Katarina, 66: "Jag vårdade mannen som övergav mig"

Tom och jag träffades i arbetet. Vi var båda fyrtiofem år gamla, han var barnlös medan jag hade fått Simone med hjälp av en donator när jag var fyrtio. Jag hade sett framför mig ett liv som ensamstående mamma och blev mest häpen över att jag ville ha Tom i mitt liv. Vi tänkte så lika, han och jag, vi var själsfränder. Han kommer alltid att vara min stora kärlek.

Att han lämnade mig efter fem års förhållande var bara en lucka i tiden. Så tänkte jag.Dagen då han kom hem och berättade om sin relation med Ellen så grät han. Han sa att han skämdes inför mig eftersom han fortfarande älskade mig. Men han kunde bara inte avstå henne.

Jag svalde allt och det var först senare samma kväll, när jag satt ensam vid mitt köksbord som blev jag arg. Jag kastade en hel hög med tallrikar i golvet och tänkte att han hade manipulerat mig med sina tårar – med sina tårar hade han fått mig att trösta honom i stället för tvärtom. Efter det föll jag ner i ett mörkt hål.

Min dotter Simone var bara tio år och tvingades ta hand om sitt vrak till mamma.. Jag kunde börja gråta för att de spelade en viss låt i mataffären, ibland orkade jag inte gå ur sängen och absolut inte laga matsäck till utflykten.

Tom gjorde några tafatta försök att fortsätta att vara Simones bonuspappa, men hon vägrade prata med honom. Hon hade förstått att jag grät över vad han gjort och därför ville hon inte ha med honom att göra.

En dag hörde han av sig igen

Den där luckan i tiden varade i ett år. Sedan började Tom höra av sig igen. Han saknade våra samtal, sa han. Jag var den bästa vän han hade haft. Jag svarade ironiskt att detta är kvinnans lott när hon inte längre är fertil. Detta förnekade han förstås.

– Du är vacker, Katarina, du kommer alltid att vara den vackraste, sa han.

Vi träffades då och då, mest över en lunch eller en fika. Ibland, när Simone var hos kompisar eller hos sina morföräldrar, sågs vi på någon bar. Efter ett tag gick vi hem tillsammans. Jag inledde en affär med min före detta man.

Jag förstod snart att han passade på att träffa mig när Ellen var ute på en av sina många tjänsteresor. Han sa att det var hon som hade föreslagit att han skulle ringa mig.

– Hon vet vad du betyder för mig och har väl dåligt samvete för att hon är borta så mycket, hävdade han.

Jag visste inte vad jag skulle tro om den där Ellen. Hur kunde hon vara så generös?

Ellen väntade på mig

Så en regnig oktobereftermiddag satt Ellen i receptionen när jag skulle gå hem från jobbet. Hon var klädd i en illröd regnkappa och blommiga gummistövlar. Ansiktet var rosigt och vått av regn och det mörkblonda håret låg klistrat i pannan på henne. Hon reste sig när hon såg mig och jag saktade in. Jag kunde knappast vända om och springa in på kontoret igen – det vore barnsligt och ovärdigt en 51-årig kvinna.

Hon var märkbart nervös och bad om ursäkt för att hon störde mig, men hon hade något viktigt att tala med mig om. Jag sa att jag måste hem till min dotter, men hon envisades. Vi satte oss i en fönsternisch i den tomma receptionen och hon frågade om Tom hade berättat för mig att han var sjuk.

Jag kände hur det fladdrade till i magen. Ellen berättade att han hade en hjärntumör och snart skulle opereras. Hon förklarade att han inte klarade av att berätta för mig eftersom han inte ville att jag skulle känna ansvar för honom. Han tyckte att han fick skylla sig själv. Men Ellen trodde att jag ändå ville veta, och därför hade hon trotsat regnet och besökt mig. Jag kände mig motvilligt imponerad av hennes mod.

Hon reste sig och jag följde henne ut i regnet. Himlen såg kolsvart ut fastän klockan bara var fyra. Vädret gör att det ser mörkare ut än det är, tänkte jag, men samtidigt kändes det olycksbådande att få ett sådant besked en sådan dag. Ellen var redan alldeles våt i ansiktet och jag kunde inte avgöra om det var regn eller tårar.

En märklig gemenskap

Så kom det sig att Ellen började ringa mig. Minst en gång i veckan pratade vi om hur Tom mådde. Efter en månad accepterade han att jag kom och hälsade på. Han var lite blek och håret var snaggat efter operationen, men annars såg han ut som han brukade. Jag märkte snart att han hade svårt att komma ihåg ord och att han blev tröttare än vanligt.

Där satt vi alla tre och pratade och det kändes helt naturligt. Jag kände mig aldrig utanför eller bortvald. Det tog inte lång tid innan jag också blev som förälskad i Ellen. Hon hade en underfundig humor och jag hade inte känt mig så upplivad av någons skratt sedan Simone var liten. Jag glömde också att hon var så mycket yngre än jag – hon verkade på något vis ålderslös.

De bad mig aldrig om något, men en dag hörde jag mig själv föreslå att jag kunde titta till Tom medan Ellen åkte på tjänsteresa. Hon hade börjat söka jobb som inte krävde att hon reste lika mycket, men arbetsmarknaden var tuff och just det här projektet ville hon gärna jobba med. Eftersom Tom ibland fick epilepsianfall kunde han inte lämnas ensam mer än ett par timmar. Han hade ingen annan som kunde ta hand om honom – båda hans föräldrar var döda och han hade inga syskon.

Insikten kändes som ett slag

Ett år gick. Länge mådde Tom ganska bra. Han började arbetsträna och vi kunde umgås under normalare former. Vi fortsatte till och med att ha vår lilla kärleksaffär. Men en dag såg jag på honom att cancern hade kommit tillbaka. Han kom och mötte mig på gatan och jag slogs av hur grå han var. Håret hade blivit helt grått och nu var han även grå i ansiktet. Jag minns att jag tänkte: Han kommer snart att försvinna. Hans kropp kommer att förvandlas till aska och han kommer att rinna ut i en hög på marken.

Inkräktaren i Toms hjärna var större och aggressivare den här gången. Han blev delvis förlamad på vänster sida och måste gå med käpp. Jag började återigen hoppa in för Ellen när hon jobbade eller när hon behövde avlastning.

Simone, som snart fyllde fjorton, var arg på mig för att jag åkte dit. Ellen ville hon över huvud taget inte tala med och de gånger hon råkade svara när Ellen ringde, knäppte hon bort samtalet i örat på Ellen.

En sorts upprättelse

Tom blev sämre och tillbringade allt mer tid i fåtöljen med en filt över knäna. Han började få hallucinationer. Ibland fick han vredesutbrott och påminde om Simone när hon var liten och skrek och krängde sig ur min famn för att slippa gå och lägga sig. Jag hade ofta undrat om hon var rädd att hon inte skulle vakna igen. När jag såg Toms kamp tänkte jag att det kanske var den han kämpade emot. Den sista sömnen.

En eftermiddag kom jag och avlöste Ellen som behövde åka iväg och jobba några timmar. Jag såg att hon hade gråtit och frågade om något hänt. Hon berättade att han hade frågat efter mig hela dagen, han tycktes ha glömt att hon fanns. Hon var övertygad om att han hade känt på sig att han inte hade så lång tid kvar och att det var därför han hade förälskat sig i henne. Att hon bara hade fyllt ett behov hos honom att få uppleva något nytt innan han dog. Något ungt.

Jag avfärdade hennes ord, men innerst inne kände jag en viss tillfredsställelse.

Min dotter kan inte förstå mig

Simone var fortfarande arg på Tom, men hon var ännu argare på mig som lät honom komma undan med sitt stora svek. Hon frågade om jag trodde att han skulle ha gjort samma sak för mig. Jag visste inte vad jag skulle svara.

En av våra evighetslånga diskussioner ägde rum när hon satt och gjorde läxorna. Jag fick syn på ett av hennes skrivblock, där stod med lila glitterpenna: ”Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta”.

Jag påpekade detta för henne, men Simone såg bara förvånad ut och sa att ramsan bara var trams som hon skrivit för att hon hade varit uttråkad. Men under ett par dagar malde den runt i mitt huvud: Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta… Kunde detta vara svaret på allt? Det kändes faktiskt bra att förlåta Tom och Ellen. Det var ändå mer synd om dem än det var om mig. När jag såg uppgivenheten i Toms blick visste jag att han var den som led mest av att han inte skulle få vara med längre.

Till slut förstod också Simone att Toms liv snart var slut, och hon följde med och tog adjö. Tom blev så glad över att hon kom. De sa inte mycket till varandra, men hon var där och hon hann säga farväl. Ellen bevärdigade hon inte med en blick.

Bara någon vecka senare blev han sämre. Ellen och jag tog ledigt från våra jobb och vårdade honom dygnet runt. Mina föräldrar kom och bodde med Simone i vår lägenhet under tiden. Under de här veckorna pratade jag knappt med någon annan än Ellen och jag öppnade mig för henne på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort i en normal situation.

Att dela ett minne

Tom dog hemma i sitt vardagsrum. Det var mitt i sommaren. Solen lyste in genom det dammiga fönstret och föll rakt på Ellen. Hon såg ut som en ängel. Och då tänkte jag att det kanske var precis det hon var, en ängel som på ett lite annorlunda sätt hade kommit för att hjälpa mig i den här svåra tiden i livet.

Simone har hunnit bli 16 år och hon blir fortfarande arg varje gång jag pratar i telefon med Ellen. Hon brukar påminna mig om att Ellen faktiskt är tjugo år yngre än jag. Att hon stal min man. Hon förstår inte hur jag kan tycka att Ellen är en rolig och intressant person och att jag vill prata i telefon med henne minst en gång i veckan.Hon tycker att jag är alldeles för mesig och förlåtande. När jag säger att det är svårt att förklara för henne, fräser hon att hon minsann inte har gett upp om kärleken så som hon tycker att jag har gjort.

Har jag gett upp? Jag ser det inte riktigt så. När man hamnar i en så extrem situation som jag gjorde med Tom och Ellen känns det futtigt att envist hålla kvar vid stoltheten.
”Katarina”