Johanna vill slå hål på myten om kvinnor i grupp

Kvinnor trycker ner varandra. Tjejer är falska och kan inte leka tre. Det snackas mycket skit på kvinnliga arbetsplatser. Kvinnor är varandras värsta fiender…

Kommentarerna om kvinnor i grupp är så pass normaliserade att man knappt reagerar. Etnologen och folkbildaren Johanna Wester var själv en av dem som oreflekterat skrattade åt plumpa skämt om kvinnor i grupp eller fällde syrliga kommentarer om hur kvinnor motarbetar varandra, delvis på grund av att det blivit en vedertagen ”sanning” och delvis på grund av egna erfarenheter.

Jag blev en del av mobbningskulturen

– På min högstadieskola var det dålig stämning bland tjejerna och det formade mig. Att spotta efter varandra, ropa könsord, knuffas och håna var vardagsmat och de vuxna inte bara tillät det ske, utan förväntade sig att det skulle vara så eftersom ”tjejer är sådana” och ”tjejer kan inte samarbeta”.

– Jag blev en del av mobbningskulturen och kunde själv såra och svika och lärde mig att tjejer kan man inte lita på. Så jag umgicks bara med killar. Där var det mer raka rör menade jag, säger Johanna och tillägger att om hon med tiden inte hade tvingats börja samarbeta med kvinnor och upptäckt att det kunde vara helt annorlunda och fungera utmärkt, hade hon kanske fortfarande hållit distansen.

Så här i efterhand har hon funderat mycket på varför hon accepterade det här synsättet - och dessutom själv bidrog till dess vidmakthållande. För i dag har hon helt andra erfarenheter.

– Inget gör mig gladare än kvinnor som vägrar att skildras som fiender och jag har själv, i en massa olika sammanhang, upplevt goda samarbeten och stark solidaritet mellan kvinnor. Jag inser att jag tyvärr missade mycket under ungdomsåren, genom att undvika att släppa tjejer nära. Men det tar jag igen nu med råge, säger Johanna med ett skratt.

Men även om hon kan le överseende åt sina ungdomliga missbedömningar, finns det en botten av djupt allvar i det hon upplevde – och som sätter fingret på en ojämlik samhällsstruktur som påverkar kvinnors inbördes relationer.

– Det är svårt att stå emot en värld fylld av subtila signaler om kvinnors otillräcklighet. Vi marineras från tidiga år i att det är normalt att tala förlöjligande om kvinnor. Antydningar som ”det var många kvinnor på det där mötet, om man säger så…” betyder ju att det är anmärkningsvärt på något sätt. När det handlar om män kommenteras det inte, säger Johanna och nämner i förbifarten att hennes mamma är feminist och alltid har stått upp för kvinnors rättigheter och värde.

Likväl hade Johanna svårt att bli kompis med tjejer eftersom den bild samhället gett var att det alltid baktalas, tisslas och tasslas, grälas och attackeras.

I sin bok tar hon bland annat upp nidbilden att flickor inte kan leka tre. De ska vara två, annars blir det bråk och tjafs och någon hamnar utanför.

– Den oskrivna regeln tror jag många känner igen sig i. Att man som barn hade en bästis, inte flera, det var bara så det var, säger Johanna som i dag har svårt att förstå den där stränga tvåsamheten. Det blir både mer dynamiskt och intressant när man är fler och man kan tillåtas vila i umgänget när de andra pratar.

Ord som förstärker nidbilden

En annan vanlig nidbild är att det kacklas och skvallras i kvinnodominerade miljöer. I sin bok skriver Johanna att ”de ord som upprätthåller schabloner om kvinnor är många och enligt Institutet för språk och folkminnen finns det fler ord som används kritiskt om kvinnor än om män.

Tjattrar kvinnor med varandra? Ja. Tjattrar apor? Ja. Tjattrar män? Nej. Ord som besvärliga, känslomässiga, neurotiska, ältande, skandalösa, irrationella, rabiata, bittra, tjatiga och tjafsiga är alla beteckningar som används, och därför också förknippas, mer med kvinnors grupper än med mäns.”

När två kvinnor är rivaler kallas deras maktkamp en ”catfight” och underblåses gärna i skvallerpressen. Om prinsessan Madeleine inte ler snällt mot prinsessan Sofia på bild blir det löpsedlar om deras skaviga relation.

Två rivaliserande män kallas däremot ambitiösa. Att män helst anställer män - gärna med liknande bakgrund – är ingen nyhet liksom att det finns en myt om att kvinnor trycker ner andra kvinnor för egen vinning.

Handlar ofta om dåliga förutsättningar

Men ingen rök utan eld. Kanske stämmer nidbilderna till viss del?

– Ja, men det gäller att intressera sig för orsakerna till konflikter som tycks uppstå mer mellan kvinnor. Vissa studier pekar exempelvis på att det är mer mobbning på kvinnodominerade arbetsplatser. Absolut kan en grupp med kvinnor vara krånglig, men beror det på att de är just kvinnor? Nej, ofta handlar det om dåliga förutsättningar, som resursbrist, vilket är vanligt inom kvinnodominerade miljöer som vård- och omsorg eller utbildningsväsendet. Och eftersom kvinnor dessutom ofta sedan barnsben har lärt sig att de inte får uttrycka ilska - gör man det kallas man bitch, hysterika eller galen häxa - kanaliseras missnöjet i stället genom verbala nålstick och subtil mobbning.

Johanna berättar om Queen-bee-myten som målar upp bilden av att kvinnor inte släpper fram andra kvinnor. Men forskning visar motsatsen: en kvinna som sitter i toppen på ett företag anställer gärna kvinnor. Däremot kan en kvinnlig chef ett snäpp ner i hierarkin vara mindre benägen att anställa kvinnor eftersom det för henne kan straffa sig. Sådan diskriminering sker sällan frivilligt utan är en konsekvens av ett ojämställt sammanhang.

Små skillnader mellan könen

Att ämnet engagerar Johanna råder det ingen tvekan om. Hennes blick är fokuserad, orden flödar och gör emellanåt ett krumsprång till närliggande frågor; ämnet är outtömligt. Men kärnfrågan är ändå densamma. Att det som kvinna är fult att vara alltför anspråksfull.

– Många av oss kvinnor tenderar att vara anpassningsbara, vi ska inte ta för stor plats. En vanlig fråga är då om det handlar om biologi, eller om kultur och normer?

Johanna låter frågan bli hängande i luften ett ögonblick.

– Jag är övertygad om att skillnaderna mellan könen i själva verket är små och att det snarare handlar om inlärda mönster än om biologi. Genom att förminska kvinnor söndrar man för att kunna härska och behålla makten. Men det går att lära om genom att medvetandegöra och ifrågasätta.

Parallellt med alla nidbilder finns såklart oceaner av framgångsrika kvinnogemenskaper som handlar om stärkande systerskap, kvinnligt nätverkande och sammanhållning, både i det lilla och i det stora.

Hoppas ge kvinnor verktyg mot nidbilder

– I exempelvis en arbetsgrupp med få kvinnor är det smart och logiskt att hålla ihop och utbyta erfarenheter. Sammanhållningen blir en metod för att stärka sin egen roll och varandra, säger Johanna och refererar också till den våg av upprop som kom i samband med #Metoo. Kvinnor från ett femtiotal olika yrkesgrupper protesterade mot könsdiskriminering, sexuella trakasserier och övergrepp.

Se också: 7 viktiga kvinnor för kampen om ett jämställt Sverige

Efter reklamen: 7 viktiga kvinnor för kampen om jämställdhet i Sverige

– Vadå ”kvinnor kan inte samarbeta”? Det finns hur många exempel som helst på motsatsen. Som att styrelser som får in fler kvinnor tydligt fungerar bättre än manligt enkönade styrelser, säger Johanna med ett leende.

Hennes förhoppning är att boken ”Catfight” ska ge kvinnor - och män - verktyg för att få upp ögonen för dessa nidbilder och vilja göra upp med det djupt rotade kvinnoföraktet. Först när man får syn på problemet kan man göra något åt det.

– Jag önskar läsaren att hitta ammunition för att kunna avbryta en nedlåtande kommentar om kvinnor i grupp med ett: ”Hur menar du? Har du belägg för att det förhåller sig så?” Genom att vara redo med motargument kan man slå hål på myter och föreställningar och få folk att tänka till. Mitt mål med boken är att uppvärdera kvinnogruppen, förklara varför det ofta ser ut så här och vad vi kan göra åt det.

Johanna låter blicken vandra ett ögonblick innan hon fortsätter:

– Men boken skrevs också för att jag ville förstå hur avståndet mellan mig och andra kvinnor kunde bli så stort. Nu när jag är framme vid målet vill jag vända på frågan. Hur undviker jag att nya avstånd uppstår? Svaret är enkelt: jag påminner mig om att patriarkala intressen försöker lägga beslag på bilden av kvinnor i grupp. Och att den bilden kan tas tillbaka.

Detta är Johanna Wester

Ålder: 36 år.

Familj: Ja, i och utanför magen.

Bor: i Stockholm.

Gör: Människorättsinformatör och författare. Aktuell med boken ”Catfight – nidbilder av kvinnor i grupp” (Romanus & Selling).