Katarina Wennstam känner hopp för jämställdheten
Katarina Wennstam har flyttat från radhuset i Nacka till en lägenhet på Södermalm i Stockholm. Här bor hon nu tillsammans med sina barn Emil och Moa varannan vecka. Övrig tid tillbringar hon med sin kärlek Daniel Rosenlind.
– Jag skilde mig inte för varannanvecka-livets skull, men det är en trevlig bonuseffekt. Varannan vecka fokuserar vi på barnen på varsitt håll, varannan vecka har vi en härlig vuxenvecka, och då bor han hos mig, säger Katarina och beskriver hur hon fortfarande efter åtta år tillsammans kan känna tonårspirr inför de där fredagarna då de åter ska få ses eller under de där luncherna de ses på tu man hand under barnveckorna.
– Vi slipper allt tråkigt som en vardag kan ha med sig, som att tvätta varandras kläder till exempel, utbrister Katarina när vi slår oss ner med varsin kaffe i hennes fantastiskt personliga och snyggt inredda hem.
Fantastiskt att längta
Men visst kan Katarina erkänna att särbo-livet även kan bli ensamt ibland.
– Jo, visst är det så att man längtar. Men den självvalda ensamheten är ju varken farlig eller jobbig. Det finns en problematik med ensamhet i vårt land, men jag känner att det är en fantastisk känsla att få längta efter varandra. Och hade vi flyttat ihop för åtta år sedan när både hans och mina barn var små hade vi alla fått betala ett oerhört högt pris.
Ville inte ha fler barn
– Vi har inte tvingat ihop våra barn bara för att jag och Daniel ska få sova ihop. Jag känner att det finns en stark kärnfamiljsnorm i Sverige, men efter en skilsmässa finns det också en stark bonusfamiljsnorm där alla plötsligt ska flytta ihop och helst ska man få en sladdis ihop med sin nya. För oss var det aldrig ett alternativ. Visst är det en sorg att vi inte fick ett gemensamt barn, men ingen av oss ville ha fler barn. Och hallå – man kan väl inte få allt här i livet?
Om ett år har Katarina och Daniel tillsammans fem tonåringar och hon tycker att det är en viktig tid att lägga fullt fokus på sina egna barn just nu, även om Daniel självklart är en viktig del i hennes barns liv och tvärtom.
– Daniel är familjeterapeut. Både han och jag vet hur lätt det är att stanna kvar länge i en död relation, säger Katarina.
Hon menar att gemensamt ägande visserligen är fint men att det samtidigt kan ha en inlåsningseffekt.
– Daniel och jag äger inget ihop. Skulle vi vilja göra slut kan vi göra det direkt, vilket faktiskt gör oss mer varsamma med relationen.
Träffades på nätet
Paret träffades via en dejtingsajt.
– Utan nätet hade jag nog inte stött på Daniel, vi levde i två olika världar. I dag är vi ett stabilt par och han har en alldeles unik förmåga att låta mig glänsa som få män klarar av. Samtidigt är han en enorm klippa där jag får lov att vara ett litet, litet knytte. Dessutom är jag väldigt kär i honom, utbrister Katarina.
Katarina beskriver sin barndom som trygg och kärleksfull.
– Vi bodde i Askim, en kustförort till Göteborg. Vi hade det väldigt gott ställt, pappa hade en egen kakelfirma och mamma jobbade som laboratorieassistent.
Katarina kände sig alltid betrodd och föräldrarna fick henne att känna att allt är möjligt.
– Jag skrev berättelser så fort jag lärde mig skriva, älskade att uppträda och stå i centrum. Detta var sidor hos mig som uppmuntrades och bejakades. Och jag fick lära mig att jag hade precis samma rättigheter som min bror. Det var aldrig någon som antydde att jag inte kunde göra vissa saker bara för att jag var tjej. Det dröjde många år innan jag insåg att alla inte hade en lika bra uppväxt som jag.
Rykten och lögner
När Katarina kom upp i tonåren förstod hon att omvärlden inte såg ut på det vis hon trodde. Insikten gav henne en stor käftsmäll.
– Samhället visade väldigt tydligt att det är skillnad på pojkar och flickor, inte minst när det handlar om ett romantiskt eller sexuellt intresse. Jag ”betedde mig inte som en tjej”. När jag kysste tre killar under samma termin blev jag stämplad som hora och utsattes för ryktesspridning. Men när killkompisar kysste lika många eller fler tjejer var det plötsligt en helt annan sak. Från detta tillfälle förstod jag att vi inte alls spelade på samma planhalva.
– Vi tjejer får ha en sexualitet, men vi ska kontrolleras. Killar däremot hetsas till att ta för sig och får det att låta som om mäns sexualitet är mycket starkare och omöjlig att hejda. Det är ju en fasansfull fördom, som att bara för att du blir kåt så kan du inte ta ansvar för dina handlingar. Vad får den myten för konsekvenser?
Katarina mådde dåligt över de rykten och lögner som spreds om henne. Men hon bestämde sig för att inte skämmas eller bli kuvad.
– I stället blev jag arg, och ilska kan vara väldigt effektivt. Jag gick till skolan med rak rygg. Att få stämpeln hora drabbar identiteten oerhört starkt och ryktesspridningen eskalerade jättesnabbt, likt en skogsbrand. Jag kände panik över att jag inte hade kontroll och jag började förändras som person. Jag mådde som värst i ett halvårs tid och innan dess var livet som en räkmacka.
– Allt var så enkelt, jag hade en stor familj och var älskad. Jag önskar inte min värsta fiende att hamna i en sådan situation, men i dag är jag ärligt talat tacksam över erfarenheten. Det har gjort mig till den jag är. Finns det en mening med det som skedde så är det värt det.
Ett hedersuppdrag
I dag har Katarina Wennstam funnit en slags ro i det som hände. Den ”bortskämda lilla ungen” fick upp ögonen för hur olika tjejer respektive killar bedöms och blev till slut den feminist hon är i dag.
I sitt sommarprat i Sveriges Radios Sommar i P1 2018 pratade Katarina om just tjejers rättigheter och vårt fortfarande långt ifrån jämställda samhälle. Det fick ett enormt gensvar och hon blev framröstad av lyssnarna att prata även i Vinter i P1 på nyårsdagen.
– Ja, det är helt otroligt vilken respons jag fått och fortfarande får. Jag svarar dagligen på mejl som gäller sommarpratet. Jag är stolt över programmet men tror också att det var bra tajming – inte minst efter #metoo. Jag började ju min karriär som journalist, vilket handlar om att ge en röst åt dem som själva inte orkar, vågar eller kan nå ut. Numera ser jag det som ett slags hedersuppdrag att föra dessa kvinnors talan.
Katarina har kämpat för den här jämställdhetsfrågan i över 20 år nu och erkänner att även om det går långsamt (till exempel att kvinnor fortfarande blir mördade när de lämnar sina män) så går utvecklingen framåt. Det går att förändra lagar och påverka samhällsdebatten.
– Periodvis har jag kunnat unna mig att tänka ”nu händer det”. Dessutom känner jag en ro och lättnad över de yngre feministerna som är så mycket mer drivna och pålästa än vad jag var.
– Det är en skön känsla att vi är många som tillsammans bråkar om dessa frågor. Det hänger inte enbart på mig. Visst är det lätt att bli nedslagen efter misslyckade rättsfall, men vi får inte ge upp. Och jag tror att det är viktigt att använda den ilska, empati och revanschlust man känner som bränsle och drivkraft i den här frågan.
Är en hemmakatt
Katarina menar att man fortfarande lägger fokus på hur den våldtagna tjejen såg ut eller hur hon gick klädd. Eller ställer sig frågan ”vad gjorde hon i parken mitt i natten?” De första frågorna kring mordet på journalisten Kim Wall handlade inte om hennes mördare, utan om vad Kim egentligen gjorde där, i u-båten.
– Hela denna underton av skuldbeläggande som vi kvinnor utsätts för är min drivkraft som genomsyrar precis allt jag gör.
Vid sidan av sitt skrivande har Katarina ett stort intresse för inredning.
– Jag tycker om att omge mig med fina saker, vare sig det handlar om att sitta i trädgården på landet eller bland vackra tavlor och inredningsprylar. Jag har länge haft en bild av mig själv som partyprinsessa, men jag har förlikat mig med att jag i själva verket är en hemmakatt. Visst älskar jag fortfarande att dansa, men jag föredrar stillheten, kanske som en konsekvens av mitt annars debatterande pådrivande jag. Jag är gärna hemma med mina närmaste och lagar mat, läser, löser korsord eller yogar.
Kronisk migrän
Under veckorna tillsammans med Daniel är det inte ovanligt att en frukost pågår ända fram tills det är dags att börja tänka på lunchen. Annars kollar de gärna på internet-klipp tillsammans, går promenader eller ligger och läser varsin bok sida vid sida.
– Vi pratar otroligt mycket och det är såklart en ynnest att inte bli avbrutna av barn under dessa veckor.
För fyra år sedan fick Katarina diagnosen kronisk migrän.
– Det finns en stor oförståelse för migrän hos kvinnor som möts av läkare med frågor som ”har du druckit tillräckligt mycket vatten eller kaffe?” Min migrän är väldigt hormonellt styrd och under de värsta skoven kan jag ligga nedbäddad i ett mörkt rum sju dagar i rad eller ha 15 attacker på en månad. Då är man långt under isen vill jag lova, förklarar Katarina.
Botox mot migränen
Under smärtfria dagar känner hon däremot att hon kan göra vad hon vill och att hon fungerar som en guldfisk.
– När jag inte har ont i huvudet är allt bara bra, utan smärta blir jag oövervinnerlig. Därmed upplever jag enorma toppar och dalar i min vardag, säger Katarina som nu regelbundet får botox mot smärtan.
– Det har hjälpt, men visst begränsar sjukdomen mig. Jag vet inte i hur många tv-soffor jag har suttit i med migrän. Det måste verkligen vara världens mest meningslösa sjukdom? Jag tycker för övrigt att vi borde prata om kronisk smärta lite mer eftersom det finns så många som lider.
5 snabba frågor till Katarina
Hur är du som mamma?
– Åh, jag skjuter från höften och är inte alltid så genomtänkt. Det är så lätt att säga en massa kloka ord om hur man vill vara som mamma, men så uppstår situationer som häromdagen då jag och min dotter stod och skrek på varandra mitt på Hornsgatan. Men än så länge tycker jag helt klart att tonårstiden känns betydligt lättare och roligare än småbarnstiden. Det är så spännande med två tänkande individer som hela tiden överraskar mig. Alla belöningar från skriknätterna kommer nu. Men en stor utmaning, som jag nog delar med många föräldrar, är hur mycket tid ens barn spenderar framför skärmar i stället för böcker. Just nu håller jag på med en ny grej – jag har sagt att jag betalar dem för varje läst bok och tillhörande skriven recension. Jag får se om det funkar.
Vad ger dig livsglädje?
– Hälsa för mig och min familj är nummer ett. Jag får även livskvalitet när jag finner balans mellan familj och yrkesliv. Familjen är viktigast för mig, men yrkeslivet har alltid betytt massor vilket mina barn är högst medvetna om. Jag vill som mamma vara en förebild genom att visa vilken typ av yrkesperson jag är. De ser hur ens liv kan bli när man lever sin dröm. Jag jobbar inte bara för att jag måste utan för att jag älskar det.
Vad skrämmer dig?
– Intoleransen som finns i Sverige och i andra delar av världen. Jag känner stort obehag för de som förnekar klimatförändringar eller delar av vår historia. Vad vi står inför i samband med valet känns oerhört läskigt.
Tror du på någon högre makt?
– Ja, jag vill absolut kalla mig för troende kristen och har varit det så länge jag kan minnas. Mina föräldrar är inte religiösa och jag har valt att inte döpa mina barn, det är ett beslut de får ta när de själva känner sig mogna för det.
– Min tro på Gud handlar om inre samtal. Jag känner att det finns en större mening och jag finner en vila i det andliga. Mina böner till Gud är ett uttryck för tacksamhet och en tröst. Jag trivs i kyrkorummet, men går sällan dit även om jag har stor respekt för det arbete kyrkan gör. Att jag inte gått i kyrkan har nog med att göra att jag känt att min tro på Gud är privat. Jag gick på Kaggeholms journalistutbildning som drivs av pingströrelsen. Jag minns att jag hade många fina intressanta samtal kring etik och moral, men jag har till exempel problem med hur vissa gjorde homosexualitet och abort till en knäckfråga inom religion. Det var en chock för mig att vissa än i dag använder religion för att fördöma.
Vad har du för framtidsdrömmar?
– Jag har så väldigt många böcker jag vill skriva, jag tycker det är ett fantastiskt sätt att nå ut till folk på. Rent privat känns det otroligt spännande att se vad som händer med barnen. Jag har bestämt mig för att våga backa lite mer nu och ge dem lite mer utrymme och tilltro. Precis som när de var bebisar och man sakta backade ut för att inte väcka dem när de väl somnat kommer jag nu sakta ta några steg bakåt. Men jag finns i rummet intill och låter dörren vara öppen.
Fakta Katarina Wennstam:
Ålder: 45
Yrke: Författare och debattör.
Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm och sommarstuga utanför Torshälla i Sörmland.
Familj: Barnen Emil, 14, och Moa, 12. Särbon Daniel Rosenlind, 48, psykoterapeut. Tre bonusbarn.
Av Frida Funemyr