Jonas vågade inte lämna sin mammas sida efter panikattacken som barn
Jonas var ett barn som älskade att spela fotboll med sina kompisar, och som inte satt stilla om ingen tvingade honom. Så fortsatte det ända tills han började i tredje klass och plötsligt blev som en helt annan pojke.
Jonas hade alltid sett upp till sin två år äldre storebror Joachim, som han tävlade med om att vara bäst på allt. Självklart skulle han också klara av att vara ensam hemma, som Joachim hade varit, och han tjatade och tjatade på sin mamma. Mia Hansen gav efter, och när Jonas var åtta år fick han vara ensam hemma en kvart.
Det räckte för att Jonas skulle få en panikattack. Och från den dagen ville han inte släppa sin mamma ur sikte, för att vara säker på att ingenting skulle hända henne.
När ångesten var som värst satt han bara hemma med sin mamma. Han ville inte längre lämna lägenheten, inte duscha, inte gå ut, han utvecklade ett tvångssyndrom, OCD, och överlevde från dag till dag tack vare rutiner som höll tankarna i någorlunda schack. Mor och son satt ihop, dygnet runt, under nästan två års tid.
Jag förstod inte vad det var, men det var ju ångest
I dag är Jonas 21 år och bor tillsammans med sin mamma och storebror i Roskilde i Danmark. Han är en frisk och ganska vanlig ung man som nu letar efter en egen lägenhet. Han har gjort värnplikten och ska utbilda sig till hovslagare.
Vågade inte gå till skolan på grund av ångest
Mor och son har släppt taget om varandra. Jonas är redo att lämna boet, men bara tack vare att han efter lång tid fick den hjälp han behövde. Nu vill de gärna hjälpa andra föräldrar och barn som lider av ångest.
– När Jonas började bli sjuk var det ingen som visste vad som var fel. Efter sitt första anfall när han var ensam hemma blev det bara värre och värre, och i slutet av tredje klass fick jag knappt iväg honom till skolan. Jag förstod hur Jonas kände, men lärarna upplevde inte att han var orolig och ifrågasatte om det jag berättade var sant. Jag blev tillsagd att tvinga ut honom och att få honom att gå till skolan, men gjorde bara saken värre. Där stod jag, ensam och maktlös under väldigt lång tid, och undrade var min glade lille pojke hade tagit vägen, berättar Mia och fortsätter:
– När han var riktigt liten brukade jag kalla honom för ”den tasmanska djävulen” eftersom han alltid for runt och lekte. Nu var han plötsligt tyst och inåtvänd. Jag var ensam med pojkarna, vi hade det bra tillsammans, och Jonas hade alltid varit populär. Året efter hans första ångestattack började han dra sig undan sina vänner.
– Jag förstod inte varför, och han kunde inte förklara det själv. Det fanns problem med samspelet i klassen, men det var inte bara därför Jonas mådde dåligt, säger Mia.
Själv säger Jonas att han kände sig sjuk under den här perioden.
– Jag var ledsen hela tiden och allt eftersom kom tankarna. Det var katastroftankar om saker som skulle kunna hända. Jag förstod inte vad det var, men det var ju ångest – ångest över att de jag tyckte om skulle dö. Det gick inte att stoppa tankarna och bilderna som dök upp i mitt huvud, berättar han.
Varken skolan eller kommunen hjälpte
Mia såg hur hennes son kämpade med panikattackerna och andningen när ångesten var som värst. Hans värld krympte mer och mer. För Mia, som såklart ville sin son det allra bästa, var det väldigt svårt att se hur Jonas barndom begränsades av ångesten.
– Jag har pressat honom jättemånga gånger. ”Du måste gå i skolan, utan utbildning kan man inte bli någonting.” Det var det jag hade blivit tillsagd att göra, och självklart ville jag ju att min son skulle kunna bli vad han ville.
Se också: Anders Hansen förklarar vad ångest är och vad det beror på
Mia kämpade också med skuldkänslor över sin sons problem.
– Var det mitt fel? Tänk om han aldrig mer skulle gå till skolan, vad skulle det då bli av honom då? Jag bad skolan om hjälp, med de visste inte vad de skulle göra och sa bara att jag skulle tvinga Jonas att gå till skolan. Jag kontaktade kommunen och bad om vägledning, men de hänvisade mig till skolan, och så var vi tillbaka på ruta ett.
Med tiden förvärrades situationen.
– Jonas slutade gå i skolan i fjärde klass. Då kunde han inte göra någonting alls om inte jag var vid hans sida hela tiden. Jag är pedagog och de första fem veckorna följde han med mig till jobbet, men det var jobbigt både för honom och mig och absolut inte den bästa lösningen. Till slut blev jag sjukskriven ett halvår och vi var bara hemma. Jonas fick hemundervisning några timmar per dag och ett par av hans vänner kom på besök. Men egentligen befann sig både Jonas och jag i ett fängelse, eftersom han inte kunde gå ut – och alltså inte heller jag.
Mor och son var nu mer eller mindre instängda i lägenheten. Storebror Joachim förstod inte vad som hade hänt med hans lillebror, resten av familjen visste inte heller vad problemet var. De fick många råd både från kommunen, lärare och vitt främmande människor – kunde Mia inte bara tvinga sin son att gå i skolan? Var han inte bara bortskämd?
– Jag har gråtit, jag har varit arg, jag har tvivlat och försökt med allt. När jag tittade på Jonas såg jag en pojke som mådde förfärligt, men samtidigt såg jag en annan pojke – min glada och kärleksfulle pojke. Jag minns en gång när han såg på mig och sa: ”Lugn mamma, när jag är tonåring kommer jag att kunna ta hand om mig själv.”
Ångesten dämpades av utflykter i naturen
För under ångesten och OCD:n och alla de andra känslorna som styrde Jonas liv fanns också en annan person som visste att han var sjuk. Han visste bara inte hur han skulle hantera det. Återigen var det en tillfällighet som förändrade hans liv.
– Pappan till en av Jonas klasskompisar jobbade för Cool kids, ett ångestbehandlingsprogram som lär barn att hantera ångest. Han berättade för oss om det, och vi sa direkt att vi ville testa, berättar Mia.
Snart kom en pedagog, som Jonas kände från fritids, hem till dem.
– Han föreslog att vi skulle åka till skogen, bara han och jag. Jag har alltid gillat att vara i naturen så jag tackade ja. Jag visste att mamma var hemma och skulle komma direkt om det skulle hända något, men det blev en fin utflykt som jag var väldigt glad över, minns Jonas.
Den första utflykten ledde till flera små turer ut från lägenheten, och alltid till något som Jonas tyckte om. Det var små steg ut i verkligheten och allt eftersom upptäckte Jonas att han skulle styra sina tankar när han var ute i naturen. Varje tillfälle han klarade att vara utan sin mamma kändes som en seger.
Vi föräldrar kan inte klara av allt själva
Jonas ångest släppte inte från en dag till en annan. Med små steg och små nya uppgifter varje gång blev det långsamt bättre, och i slutet av årskurs sex kunde han börja i skolan igen. Men det innebar inte att han återgick till att bli den glade och obekymrade pojke han hade varit tidigare. Han hade upplevt ångest, men även ensamhet, för hur förklarar man för sina jämnåriga kompisar vad ångest är?
Vill hjälpa andra föräldrar och barn som har ångest
Resten av tiden grundskolan hade Jonas mycket frånvaro, men han växte till sig och blev den starka och omtänksamma unge man han är i dag.
– Sedan jag började gå i skolan igen i sexan har jag inte haft ett enda ångestanfall. Jag är frisk, för jag har lärt mig att hantera de dåliga tankarna genom att trycka bort dem och ersätta dem med inre bilder på bra saker, säger han.
Sedan dess har Jonas levt som andra ungdomar. Han skulle vilja glömma att han en gång hade ångest, men ändå inte.
– Jag vet att det finns andra barn och unga som mår som jag gjorde då. Om så bara en av dem kan ha nytta av min historia så berättar jag den gärna, säger han.
Mia håller med.
– När Jonas mådde som sämst var vi helt ensamma. Jag hade så väldigt gärna haft andra föräldrar att prata med, och därför har jag skapat ett nätverk för barn med ångest och deras föräldrar, som nu har blivit en förening, berättar hon och fortsätter:
– Allt fler barn får ångest, men det är fortfarande ett tabu som vi helst inte pratar om. Som föräldrar är vi sårbara, och själv kämpade jag i flera år med skuldkänslor över att det måste ha varit mitt fel. Alldeles för länge pressade jag min son till att gå i skolan och jag glömde bort att lita på mig själv. Vi föräldrar kan inte klara av allt själva, så sträck ut handen, var öppen och be om hjälp, säger Mia.