Jonna: ”Jag blev drogfri för mina döttrars skull”
Nu leker livet för Falköpingsbon Jonna Lind och hennes båda tonårsdöttrar Ronja och Julia. Men det har inte alltid varit på det viset. 47-åriga Jonna har sina rötter på Hisingen i Göteborg. Redan som liten kände hon sig en aning udda men det var ingenting som hon kunde ta på.
När hon var elva år separerade hennes föräldrar. Insatslägenheten såldes och Jonna och hennes mamma flyttade några hundra meter bort till en hyreslägenhet.
Det var där Jonna började röka och dricka.
– Jag kom igång på mammas cigarettfimpar och ett billigt vitt vin som alkoholisterna på Selma Lagerlöfs torg köpte ut åt mina nya något äldre kompisar och mig, berättar Jonna. Jag bara hällde i mig vinet och jag blev stupfull.
Jonnas mamma arbetade mycket, först som florist och sedan inom hemtjänsten. Hon hade noll koll på sin dotter och satte aldrig ner foten när det började försvinna pengar ur hennes plånbok.
Och kontakten med pappan var då inte så bra som den är i dag.
– Den där gränslösheten uppskattade jag som tonåring, men den kunde ha kostat mig livet när missbruket eskalerade.
Det hände att hon sniffade lim. Hasch var hon rädd för eftersom hon hade sett en kille få en rejäl snedtändning. Men när en äldre tjej som hon såg upp till bjöd henne på några bloss passerade hon den gränsen också.
– Det var som att hitta hem, säger hon. Ett sådant lugn och ett sådant starkt välbefinnande hade jag aldrig trott att jag skulle få uppleva.
Ofta somnade hon om när mamman gått till jobbet om morgnarna. Och ingen reagerade på det tilltagande skolkandet. När en kille kom en kvart försent till ett kemiprov sa läraren ”Sätt dig bredvid den nya tjejen där” och pekade på Jonna som varit hans elev i ett och ett halvt år. Då blev hon så sårad att hon reste sig och gick därifrån. Varför skulle hon anstränga sig?
Hamnade i destruktivt förhållande
Som 15-åring blev hon tagen av polisen när hon köpte hasch i Bältesspännarparken. Det ledde till ett möte hos socialförvaltningen, men inte till mer än så.
– Jag hängde mycket i Nordstan. Det var min ungdomsgård. Och så jobbade jag i en videobutik och på Centralens restaurang.
När mamman träffade en ny man och flyttade till Vårgårda fick Jonna en egen lägenhet i Göteborg. Då var hon 17 år. Och lägenheten blev ett tillhåll för allehanda missbrukare.
Som 20-åring fick hon ihop det med en kille som hon svärmat för tre, fyra år tidigare. Han fick henne att injicera amfetamin.
– Det var ett destruktivt förhållande. Vi slogs så att det rök om det!
Med stöd av en kamrat och sin pappa lyckades Jonna få till en nystart men suget efter droger blev henne snart övermäktigt. När det var som värst var hon hemlös och då vägde hon som är 177 centimeter lång inte mer än 46 kilo.
– Killar tog gärna hand om mig men när de krävde sex i gengäld drog jag vidare. Vid ett tillfälle hotades jag med en yxa av en snedtänd kille som fått för sig att jag snott hans tabletter. Jag kunde lika gärna ha blivit styckmördad den gången. Att jag inte ens blev våldtagen under de där utsatta åren… Vad skall jag säga? Jag hade väl tur helt enkelt.
Stal för att ha råd med knark
Som 25-åring flyttade Jonna till sin mamma som då bodde själv i Alingsås. Jonnas förhoppning var att hon skulle kunna byta liv om hon bara kom dit, men hon och hennes mamma gjorde inte livet lättare för varandra.
Mamman var vid det laget alkoholiserad och Jonna höll henne med sprit för att få knarka ifred.
På socialkontoret i Alingsås hade Jonna fem olika handläggare under fyra års tid. För att finansiera sitt missbruk stal hon kläder som en kvinnlig langare gett henne beställningar på.
– Jag var en ganska skicklig klädtjuv. Det dröjde länge innan någon blev misstänksam.
Som missbrukare svek Jonna många fler än sig själv. Om det varit i dag hade hon förmodligen råkat mycket illa ut.
Till slut bröt hon ihop. Hon orkade inte längre och lyckades på socialkontoret tjata sig till en period på ett behandlingshem. Men där fanns det bara personal på dagtid. Om kvällarna åkte de intagna till Hotell VIP i Mullsjö.
– Det var fest och ångest om vartannat.
Diagnostiserades med ADHD
Kidnappad av droger heter det föredrag som Jonna på senare år har hållit för bland annat skolungdomar, missbrukare och vårdpersonal. Att man inom svensk psykiatri kräver drogfrihet för att ta itu med de missbrukandes bakomliggande problematik finner hon skrattretande. För de flesta är missbruket inget annat än självmedicinering.
Jonna fick så småningom diagnosen ADHD. Det – liksom en tolvstegsbehandling – gav henne självinsikt och kraft att stå emot längtan efter droger. Men utan tvillingdöttrarna Ronja och Julia som föddes i februari 2003 hade hon antagligen ändå aldrig funnit sin väg till ett drogfritt liv.
– Även om jag höll igen för Ronjas och Julias skull var deras första tre och ett halvt år rätt svajiga, konstaterar Jonna. Och när en ovanligt bra socialsekreterare förklarade för mig att de skulle bli tvungna att ta barnen ifrån mig om jag inte slutade knarka fick jag den gränssättning jag definitivt skulle ha behövt redan som barn.
Att låta myndigheterna ta ifrån henne barnen var inte att tänka på och så har heller aldrig skett. Sedan den 10:e september 2006 har Jonna varit drogfri. Till en början tog hon antabus och lämnade regelbundna urinprov. Hon bytte också telefonnummer.
– Jag stängde alla dörrar till mitt gamla liv, säger Jonna som nu jobbar på Gudhemsgården där man bedriver tvångsvård för missbrukare.
När hon fick en andra behandling hade hon bestämt sig. Då var det inte längre så svårt att stå emot drogerna och det har blivit lättare med åren även om hon säger att hon fortfarande bara tar en dag i taget.
Fysisk träning har hjälpt henne. En fantastisk tolvstegsgemenskap har också varit och är fortfarande oerhört viktig.
Åtta somrar på Gullbranna camping i Halmstad hör till det som Jonna framhåller som betydelsefullt. Där har hon och hennes döttrar bland annat deltagit i åtskilliga drogfria ravepartyn.
Inget återfall
Viktigast av allt för Jonna är tvillingdöttrarna. Det är kärleken till och omtanken om dem som hon fokuserat på och som fortfarande är det mest värdefulla i hennes liv.
De många turerna i förhållandet till flickornas pappa och hennes mammas bortgång i cancer för tio år sedan har inte resulterat i ett enda återfall. Det är Jonna stolt över.
Vid sidan om jobbet och tillvaron som oftast ensamstående mamma har hon ägnat sig åt högskolestudier. I vår tar hon examen och kan titulera sig själv behandlingspedagog.
Och det går bra för Jonnas döttrar. Julia är en lovande jazz- och balettdansöser och Ronja ser ut att ha en framtida plats i det svenska fotbollslandslaget.
I Oden Cup i november 2018 visade Ronja vilken väg bollen ska rulla. Inte nog med att hon gjorde flest mål, hon utsågs dessutom till turneringens bästa spelare.
Jodå, det kan Jonna också ta åt sig en stor del av äran för.
– Mamma var vår första fotbollstränare, säger Ronja och ger sin mamma en uppskattande blick.
Flickorna hävdar att de har världens bästa mamma. Och det är svårt att tro något annat när man ser de tre i full fart uppe på Mösseberg.
– Vi har inga hemligheter för varandra, säger Jonna och tar på eget initiativ ett glädjeskutt tillsammans med tvillingdöttrarna som nyligen fyllt 16 år.
Av Mats Å Johansson