Katrine fängslad i Colombia: Jag litade på min pojkvän
Katrine Bjørg Jepsen satt på flygplatsen i Cartagena i Colombia och väntade på att gå ombord. Bagaget var incheckat och Katrine hade tagit farväl av mannen som hon tillbringat en semestervecka med i Colombia. Hon träffade honom i Dominikanska republiken där hon hade varit i fem månader. Det var söndagen den 22 januari 2017 och hon skulle resa hem till Danmark.
Plötsligt stod fyra poliser framför henne, de var hårdföra och bryska.
– Heter du Katrine? frågade en av dem.
Hon får visa sin biljett och sitt bagagekvitto. Och följa med.
– Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Det var fruktansvärt … Jag kom till ett helt vitt rum. Där stod min resväska på ett bord. De undrade om den var min och jag bekräftade det. Sedan kastade de ut mina kläder på bordet och tog isär väskan och plockade fram små rör som uppenbart innehöll kokain.
– Det enda jag tänkte var att det här händer inte. Jag såg mitt liv passera förbi och undrade om jag någonsin skulle komma hem igen. Jag får lov att ringa ett telefonsamtal och ringer till min pappa.
750 gram kokain gömt i väskan
Katrine sitter hemma hos sina föräldrar i deras radhus i Søborg – mot alla odds. Det var 750 gram kokain gömt i väskan och hon dömdes till fyra års fängelse. Hon landade i Danmark den 28 augusti 2017 efter att ha suttit sju månader i ett colombianskt kvinnofängelse. Hennes föräldrar betalade en colombiansk advokat för att göra ett dyrt och osäkert försök att få henne fri – och det lyckades.
Katrine är utbildad sommelier och hade arbetat 13 år på flera av Köpenhamns bästa restauranger när hon 2016 längtade efter miljöombyte.
– Mitt liv var lite rörigt, jag visste inte riktigt vad jag ville jobbmässigt och en dag läste jag på Facebook om ett jobb på en danskägd restaurang i Dominikanska republiken. Jag hade ingen pojkvän och bodde inneboende hos en vän. Det var bara att ge sig av – och det gjorde jag.
Efter en månad i Dominikanska republiken träffade hon Nicolás, 37 år, som bodde där.
– När man tittar i backspegeln var det absolut inte bra för mig. Men jag blev förälskad i det livet, att leva för dagen. Allt var så spännande. Vi levde livet.
Det var ett liv fyllt av alldeles för mycket festande, alkohol – och droger. När hon ser tillbaka finns det inget hon ångrar mer.
– Det gjorde mig till ingen. När man do par sin kropp med alkohol och droger blir man en skugga av sig själv. Det var inget missbruk, men det var i alla fall för mycket. Det upptäcker man tydligt när man ska nyktra till på ett sådant ställe som ett fängelse. Där man också har tid att tänka, säger hon.
–Vad gjorde jag egentligen tillsammans med honom? Det var något som inte stämde. Han var snygg, välbyggd, och det verkade som om han hade ordning på sitt liv. Men det fanns nog en anledning till att han inte alltid sov hos mig i min lägenhet. Jag tror att han hade familj, men det vet jag förstås inte. Jag var förblindad. Om man bara kör på berusad av det man själv tror är kärlek och allt är fest och kul är det lätt att sådant man kanske undrar över hamnar i bakgrunden.
Hon kände att hon började få nog, hon höll på att förstöra sig själv. Efter fem månader i Dominikanska republiken ville Katrine hem.
– Då sa min pojkvän: ”Okej, men först vill jag bjuda dig på en resa till Colombia.” Han berättade att Cartagena var en liten hamnstad med strand och hav, och jag tänkte att det kan vi väl. Det var hans idé att jag sedan skulle flyga till Danmark därifrån.
Hamnade i kvinnofängelset
Så Katrine packade alla sina saker och de flög tillsammans till Cartagena. De bodde på ett hotell i staden i en vecka, utom en natt då de besökte en liten ö. Resväskan stod på hotellrummet.
– Jag kan inte föreställa mig något annat än att det var där det gjordes. Antingen bytte de ut min resväska mot en likadan och la mina kläder i den – det var en rätt vanlig Samsonite – eller så var det min resväska som de fixade med.
Efter en sista romantisk kväll körde pojkvännen Katrine till flygplatsen.
– Jag skulle mellanlanda i Schweiz där jag skulle checka ut och in mitt bagage, vilket jag nu tycker verkar märkligt. Det var han som köpt biljetten och jag trodde att det var det billigaste alternativet. Jag ville bara hem. Men jag kom inte till Schweiz.
Katrine minns tydligt telefonsamtalet till sin pappa efter att hon gripits. Hon sa: ”Jag är i Colombia och jag var på väg hem, de har hittat 750 gram kokain i min väska. Det är inte mitt och jag vet inte vad jag ska göra.”
– Han undrade vad tusan jag gjorde i Colombia. Storgråtande säger jag: ”Pappa, nu ska vi nog inte prata om varför jag är här …”
Efter samtalet tog Katrines pappa kontakt med det danska konsulatet i Bogotá.
– Och jag kördes till häktet, en hemsk förvaringsplats där jag skulle sova på marken de kommande tre nätterna.
Samma kväll kom en advokat som konsulatet förmedlat kontakt med.
– Jag berättade för honom vad som hänt och han sa att det inte såg bra ut. Min pojkvän var försvunnen. Jag gav alla upplysningar jag hade om honom till den colombianska polisen, men de kunde inte hitta honom. Jag insåg att han levt med olika identiteter. Polisen berättade senare att man kan köpa kokain för motsvarande 15 kronor grammet i Cartagena och då förstod jag att det var anledningen till att vi rest dit – och så hamnade jag i San Diegos kvinnofängelse i Cartagena.
Hemma i Danmark satt Katrines föräldrar och visste inte vad de skulle göra. Det hela hade redan kostat dem närmare 10 000 dollar. Advokaten sa direkt att det skulle ta fyra år innan deras dotter kom hem igen.
I det hemska San Diego-fängelset hade Katrine dock lite tur när hon hamnade i samma cell som representanten för alla kvinnorna i fängelset.
– Hon kallades Madre – mamma – och hon tog hand om mig. På helgerna var det besöksdag för familj och vänner och mina föräldrar skickade pengar till advokaten som sedan gav mig pengarna så att jag kunde betala Madre för att äta tillsammans med henne och hennes familj. Det gjorde att jag kände mig lite trygg på helgen. Resten av veckan var bara död och undergång, höll jag på att säga.
– Jag mådde så dåligt. Jag tror inte att man kan förstå hur det är förrän man rent faktiskt blir inlåst. Och dessutom på ett ställe där folk inte ens talar ditt språk.
Fick en låtsasmamma i kvinnofängelset
Katrine visar bilder från fängelset. Det ser industriellt ut.
– I min cell, som var den allra minsta, bodde vi 13 personer.
Det är våningssängar. De står tätt. Där finns nallar, färgstarka mattor och lakan har hängts upp för att skapa en privat sfär i undersängarna.
– Det är svårt att titta på de här bilderna. Underligt. Maten var förfärlig, jag levde på kex och burktonfisk mesta tiden. Det förekom droger.
– En gång blev en knivstucken i benet. En annan gång var det en som satte eld på en cell. Några av kvinnorna var helt klart psykotiska. Det förekom inte sexuella övergrepp, men många riktigt obehagliga närmanden. Det var så motbjudande.
Katrine ringde då och då sina föräldrar.
– Vi hade alla mobiltelefoner i fängelset. Det fick man absolut inte, men det är Colombia så alla i cellen kunde betala en vakt för att förvara allas telefoner i fickan, me dan resten av vakterna for runt i samma cell och letade efter mobiltelefoner. Det var fullständigt absurt. Det kostade fem danska kronor. Så det gjorde jag.
Vågade lita på advokaten
I början av fängelsevistelsen sökte en annan advokat upp Katrine och sa att han kunde få ut henne på två och en halv månad. Mot betalning naturligtvis.
Först ville Katrine hålla sig till den första advokaten, men i mars kom hennes föräldrar på besök och när Katrine berättade för dem om advokaten som hade kontaktat henne bestämde de sig för att anlita honom. Priset var 300 000 kronor.
– Det var bara för att jag fick Madres ord på att hon hade sett kvinnor bli fria med hjälp av den här advokaten som min familj och jag valde att tro på honom. Men han hade lovat att jag skulle bli frisläppt den 22 maj 2017 och det kunde han inte hålla. Det kändes som ett slag i magen. Sedan fortsatte han att flytta fram frisläppningsdatumet och jag mådde dåligt och grät mycket. Till slut tänkte jag att jag aldrig skulle komma därifrån och att han var en riktig skitstövel.
Tills en dag i augusti.
– Den dagen tog han upp mitt ärende i rät ten. Jag höll tummarna hela dagen och plötsligt hade jag fått ett röstmeddelande från honom: ”Felicidades, estas libra, corazon” (gratulerar, kära du, du är fri).
Katrine beskriver sig själv som ett nervvrak vid den här tiden.
– Jag hade gått ner tio kilo, mina nyckelben stack ut och jag såg ut som en fågelunge. Mentalt mådde jag väldigt dåligt.
Katrine kunde inte sluta gråta
Efter frisläppandet fick hon bo på Holiday Inn i turistområdet Boca Grande.
– Det första jag gjorde var att ringa mamma och pappa igen. Och så fick jag mens, det hade jag inte haft på sju månader. Min kropp kunde äntligen slappna av. Det kändes som att mina axlar hade suttit uppe vid öronen i sju månader.
Efter sex dagar på hotellet skulle Katrine flyga hem.
– Mina föräldrar hade sagt till advokaten att han skulle följa mig hela vägen, så att jag säkert kom iväg. Så vi åkte tidigt till flygplatsen och det var tur, för det visade sig att vi inte hade något utresetillstånd från immigrationskontoret, som låg en halvtimmes körning därifrån. När vi kom dit tvivlade de på om de skulle kunna ge mig tillståndet. Jag blev så rädd. Mina föräldrar hade köpt en flygbiljett till mig. Jag skulle hem.
Till slut fick de tillståndet och körde tillbaka till flygplatsen.
– När jag hade kommit igenom säkerhetskontrollen ringde jag min mamma igen och jag kunde inte sluta gråta. Så kunde jag äntligen gå ombord på planet. Jag hade bara handbagage med. Jag ville inte ha något annat med, det vågade jag inte. Jag hade gett mina kläder till kvinnorna i fängelset.
Och så kom hon äntligen hem.
– Det bästa i världen var att träffa min familj. Min syster och svåger, min mamma och pappa och min lillebror. Pappa lagade biffar och hemgjorda pommes frites och vi drack vin och hade det trevligt och var bara tillsammans. Och slappnade av. Äntligen.
Frågan är om Katrine över huvud taget hade kommit hem i förtid utan föräldrarnas hjälp.
– Nej, det kan jag inte föreställa mig. För det finns inget utlämningsavtal mellan Colombia och Danmark. Så jag hade fått sitta de där fyra åren. Jag tror själv att det ”bara” var 750 gram för att det skulle komma någon efter mig som skulle transportera mer. Kanske var jag en försökskanin. Om jag klarade mig igenom så skulle de skicka fler med ännu mer. Och några som mycket väl vet om att de har något med sig. Jag tror att det är så det går till. Jag tror också att min resväska skulle hämtas i Schweiz.
Behandlas för stressyndrom
Nu försöker hon lämna de hemska dagarna i fängelset bakom sig och bearbeta det hon varit med om.
– Jag går på behandling för posttraumatiskt stressyndrom, och redan efter första gången märkte jag att det hjälpte. Jag grät där och jag grät efteråt. Tidigare hade jag varit hos en psykolog som bara småpratade och det hände inte ett dugg.
Katrine bor hos sina föräldrar, men sparar till insatsen till en lägenhet.
– Jag har fått jobb i en nyöppnad vinbutik hos en man jag har arbetat ihop med i många år och jag blev väldigt glad när han frågade.
Katrine har ett rätt enkelt budskap. Passa på och res, men tänk dig för.
– Man ska alltid hålla koll på sin resväska. Och det ska man göra hela tiden – oavsett vem man blir förälskad i.
Sett i backspegeln tycker hon att hon var naiv.
– Min terapeut säger att jag aldrig kommer vidare om jag fortsätter att lägga skulden på mig själv. Så jag försöker låta bli att göra det, men självklart har jag känt mig dum. Verkligen dum. Jag har haft lust att slå mig själv i huvudet. Jag har arbetat i restaurangbranschen i många år. Det handlar mycket om psykologi och jag är bra på att kunna läsa av människor. Det brukar jag i alla fall kunna …
Viktigt stöd från föräldrarna
Hon kommer aldrig mer att ta droger.
– Jag tog lite tillsammans med honom, men jag anade inte vad som pågick och kunde inte drömma om att jag skulle bli inblandad i något sådant här.
Och så är det det där med att det kostade Katrines föräldrar en väldig massa pengar. Hon säger:
– Jag vet vem som kommer att skjuta på mina föräldrars rullstolar när de blir gamla. Det är jag. Men det är inte något de har tagit upp med mig. Över huvud taget. De vet också att jag har en hel del att bearbeta nu när jag är hemma igen. Mina föräldrar är underbara. De är bäst.
Katrine bryr sig inte om att folk tror att hon var inblandad i smugglingen.
– Jag har lagt det bakom mig. Folk får tro vad de vill och jag känner faktiskt inte att jag behöver försvara mig. Jag vill bara gärna tala om att man ska se upp där ute i världen. Det är därför jag vill berätta min historia. Det jag har upplevt är sådant man bara ser på tv.
Av Tine Bendixen
Foto: Carsten Seidel, TT, IBL/Shutterstock Översättning: Anette Bülow