Karin: Brudens mor höll mig utanför
Jag önskar att jag kunde säga att jag bara gladde mig för Marie när hon kom och berättade för oss att hon hade förlovat sig. Sanningen var dock att jag genast kände oro för hur hennes mamma skulle bete sig.
Sanna hade aldrig brytt sig om att dölja hur lite hon tyckte om mig. Även om det hade gått mer än 20 år sedan hon och Torsten skilde sig bar hon fortfarande på agg.
Marie och hennes syster Caroline var fortfarande små flickor när jag kom in i deras pappas liv. Ett par år tidigare hade han skilt sig från deras mamma, som de fortsatte att bo hos. Marie bar fortfarande blöja då, och hennes storasyster skulle snart börja skolan.
Båda flickorna var lite skeptiska mot mig i början, och även om Caroline och jag aldrig blev riktigt nära, utvecklade jag med tiden ett nära förhållande till Marie. Hon var en sådan underbar person, och vid den tiden hade jag ännu inte fått egna barn, så jag riktade all min kärlek mot de två små flickorna under de helger då de var hos sin pappa.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag överöste Marie och Caroline med uppmärksamhet, och Marie älskade det medan hennes storasyster var mer reserverad.
Med åren accepterade ändå Caroline mig. Kanske för att hon insåg att jag inte var så illa som hennes mamma hade försökt övertyga henne om, och det räckte för mig.
Marie var annorlunda. Varannan helg när hon blev avsläppt vid vårt hus rusade hon uppför uppfarten och rakt in i mina armar, och jag älskade henne som mitt eget barn.
Fick ofta utstå spydiga kommentarer
Jag hade aldrig haft för avsikt att ta över hennes mammas roll, men med åren fick vi ett nära band, och jag tvivlar inte på att det sårade Sanna.
Jag ignorerade de spydiga kommentarerna som allt oftare kom från henne när Marie hämtades och lämnades, och jag försökte räkna till tio och behålla lugnet när hon insisterade på att jag inte fick följa med på dansuppvisningar, skolavslutningar och andra milstolpar i flickornas liv.
Av samma anledning hade jag mina farhågor nu när hennes yngsta dotter skulle gifta sig.
Bröllopet skulle hållas i den lilla kyrkan i byn där både Marie och Caroline hade döpts. Sanna bodde inom gångavstånd från kyrkan och erbjöd sig genast att de kunde använda hennes hus och trädgård till den efterföljande mottagningen.
Efter vigseln skulle vi promenera från kyrkan och hem till hennes mamma, där det skulle stå ett tält uppställt i trädgården med långbord och en läcker buffé från en cateringfirma. Sanna hade till och med erbjudit sig att betala för maten, berättade Marie.
Troligtvis för att hon visste att Marie annars skulle be mig att ordna det, tänkte jag, men jag valde att inte säga det högt. Marie hade alltid tyckt om min mat och jag jobbade som lunchkock. Jag hade bra koll på hur man lagade mat till många människor.
Inbjudningarna hade knappt skickats ut när Sanna gjorde klart att hon inte själv hade tänkt delta om jag skulle vara med, varken i kyrkan eller till den efterföljande mottagningen. Det överraskade mig inte särskilt att hon sa så, det som förvånade mig var att hon var villig att riskera sin yngsta dotters glädje.
– Hur har hon tänkt sig att inte komma när hon själv är värd? frågade jag min man.
– Det har hon ju inte, hon förstorar bara upp det, sa Torsten.
Han hade alltid hanterat sin ex-frus nycker med ett översvallande lugn som jag avundade honom för. Sanna fick tycka illa om mig om hon ville, men måste hon vara så öppen med det? Jag sa till honom att jag verkligen hoppades att han hade rätt.
Innerst inne hade jag svårt att se vad hon hoppades uppnå med sitt beteende, men mest av allt oroade jag mig för vad det gjorde med Marie. Från en dag till en annan slutade hon att glädja sig och började i stället frukta hur dagen skulle bli. Jag visste att det var viktigt för henne att hennes mamma var med på bröllopet så jag erbjöd mig att inte komma.
Jag försökte låta som om jag var okej med den lösningen, även om det långt ifrån var fallet. Att säga att jag inte skulle vara ledsen över att missa att se henne säga ja till Kevin skulle vara en underdrift. Han hade kommit in i familjen som en frisk fläkt tre år tidigare, och han var lika glad och kärleksfull som hon. De passade bra ihop.
– Jag vill att du ska vara där, Karin, sa Marie till mig med en sådan övertygelse att jag fick en klump i halsen.
När det bara var en månad kvar till bröllopet skrev jag ett brev till Sanna där jag frågade om vi inte skulle begrava stridsyxan. Jag frågade också om hon inte, för Maries skull, skulle fundera över sitt beslut, men brevet förblev obesvarat.
Några dagar innan bröllopet tog Torsten tag i saken. Han ringde till sin ex-fru och sa till på skarpen, och efteråt förstod jag på honom att jag tydligen skulle vara välkommen ändå. Så långt, så bra. Nu hoppades jag bara att hon inte skulle göra en scen på själva bröllopsdagen. Men jag hade kunnat spara mig mina bekymmer, för Sanna dök upp till vigseln som lovat, och det fanns nästan inga sura miner från hennes sida.
Visserligen gjorde hon en stor sak av att välja bänken bakom vår, trots att det naturliga skulle ha varit att sitta på första raden tillsammans med oss, och när vigseln var över skyndade hon sig plötsligt hem till sig själv, före resten av sällskapet.
När vi kom fram och letade efter våra platser i tältet förstod jag varför. Hon hade flyttat runt på bordsplaceringen, så jag hade hamnat intill tältdukarna vid ingången – så långt bort från brudparet som möjligt! Torsten blev arg när han upptäckte det, men jag sa till honom att han skulle låtsas som ingenting. Om hon trodde att hon kunde förstöra mitt humör fick hon tänka om. Jag var bara glad över att vara med.
Begravt stridsyxan
Jag tog ett glas champagne och skålade med de närmaste. Jag började bli lite hungrig och letade efter något att äta, men det fanns inga spår av de fat med småsnittar som jag visste var en del av menyn som Marie och Kevin hade valt.
Jag såg mig omkring och fick syn på Sanna. Hon stod och vred sina händer. Jag kunde se på henne att något var fel. Sedan gick hon bort till min man, drog honom åt sidan och viskade något till honom. Nu blev jag nyfiken.
– Maten har inte levererats, sa Torsten när jag kom fram till dem.
Sanna ringde till restaurangen som skulle leverera maten, och de bad om ursäkt flera gånger, men det hade skett ett fel i deras bokningssystem, och de hade tagit fel på datumen.
Jag kunde se på Sanna att hon var lika lamslagen som jag. Det fanns inte ens en pizzeria i byn, och vi stod där med 55 gäster som inte hade ätit sedan före vigseln.
– Vad gör vi nu? frågade hon, och den här gången var hennes fråga riktad till mig.
Jag kunde inte låta bli att lägga märke till det lilla ”vi”.
Hon hade ignorerat mig hela dagen, men när det brann i knutarna verkade jag vara tillräckligt bra ändå. Jag ryckte på axlarna, även om jag mycket väl visste vad hon var ute efter.
– Kan du inte göra något, Karin? frågade hon sedan.
Hon var tvungen att svälja sin stolthet för att säga de orden, och det var uppenbart inte lätt för henne. Men hon hade inte behövt fråga. Jag skulle göra vad som helst för Maries skull, utan att göra en scen av det, vilket Sanna hade gjort om situationen var det omvända.
Jag började genast ringa till ett par bra kollegor som jag visste skulle ställa upp.
Torsten och Sanna fick en inköpslista av mig och åkte till det närmaste snabbköpet, medan jag började förbereda så mycket som jag kunde.
Knappa timmen senare kunde vi ställa ut de första faten på buffén, och Sanna verkade uppriktigt tacksam när våra blickar möttes över en snabbt ihopslängd pastasallad. I den stunden visste jag att hon uppskattade att jag var där, även om hon aldrig uttryckligen sa det.
Det blev visserligen inte den lyxiga måltid som Marie och Kevin ursprungligen hade beställt, men det smakade bra, och alla blev mätta. Festen efteråt var också trevlig, och jag kände att något hade förändrats mellan mig och Sanna.
Jag skulle inte direkt påstå att vi har blivit nära sedan dess, men nu uppför hon sig helt okej mot mig, och det är all den tacksamhet jag behöver.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]