma ville. Hon blev alldeles svart i ögonen och kastade en träsko hårt i huvudet på mig. Jag svarade med att kasta en gurkbit på henne. Sedan sprang jag och låste in mig på mitt rum.

Stängde av alla känslor

Hon var 19 år när hennes pappa dog i cancer.

– Pappa hade varit min trygghet. Jag var som i chock. Sörja honom kunde jag inte göra förrän först 17 år senare.

I 40-årsåldern började Kjerstin på allvar fundera över sin barndom. Hon hade då tre egna tonåringar och oroade sig för att hon själv var en dålig mamma.

– Eftersom jag själv lätt blev arg och kände mig otillräcklig som förälder blev jag rädd för att jag var, eller skulle bli, som mamma.

Hon insåg att att hon drogs med känslomässiga blockeringar.

– Jag började läsa om olika typer av terapier, men jag hade varken tid eller råd att ta hjälp. Och jag kanske inte vågade heller, så jag drog på det.

Hon levde mestadels som ensamförälder och särbo med olika män som liksom hon själv hade trassliga bakgrunder, känslomässiga störningar och problem med tillit.

– Jag hade inte kontakt med mina känslor så jag kunde varken ge eller ta emot kärlek. Förmodligen drogs jag till män som hade samma problem som jag.

Kjerstin hade återkommande sjukdomar

Medveten om att mamman var psykiskt sjuk gjorde Kjerstin i vuxen ålder några försök till att skapa en bättre relation till sin mamma, bland annat genom att skicka vykort till henne under en tid när de brutit kontakten med varandra.

– Jag letade upp fina kort och skrev positiva hälsningar, som att jag hoppades att hon mådde bra och tog hand om sig. När jag träffade henne vid ett tillfälle skrek hon åt mig att jag skulle ”sluta skicka de där jävla korten”.

Utöver känslomässiga problem led Kjerstin av diverse fysiska sjukdomar, varav vissa blev värre med åren.

– Jag hade allergi och astma, högt blodtryck och återkommande bihåleinflammationer. Jag hade ofta svår huvudvärk och åt mycket mediciner.

Att åkommorna var psykosomatiska visste hon inte ännu.

Åren gick och hon hade hunnit bli 56 år gammal när hon tog steget och anmälde sig till en självhjälpskurs på Mullingstorp på Vikbolandet.

– Redan när jag kom dit och klev ur bilen började tårarna rinna. Jag kände att det var början på något nytt, och efter tre, fyra dagar kunde jag gråta över min barndom på riktigt för första gången i mitt liv. Det gjorde ont, men kändes samtidigt som en enorm befrielse.

– Jag började känna lukter och smaker. Det hade jag inte gjort på många år. Jag minns hur jag gick omkring i mataffären och luktade på saker. Det var underbart. Efter ett tag tog jag steget och besökte mamma som låg på sjukhem då, och kunde krama henne för första gången.

Mamman dog 2012 och Kjerstin började att skriva om sitt liv något år senare.

– Ju mer jag skrev, desto gladare blev jag, och desto mer började jag minnas. Och jag började förstå att tryggheten jag sökte finns i mig själv.

Samma år träffade hon sin nuvarande man Mats via en dejtingsajt.

– När vi träffades i verkligheten första gången kände jag mig hemma direkt. Och han har varit ett stort stöd, en axel att gråta mot. Det händer att gamla känslor av sorg dras upp till ytan av nya händelser. Då försöker jag gråta och mår sedan bra igen.

Behöver inte längre mediciner

Alla rädslor hon dragits med genom åren är nu puts väck.

– Jag var rädd för allt möjligt i ungdomen. Jag hade spindelfobi, jag var rädd för hästar, för att gå ensam hem, ja allt. Och jag tror att alla rädslor grundade sig i rädslan för mamma. Nu är jag inte rädd för något. Och jag älskar djur.

Borta är också hennes fysiska sjukdomar, liksom alla medicinerna.

– Allt var psykosomatiskt. Jag tar inte ens huvudvärkstabletter längre.

Kjerstin försöker fokusera på det positiva i livet och att vara sann mot sig själv och andra. Därför har hon deltidspensionerat sig för att få tid att tänka efter och varva ner.

– Jag lyssnar på mitt hjärta och min intuition. I dag säger jag nej till sådant som inte känns helt rätt, och jag säger ifrån om jag ser att någon behandlas illa. Jag engagerar mig i det som jag kan påverka, till exempel genom att skriva på namninsamlingar eller skänka pengar till något jag tror på. Jag bryr mig inte om vad andra tycker och tänker. Jag känner mig fri att göra precis det jag vill av mitt liv.

Någon bitterhet gentemot sin mor känner hon inte i dag.

– Med tanke på att hon var psykiskt sjuk så kan jag känna att hon nog gjorde så gott hon kunde. Och jag hoppas innerligt att hon fått frid.

Text: Lotta Silfverbrand   Foto: Lotta Silfverbrand, privat

Läs också: Svartsjukedrama: Livvakten Carl blev skjuten och utsatt för syraattack