Kakan Hermansson: Jag är tjock, smart och snygg!

Karin ”Kakan” Hermansson tar emot mig hemma hos sig, iklädd ett randigt nattlinne och med håret i knut. Hon är helt osminkad och städar undan en kvarglömd frukostskål så vi får plats vid köksbordet.

Jag känner mig omedelbart som hemma och ställer den där frågan som min tioåriga dotter skickade med mig. Om hennes kända smeknamn, Kakan, var kommer det ifrån?

– Det var min syster som kom på det någon gång på gymnasiet, sedan införlivades det bara på något sätt. Nu känner jag mig både som Kakan och Karin, båda namnen funkar.

Får hatmejl om sin kropp

Hade du haft några komplex när du var liten?

– Frågan är mer om jag har kunnat leva en enda sekund i mitt 36-åriga liv utan att ha sådana komplex att de har passiviserat mig totalt? Så tänker jag att det är för mig och för många kvinnor.

– I skolan hade jag en bästis som var den snygga tjejen på skolan. Hon var bäst i handboll och populärast bland killarna och fick alltid höra att hon var söt och snygg. Jag var hennes tjocka kompis, ett år yngre, kobent, svettig, hårig och sämre på handboll. Ibland funderar jag på hur det präglar en människas syn på sig själv, att få höra hur söt och snygg man är hela tiden, jämfört med som i mitt fall, att bara få kommentarer om att man är fet och äcklig.

– Nu är jag snart 37 och det fortsätter – i form av hatmejl och i mäns kommentarer av mig på internet. Det handlar ju alltid om samma sak, att jag är tjock och äcklig.

”Fet, Ful och Fel”

Sa de verkligen det till dig när du var liten, att du var tjock och äcklig?

– De inte bara sa det, de skrev det på väggar. En gång när jag var på fritidsgården kom min kompis Sebbe och berättade att någon hade skrivit om mig på tågstationen. Vi cyklade snabbt dit för att hinna måla över, innan min pappa kom hem från jobbet på tågstationen och fick se det. Det stod: ”Karin Hermansson, de tre F:en: Fet, Ful och Fel.”

– Jag vet vilka killar det var som skrev det, de hade skrivit det i gympasalen, och på olika ställen i vår lilla förort till Lund. När de hade skrivit det i gympasalen var det en tjej som blev förbannad och klottrade tillbaka: ”Hur fan ser du ut själv då?” Då tog gympaläraren mig åt sidan och sa: ”Karin, det är ju inte bra det de skriver, men du behöver ju inte vara sämre själv”. Det är ett bra exempel på hur min barndom formade mig.

Från sina föräldrar och mormor och morfar fick Kakan höra att hon var söt. Men från killarna, som var så viktiga i tonåren, fick hon bara höra att hon var äcklig och tjock.

Alla älskade fröken

Kakan hade ADHD, något hon inte fick diagnos på förrän i vuxen ålder. Hon kände sig som ett problembarn och hade ångest inför varje kvartssamtal på skolan.

– Det var ytterligare en sak som var mitt eget fel. Så tror jag många tjocka och stora människor känner, att det är vårt eget fel. När det egentligen handlar så mycket om klass och gener. Fetthatet är en så enormt stor del av vårt samhälle. Det finns forskning från de stora universiteten, om det som kallas ”fatshaming”. I en stor studie svarade deltagarna att de hellre hade valt att leva ett år kortare, skilja sig och till och med amputera bort en kroppsdel, bara de inte blev tjocka.

När du var tolv år gammal tog din mamma med dig till Viktväktarna?

– Då gick jag ner tolv kilo och kunde ha storlek 29 i jeans och tänkte att det här måste väl vara livet. Jag fick så mycket uppmärksamhet. Vi var på Källbybadet, den sommaren och jag minns hur en av mina killkompisar bad mig komma upp ur badet och visa min kropp. Då var jag tolv!

Kakan kände ett stort självhat under uppväxten. Trots att hon kunde ha de små storlekarna i kläderna var hon ändå inte som de andra.

– Jag trodde ju att jag var utvecklingsstörd, på riktigt. Jag var tvungen att fråga min pappa om jag var det. ”Nej, Karin, det är du inte”, sa han.

– Jag var så konstig. Bara det här med att vara lesbisk och inte fatta det. Det är så mycket som händer i kroppen när man är ung som man inte kan formulera just då, som faller på plats senare. Det är så fruktansvärt med alla unga som tar livet av sig i dag, och jag vill bara säga till dem: ”Vet ni vad, ni får bara härda ut, för det kommer att bli bättre, jag lovar”.

Kakan hade en fröken, Maud, som gjorde väldigt mycket för hennes självkänsla på högstadiet.

– Det kändes som om hon såg min intellektuella sida. Hon peppade mig att göra skolarbeten om feminism och Suffragetterna. Jag var intresserad av foto och jag fick låna hennes kamera. Hon gav mig film, jag fick gå på utställningar. Det var första gången en lärare såg mig och uppskattade mig så mycket. Det var himmelriket. Jag tror inte Maud fattar hur viktig hon var för mig. Jag har försökt säga det till henne några gånger men hon säger bara: ”Jaha, vad kul”. Alla älskade henne, hon var så cool och tjusig. En sån kvinna! Vi hade så mycket respekt för henne. Nu när jag tänker på det så inser jag att hon bara var 37–38 år, ungefär som jag är nu.

Lillasyster fick cancer

På gymnasiet blev det jobbigt på ett annat sätt. Kakans yngre syster fick cancer och flera nära släktingar dog på kort tid. Stressen blev för stor.

– Min första panikångestattack fick jag hemma i sängen, när min syster hade fått cancer. Det var så läskigt, för då tror man att man ska dö.

Kakan fick en möjlighet att gå till en terapeut på barncanceravdelningen, där systern låg.

– Hon hette Beatrice och var en norsk, otroligt skön psykolog. Hon var tjock och jag älskade det. Hon bad verkligen inte om ursäkt för sin kropp. Jag brukade gå in och lägga mig på hennes soffa och bara chilla. Jag låg där och grät och hon uppmuntrade mig bara att skita i spanskan och allt som var jobbigt i gymnasiet.

Kakan inspirerades också av stora svarta rappare som tog plats och hördes och syntes.

– Att vara lesbisk och punkare hjälpte mig också jättemycket. Där var normen att vara hårig och lite sunkig. Men många hade ätstörningar och levde ganska destruktivt. Då tyckte jag inte att jag hade ätstörningar, men jag har ju hetsätit i hela mitt liv. Värst var det nog när jag slutade träna handboll, då var jag 20 år ungefär.

– Jag bodde på en folkhögskola och insåg plötsligt att jag själv kunde bestämma om jag skulle äta choklad eller dricka läsk. Jag var så engagerad i alla andras ätstörningar, men kunde inte se min egen.

Läs också: Stina Wollter: ”Har nog aldrig känt mig helare”

Tar plats i tv-rutan

I dag kan Kakan se att allt det där hon skämdes för när hon var ung har varit en tillgång i vuxenlivet. Som det där att så självklart ta plats i tv-rutan och samhällsdebatten. Vi ha sett henne tävla med pappa Jan i ”På spåret” och sitta i juryn i ”Talang”, sjunga country på ”Jills veranda”, hon har gästspelat som konstlärare i ”Lerins Lärlingar” och vi har hört henne sommarprata i radion. Hon kan själv förundras över att hon gått så stark ur barndomens mobbning.

– Mycket är nog tack vare att mina föräldrar har tillåtit mig att ta plats. I min ADHD har det dessutom varit fysiskt omöjligt att inte ta plats.

En tips som Kakan ger för att få en bättre självbild är att sluta följa instagramkonton med smala tjejer. Det har hon gjort.

– Jag har bytt ut dem mot juicy tjejer och andra tjejer som går mot normen utseendemässigt. Det har förändrat hela min bild av mig själv.

Kakan brinner för att få alla kvinnor att fatta att de har fantastiskt fina kroppar som vi borde njuta av. Inte minst så här på sommaren. Den svenska genomsnittskvinnan bär storlek 42/44, ändå ägnar så många så många av oss år av våra liv för att banta ner våra kroppar några storlekar, för vi tror att normen är smal.

– Jag har pratat mycket med min mamma om det här. Hon är född 1953 och den där generationen är helt hopplös! Min mamma är så snygg och jag hatar varje dag att hon inte fattar det. Jag och min syster hade kunnat döda för att få ha hennes stjärt.

Ingen kollar ändå

Kakan älskar att bada och sola topless. Hon tipsar gärna om snygga baddräkter och bikinis för plus size-kvinnor på sin sajt.

– Jag tänker bara, herregud, kvinna ut med dig – köp en baddräkt eller bikini. Eller gå topless, jag brukar gå topless och bara bada! Bada är det bästa som finns.

– Jag pratade med en gammal kollega nyligen. Hon sa att hon har gömt sig i vassen i så många år. Hon har en smashing body! Hon ser helt fantastisk ut. Om hon gömmer sig i vassen, hur fan ska vi andra göra då? Ska jag gömma mig i en sanddyn?

– Det är helt sjukt att kvinnor är så passiviserade av smalhetsnormen och skönhetsnormen. Jag blir så irriterad. Ska vi ligga där på dödsbädden och bara önska att vi hade badat mer?

– Allvarligt talat, vem bryr sig om hur du ser ut? Ingen kommer att kolla på dig på stranden.

Om du träffar någon i dag som liknar dig när du var tolv. Vad skulle du säga till henne då?

– Jag skulle säga att du är en drottning! Du är så cool. Du kommer att klara det här galant, fuck alla de andra! Det löser sig. Och på vägen till att det löser sig så blir man så smart. Jag är så smart! Jag har haft det så himla jobbigt. Men jag har blivit en otrolig person. Jag tror att jag kommer att vara en skitbra mamma. Och jag är en väldigt bra vän. Det är det viktigaste.

När jag lämnar Kakans lägenhet får jag en stor varm kram och det känns som om jag har känt henne hela mitt liv. Jag hoppas verkligen vi kan göra bomben tillsammans från någon badbrygga i sommar.

Läs också: Ann Söderlund: Mina vänner var oroliga för mitt liv

Fakta: Kakan Hermansson

Namn: Karin Kakan Hermansson.
Ålder: 36,5 år.
Familj: Flickvän Hanna och en stor systerskapsfamilj. Föräldrar och syster Kikki ”Hon är kingen. Hundra gånger smartare än jag”.
Bor: I Stockholm.
Gör: Tv-profil, konstnär och skribent. Bloggar för Elle som beautyredaktör, har podcasten ”Under huden med Kakan”.
Aktuell: Håller på att spela in en ny SVT-serie som sänds i höst.

#minkroppminkompis

Strunt samma om kroppen är tjock eller smal, eller vad andra tycker om hur den ”borde” se ut. Du har bara en kropp och den är fantastisk! Häng med i kampanjen #minkroppminkompis på Instagram och Facebook – tillsammans kan vi peppa varandra!

Av Hillevi Wahl
Foto: Jessica Lund