Julen blev bättre trots mindre pengar
Jag vet hur det är att leva snålt. Jag hankade mig fram under studieåren och mina föräldrar förväntade sig alltid att jag skulle klara mig själv. Det gjorde jag också, och sedan blev det lättare.
Efter studierna fick jag jobb och tjänade hyfsat bra. Jag träffade Jens, vi gifte oss och fick barn. Det är lätt att vara efterklok, men någonstans här gick vi i fällan om hur livet borde se ut. Det var vårt stora misstag. Vi överskattade våra ekonomiska möjligheter och tog naivt för givet att framtiden skulle fortsätta i samma spår, eller bli bättre.
Så vi slog till och köpte hus. Det blev ett renoveringsobjekt för vi hade massor med idéer och en romantiserad bild av allt vi kunde göra och hur det skulle bli. Vi älskade huset och visst finns det positiva inslag i historien om vad som hände sedan, men verkligheten innehöll också vattenläckor, problem med hantverkare och insikten om att vi räknat alltför optimistiskt när det kom till hur mycket allt skulle kosta.
Det slutade med att vi gav upp någonstans halvvägs genom planerna. Därefter kändes det som om vi levde i ett halvfärdigt hus, men det var egentligen inte sant. I stort hade det dugt fint med lite ny färg och kanske nytt golv i några rum. Det var vi som hade fantiserat om mer än vi kunde realisera.
Smällen kom
Vid det laget hade vi bott i huset i fem år. Skulderna var redan stora och i takt med att barnen växte blev deras fritidsintressen allt dyrare. Jag hade till exempel inte haft en aning om att det kostade så mycket nuförtiden att spela hockey. Ekonomin började kännas allt svårare. Det fanns mindre utrymme för oväntade behov. Spontana resor och liknande var inte att tänka på.
Så kom smällen. I jämförelse med mycket annat som man kan drabbas av så var det väl ingen katastrof, men för oss kändes det just då som en sådan. Företaget som jag jobbade på lades ner. Jag hade inte förstått att det var så illa och först kunde jag inte tro annat än att det skulle ordna sig. Men nedläggningen var definitiv.
Till hösten det året hade jag inte längre ett jobb att gå till. Jag började direkt se mig om efter något annat, men insåg snabbt att arbetsmarknaden inte såg ut som den gjort när jag klev ut på den många år tidigare. Jag förstod att jag kunde bli gående hemma ett tag och hela den här upplevelsen var väldigt påfrestande.
Nu gick vi minus varje månad och våra sparade medel var låsta. Jens föräldrar erbjöd sig att hjälpa till och det slutade med att vi lånade en summa av dem så att vi skulle klara oss över den närmaste tiden. Vi gick igenom förråden och sålde sådant som vi inte behövde. Pengarna vi tjänade på försäljningen fick finansiera julen, men vi behövde dra ner rejält på traditionerna.
Fick tänka om
Det vi som föräldrar ville när det gällde julen var att göra barnen så glada som möjligt. Hur skulle vi nu ha möjlighet att göra det? Faktum är att mitt i allt elände så insåg jag något som kom att påverka vårt familjeliv fundamentalt för lång tid framöver.
Visst var vi som föräldrar skyldiga att försörja våra barn, men nu gick det upp för mig hur orimligt stor betydelse vi la på just det materiella. Vi mätte en lyckad jul i högen med julklappar och ett överflöd av mat och dryck. Nu fick vi för första gången tänka om.
Genom att vara ute i god tid och planera allting grundligt sparade vi in en hel del slantar. På julafton ordnade vi en magisk julklappsjakt. Vi gömde julklappar och julgodis i hemmet och sedan fick barnen en skattkarta och ledtrådar av tomten.
Det blev mycket uppskattat och engagerade hela familjen. Barnen tyckte det var jättekul och det medförde att processen tog längre tid och kändes riktigt exotisk. Att julklapparna sedan inte var lika många eller lika dyra som tidigare år blev plötsligt inte lika viktigt.
Året därpå fick jag ett nytt jobb och ekonomin blev successivt stabilare, men den där julen var en nyttig läxa. Att fokusera mer på annat än dyra överdrifter gjorde julen ännu mer genuin. Det bär vi med oss än i dag.
Patricia