Karin: Min syster dog i Lockerbieattentatet

Hon visste att Elisabeth skulle flyga från England till USA för att fira jul med sin amerikanske make Sean. Men när Karin Grahn gick och la sig den där decemberkvällen för trettio år sedan var det med en känsla av lättnad. Hon hade hört på nyheterna om ett flygplan som kraschat i Skottland – men det var inte den flighten Elisabeth och Sean skulle resa med.

– De skulle titta på julskyltningen i London först. Så skönt! Jag minns att jag kände så…

Karin gör en kort paus innan hon lägger till:

– Men på något sätt måste de ändå ha fått platser på den där avgången. Seans pappa arbetade på Pan Am och de skulle använda hans bonuspoäng. De skulle inte ha varit med på det där planet, men så blev det.

Det är eftermiddag i Bromölla, samhället 51-åriga Karin växte upp i och som hon återvände till efter sina studier. I huset som hon och maken Magnus byggt står kaffe och smörgåsar framdukat.

– Jag tänker på Elisabeth och Sean varje dag, och vi pratar ofta om dem, säger Karin. Det som hände är en del av mitt liv, men på något sätt släpper man taget om vissa bitar.

Chockbesked

Den där decembermorgonen 1988 när det knackade på dörren till Karins studentlägenhet i Växjö tänkte hon först inte öppna.

– Jag jobbade extra som undersköterska och hade planerat att sova länge eftersom jag skulle jobba natt. Men så gick jag upp och kikade i tittögat.

Lite till vänster i trapphuset stod en kvinna som Karin inte kände igen.

– Till höger stod en man med handskar och keps framför ansiktet. Det var pappa – och när jag såg det visste jag vad som hade hänt. Rakt av visste jag att Elisabeth och Sean var döda. Den okända kvinnan var mammas chef som hade skjutsat mamma och pappa till Växjö. Hon tyckte inte att de själva skulle köra.

Efter det är allt ganska suddigt, som Karin själv uttrycker det. Men hon minns att hon satte sig på golvet och öppnade julklappen till Sean – en stor råtta i plysch som Karin sytt.

– Nu skulle han ju aldrig få den, säger hon dröjande.

Dagen därpå, när de kommit hem till Bromölla och Karin åkte och handlade, såg hon Elisabeths ansikte på löpsedlarna.

– Jag förstod inte hur de hade fått tag i hennes bild. Och det var en så konstig känsla – att se livet fortsätta runtomkring. Alla var glada eftersom det snart var jul. Jag var chockad över det, men inte arg.

Karin fingrar på sin kaffekopp och konstaterar att julfirande aldrig blivit detsamma igen.

– Men efter att vi fick barn har det blivit lite bättre. Jag vill inte att vår dotters liv ska formas utifrån att något tragiskt hände mig dagarna innan jul. Oftast åker vi iväg. Jag vill gärna fira men jag får inte den där riktiga julkänslan.

Ledsen och glad

Karin förklarar även att det kändes skönt när hon mötte maken Magnus, att han och hans familj kände Elisabeth.

– Magnus gav mig en förankring i det som hänt. Han visste och förstod – och han visste vem jag funderade på när stunderna kom. Hans syster hade gått i skolan med Elisabeth.

Vid tidpunkten då Elisabeth, som var fyra år äldre än Karin, omkom studerade hon i Lund medan maken Sean arbetade i Malmö.

– Hon var väldigt fokuserad på skolan, säger Karin. Det jag minns mest från vår barndom är den stängda dörren till hennes rum, då hon satt och pluggade.

Karin ler lite svagt. Sedan berättar hon om en av de sista gångerna då hon träffade sin syster.

– Jag tog tåget till Lund över en helg. Elisabeth var lite på pickalurven. Hon släppte på garden och vi hade väldigt roligt. Det kändes jätteskönt. Det känns skönt än idag. Jag älskade Elisabeth och jag upplevde det som att vi var på väg att komma varandra närmare.

Efter ett ögonblicks tystnad fortsätter Karin:

– Jag blir både ledsen och glad när jag pratar om Elisabeth, men det gör inte längre ont. Det måste få sluta göra ont någon gång. Elisabeth lever i mitt hjärta. Det som kan kännas konstigt är att inse att jag levt mer än halva mitt liv utan henne.

Dokumentär om Lockerbieattentatet

Förra året sändes en radiodokumentär om Lockerbieattentatet. Karin, som medverkar i programmet, konstaterar att det var tufft att spela in dokumentären – men den förde någonting gott med sig.

– En kamrat till Elisabeth hörde av sig. Det känns roligt att ha kommit i kontakt med henne. Hon kände Elisabeth på ett annat sätt. Det skulle vara fint att komma i kontakt med fler av Elisabeths gamla klasskamrater. Hon som hörde av sig berättade att de är 17–18 stycken som fortfarande träffas varje år, och varje gång de ses pratar de om Elisabeth.

I radiodokumentären medverkar även invånare i Lockerbie. Karin visar fotografier från när hon själv besökt den skotska byn.

– Första gången var 2005, då var jag i Lockerbie tillsammans med Magnus. Vår dotter Inez var femton månader och lärde sig att gå där. Men jag har aldrig träffat någon boende i Lockerbie, däremot en polisman som jobbade då det hände.

Karin berättar att hon försökte få kontakt med någon på plats redan innan de reste till Skottland, men utan att lyckas.

– Vi åkte till Lockerbie på vinst och förlust. På biblioteket träffade vi en kvinna som visade gamla tidningsurklipp. Sedan hjälpte hon oss att komma i kontakt med polisen.

Omtumlande resa till Lockerbie

Från den lokala polisstationen ringde man efter polismannen Rolf, som inte längre jobbade i Lockerbie, men som varit i tjänst den tragiska kvällen 1988.

– Han kom och mötte oss. Det var omtumlande – men fantastiskt! Jag åkte med honom i hans bil och han visade alla minnesplatser. Det var fint att få se. Det kändes som om han tyckte om att visa oss runt. Han undrade varför vi inte kommit tidigare. Många anhöriga flög dit direkt, men det var aldrig aktuellt för oss.

Karin funderar lite innan hon fortsätter:

– Det tog många år innan det blev så att vi åkte. Mamma ville inte. Men efter att jag varit där mognade det för henne också. Vi åkte sedan dit tillsammans. Jag visade henne vad Rolf hade visat mig.

Karin bjuder på biskvier Magnus bakat och konstaterar att hon är tacksam över första resan till Lockerbie.

– Det gav mig en helt annan grund att stå på. Det kändes fint att förstå att Elisabeth och Sean var del av en helhet. Vi hade värjt oss under flera år men när vi väl kom dit ångrade jag att vi inte åkt tidigare. Jag tror att det hade stärkt oss om vi hade åkt direkt efter att det hände.

Nu planerar familjen ytterligare en resa till Skottland och Karin funderar på att ta kontakt med en kvinna från Lockerbie som medverkade i radiodokumentären. I programmet berättar även diplomaten Jan Eliasson om vännen Bernt Carlsson som omkom i attentatet.

– Skulle jag någon gång träffa Jan Eliasson så skulle jag säga till honom att vi delar en erfarenhet, säger Karin med ett svagt leende. Jag gillar den tanken. Det känns fint.

Kraschen var ingen olycka

Att det som hände Elisabeth och de andra som befann sig ombord på Pan Am Flight 103 inte var en olycka – Libyen tog senare på sig skulden – var till en början svårt att ta in, minns Karin.

– Men när jag väl gjorde det blev det ingen större skillnad. Jag var arg, men det gjorde inte mer ont.

Karin samlar ihop fotografierna hon visat oss samtidigt som hon säger:

– Vid begravningen var det någon som sa ”tror du att Elisabeth och Sean höll varandra i handen?” – ”nej så klart inte!”, svarade jag. Jag vet inte om det fanns skuggan av en chans att de var rädda, men jag har bestämt mig för att de inte visste. De dog direkt. Det måste de ha gjort, jag kan inte stå ut med något annat.

I nästa andetag förklarar Karin att hon idag inte minns Elisabeths röst.

– Det känns svårt. Men hennes vän, som hörde av sig efter radiodokumentären, skrev ”ni låter precis lika”.

Karin ler en aning.

– Jag skulle gärna vilja drömma om Elisabeth, det skulle vara fint att få göra det. Men jag kanske inte har kvar tillräckligt mycket i minnesbanken för att få se henne i en dröm. Jag minns hur hon såg ut, men det är ju på grund av foton. Man kan inte lära sig något av detta… annat än att leva i nuet.

Av Lina Norman

270 människor dog i Lockerbieattentatet i december 1988

270 människor – 259 ombord på Pan Am Flight 103 och 11 på marken – dog vid Lockerbieattentatet i december 1988. Ombord på passagerarflygplanet, som var på väg från London till New York när det sprängdes över byn Lockerbie i Skottland, fanns utöver Elisabeth Svensson-Mulroy ytterligare två svenskar; toppdiplomaten Bernt Carlsson, och flygvärdinnan Siv Ulla Engström. Efter en lång process dömdes 2001 en libysk agent för terrordådet.