Kine vädjade på nätet: Hjälp mig hitta min syster!
Kine Therese Wenås, 32 år, hade tänkt tanken många gånger. Kunde hon ha träffat lillasystern som adopterades bort direkt efter födseln utan att veta om det?
Ville hitta sin lillasyster
Tänk så många människor hon hade passerat genom åren. På köpcentrum, i simhallen, på gatan. Kunde hennes lillasyster varit en av dem? Eller skulle hon ha märkt det i så fall, rent fysiskt? Att de var syskon, att det fanns ett band mellan dem?
– Jag kunde inte släppa tanken på att hon var där ute någonstans. Och jag kände ett behov att hitta henne, säger Kine.
Senare skulle det visa sig att de två systrarna hade växt upp en knapp timmes bilresa från varandra. Tanken att de kanske hade varit på samma köpcentrum eller lekplats vid någon tidpunkt var inte helt gripen ur luften. Men det visste varken Kine eller lillasyster Line, som hon hette, när de träffades första gången för tio år sedan.
Allt började på ett sjukhus i norska Östlandet där Line Grønneberg Moen föddes en varm sommardag 1991. Hon blev bortadopterad direkt efter födseln och växte upp hos en familj som bestod av mamma May Lill, pappa Einar och en två år äldre bror, Martin, som också var adopterad. Det var de som gav henne namnet Line. Familjen var helt öppen med att Line var adopterad från hon var liten. Hon fick den information som fanns att få.
– Det här med att vara adopterad har jag aldrig upplevt som annorlunda eller problematiskt. Det var liksom helt naturligt, förklarar Line.
Fick flytta till fosterhem
Hon kan inte heller komma ihåg att hon reflekterade över att det kunde finnas syskon i den familj hon inte växte upp i. Syskon som senare fick flytta till fosterhem, bland dem Kine som aldrig kunde släppa tanken på den lilla flickan hon inte fick lära känna. Den sex år yngre halvsystern måste finnas där ute – någonstans.
– Syskonförhållandet är unikt på många sätt, bekräftar barnpsykologen Elisabeth Gerhardsen, och tillägger att familj är något vi får på gott och ont, medan vänner är något vi väljer.
Enligt psykologen kommer syskon som växer upp tillsammans att dela många minnen och referenser inklusive den kärlek de får från föräldrarna.
– Detta skapar utrymme för att dela känslor och upplevelser som man inte nödvändigtvis kan dela med andra, säger psykologen och fortsätter:
– Växer du upp utan syskon kan du längta efter gemenskapen, stödet och den obrytbara vänskapen som du antar skulle funnits mellan er.
Var det detta som Kine längtade efter?
– Jag har nog känt någon form av saknad, ja, säger Kine.
– Och så var det ju det här med att få veta vem hon var. Jag var nyfiken. Var vi lika varandra på något sätt?
Skrev brev till tv-program
Men Kine kunde inte kräva att få veta vem hennes lillasyster var och hon hade inte mycket att gå på mer än ett födelsedatum och ett sjukhus.
– Jag kommer ihåg att jag skrev ett brev till redaktionen för tv-programmet ”Tore på sporet” (norskt tv-program där tittarna får hjälp att hitta släktingar eller vänner man förlorat kontakten med) när jag var ganska liten och undrade om de kunde hjälpa mig. Jag fick ett vänligt svar att det kunde de inte eftersom det fanns stränga regler för att skydda identiteten för de adopterade, säger Kine.
Vanligt att leta på sociala medier
Enligt Marilyn Førsund på Foreningen Adopterte är det inte ovanligt att syskon till adopterade letar på nätet och i sociala medier efter dem som försvunnit.
– Det kan vara så att man har fått veta att man har syskon när en förälder ligger på dödsbädden eller att man har hittat papper om det i dödsboet.
– Sociala medier har gjort det lättare att hitta och komma i kontakt med människor, säger Marilyn Førsund och understryker att hon har full förståelse för det, även om föreningen inte rekommenderar det eftersom det inte är säkert att de som är adopterade vet om att de är det eller vill ha kontakt.
Kine bestämde sig för att göra det som Marilyn Førsund tycker att man ska vara försiktig med. Hon letade på internet. Året var 2007 och Kine var medlem i VG Nettby, ett öppet nätforum med flera hundratusen medlemmar. Där publicerade hon ett inlägg som skulle förändra allt.
– Det här var precis innan Facebook kom, säger Kine och ler lite åt att det verkar vara en hel evighet sedan.
– På Nettby fungerade det så att om tillräckligt många delade ditt inlägg kunde det hamna på första sidan så att alla medlemmar såg det. Jag tänkte att om min efterlysning hamnar där ökar chansen att jag kan hitta henne. Antingen ser hon det själv eller så kommer det in tips.
Efterlyste sin syster
Men om den du letar efter inte har lust att bli hittad? Hon kanske lever ett liv där det inte finns plats för en syster hon aldrig har träffat.
– Funderade du någon gång på om Line kanske inte ville ha kontakt?
– Ja, självklart. Jag tänkte mycket på det. Men jag tänkte också att om hon skulle se inlägget och inte ville ha med mig att göra så kunde hon låta bli att svara.
Överväldigande respons
Kine skrev ett inlägg där hon bad om hjälp att hitta lillasystern. Inlägget innehöll information om födelsedatum och sjukhuset där Line föddes. Hon hoppades att någon kände någon som kände någon. Eller att lillasystern visste om att hon var adopterad och kände igen informationen.
Hjälp mig att hitta min syster, var snäll och dela inlägget, skrev Kine.
Responsen blev överväldigande. Inlägget engagerade. Och det gillades, delades och lyftes fram. Snöbollen hade kommit i rullning.
– En timme senare låg det på första sidan och alla medlemmar kunde se det. Jag hade 150 mejl i inboxen från människor som trodde att de antingen var den jag letade efter eller att de kanske kände den jag letade efter, berättar Kine.
Line hade själv ännu inte sett inlägget trots att hon var en av de 800 000 norrmän som var med i nätforumet. Det var en kompis till Line som först läste inlägget.
– Du måste läsa det. Det är någon som letar efter dig, kommer jag ihåg att hon sa. Jag blev väldigt spänd, säger Line.
Pirrade i magen
Vilka känslor dyker upp när en okänd familjemedlem vill ha kontakt? Blir man glad eller kanske lite nervös?
– Jag tyckte inte att det var obehagligt alls. Och det var frivilligt att svara så jag kunde ju låta bli i fall jag inte hade velat ha kontakt, säger Line.
– När det gäller syskon som blir uppsökta har jag faktiskt aldrig hört från någon adopterad att de tyckte att det var negativt att bli uppsökt. Flera jag har varit i kontakt med har berättat att de önskar att de hade hittat varandra tidigare, säger Marilyn Førsund.
Line loggade in på Nettby och läste inlägget. Hon kände hur det pirrade i magen. Det måste ju vara henne efterlysningen gällde.
Hej, jag tror att det kanske är jag… skrev Line med darrande fingrar på tangentbordet.
Fick många svar
Kine som satt och plöjde genom svaren i inboxen hade nästan tappat modet av alla konstiga mejl hon fått. Det fanns de som menade att de var hennes syster, trots att de var födda på andra datum och sjukhus. Och de som undrade om de själva var adopterade eftersom de alltid hade känt sig annorlunda.
När Kine öppnade mejlet från Line och såg bilden på henne stannade hon upp. Det blonda håret, ögonpartiet. Liknade de inte varandra?
– När jag frågade hur lång du var och du svarade 150 centimeter fick jag en stark känsla av att du var den jag letade efter. Vi är nämligen ganska korta hela bunten, påpekar Kine som själv bara är några få centimeter längre.
När det visade sig att båda visste vilket namn Line skulle ha fått vid födseln var det inte längre något tvivel. Kine hade hittat sin lillasyster.
Ville inte pressa på
Kine skrev att det var upp till Line att ta initiativ till ett eventuellt möte. Hon ville inte pressa på.
– Jag behövde lite tid på mig att smälta det. Det tog väl ungefär två månader till jag skrev tillbaka att jag var beredd att träffas, säger Line uppriktigt.
Hon bjöd hem Kine till familjen. De gladde sig till att träffa henne och stöttade Line i beslutet att ordna mötet.
– De har alltid stöttat mig. Hade jag inte velat träffa Kine hade de stöttat det beslutet också, säger Line.
Träffades för första gången
På tågperrongen såg Kine lillasystern stå och vänta. Hon upptäckte henne på en gång i folkvimlet. Hon stod med ryggen mot i en stor jacka. Den ringa längden avslöjade släktskapet. Och lite sättet hon stod på också. Kine väntade spänt på ögonblicket då hon skulle vända sig om.
– Jag kommer ihåg att jag tänkte: Wow, nu händer det! Äntligen, säger Kine.
Line var 17 år och Kine 23. Skulle de klara av att närma sig varandra eller skulle det bli som en pinsam blindträff där samtalet går trögt?
– Vi var nog lite nervösa båda två. Men jag kommer ihåg att vi hade överraskande lätt att prata med varandra, säger Line.
Systrarna var lika
Hemma hos Line blev Kine varmt mottagen av Lines föräldrar. Alla hade många frågor. Samtalet flöt lätt. Om bakgrund och historia. Hur de hade levt fram till nu. Kine och Line kände att det var lika varandra, att det fanns en kemi mellan dem.
– Jag tyckte nästan att det var lite lustigt att vi var så lika, säger Kine och pekar på likheter förutom de rent fysiska.
– Vi är nog lite försiktiga av oss båda två. Och även om alla skulle beskriva oss som glada och rent av sprudlande är vi nog mer ängsliga än genomsnittet.
Line nickar bekräftande.
– Jag tror att vi båda är trygghetssökande, säger Line.
– Och ingen av oss tycker om stora folksamlingar med många okända, tillägger Kine.
Två blyga, men samtidigt starka systrar. Som fick en tuffare start i livet än de flesta, men som det ändå har gått bra för. Line har som adopterad haft en annan uppväxt än Kine som efter hand flyttade till fosterhem.
– Mina fosterföräldrar har varit helt fantastiska och har ställt upp som föräldrar ska. Det är de som är mamma och pappa för mig, säger Kine som själv är mamma till två flickor på nio och elva år som betyder allt för henne.
– Det är klart att jag vill ge dem en trygg uppväxt. Det är det viktigaste jag kan göra, säger Kine.
Fokuserar på det positiva
Hon berättar att hon inte slösar energi på att se tillbaka på det som har varit svårt i livet.
– Jag är faktiskt stolt över mig själv. Jag tycker att jag har klarat mig ganska bra. Samtidigt är jag väldigt glad över att Line har haft den stabila uppväxt som hon har haft, säger Kine och tittar på systern.
– Du är väldigt stark. Jag vet inte om jag hade klarat mig lika bra som du, säger Line.
Att de har fått kontakt med varandra anser de båda är värdefullt. Oavsett hur lång tid det går mellan samtalen känner de att det är lätt att ta upp tråden, precis som det är mellan nära vänner eller systrar. Och så är det det där lustiga sammanträffandet. Eller egentligen två.
– När vi fick kontakt med varandra upptäckte vi snabbt att vi hade växt upp mindre än en timmes bilresa från varandra, säger Line.
Kan ha sett varandra
Något som gör det fullt möjligt att de kan ha sett varandra på ett köpcentrum eller på en gågata. Kanske har de passerat varandra på motorvägen på väg hem, tryggt placerade i varsitt baksäte. Kine hade lekt med tanken flera gånger.
– Men det var när vi kom på att vi hade varit på semester på samma ställe flera gånger som det gick det kalla kårar på oss båda två, säger Line.
Kunde de ha sett varandra? Nere vid vattnet? Eller kanske vid volleybollplanen där det alltid var så många barn?
När Line blundar är det precis som att hon kan se Kine på andra sidan planen. Att hon står och tittar på henne med en öppen och nyfiken blick.
Av Benedicte Wessel-Holst
Foto: Mona Moe Machava
Översättning: Anette Bülow