Johanna: Mina gamla föräldrar lever i misär
Jag har många gånger hört talas om äldre och dementa personer som glöms bort i samhället och inte får den hjälp de behöver. Men den här gången är det mycket, mycket svårare. Det är nämligen mina egna föräldrar det handlar om.
Jag kan tyvärr inte göra så mycket. Avståndet mellan oss är långt och det tar mig en hel dag att komma hem till dem. Jag måste planera mina resor med hänsyn till jobb och familj. Alltså blir det inte så många besök som jag skulle vilja.
Mamma är dement, och det blir bara värre. Hon ser inte längre om kläderna är trasiga eller fläckiga av matrester. Hon vet inte om det är sommar eller vinter, vilken veckodag det är eller om det är morgon eller kväll. Hon frågar hela tiden hur mycket klockan är och vad det är för dag. Hon vet heller inte om hon ätit eller duschat, så hygienen är mycket dålig.
Pappa tar hand om henne och han ser inte heller hur hon ser ut. Visst gör han sitt bästa, men om hon har vinterkläder och kängor mitt i superheta juli tänker han inte på. Kanske för att han inte orkar med hennes utbrott. Aggressivitet hör nämligen också till demens. Det har jag själv varit med om. När jag är hemma måste jag lirka med henne för att hon över huvud taget ska ta på sig.
Som en mardröm
Båda två är snart 90 år och vill inte att någon främmande människa ska komma och hjälpa dem. Någon hemtjänst vill de därför inte höra talas om. Pappa dör hellre än att erkänna att han inte kan ta hand om mamma längre.
Att resa hem har blivit en mardröm. Alla kläder ligger i högar under sängar eller i hörnen av rummen. Smutsigt blandas med rent och trasigt. I byrålådorna ligger matrester, i kylskåpet står sur mjölk och i brödkorgen ligger mögliga bullar. Städningen blir inte heller gjord, om inte jag gör det när jag kommer.
Det här hade jag aldrig kunnat tro om min ordentliga, fina, skötsamma mamma som alltid såg till att pappa hade rena skjortor och alltid valde en snygg slips som passade till. De har alltid varit propra och skött sin hygien och tvätt perfekt. Nu förfaller allt.
Det är tyvärr inget jag kan göra så länge de säger nej till hjälp av hemtjänsten. Deras vilja räknas. Det finns ingen lag som säger att de måste ta emot hjälp eller vara hela och rena. Går mamma utan skor mitt i vintern eller i fodrad kappa mitt i sommaren så får hon göra det. Dålig mat får de lov att ha i skåpen och vad de äter är upp till dem själva.
Totalt maktlös
Jag tror att det är stolthet som hindrar dem från att ta emot hjälp. Pappa säger ofta att han alltid har skött sig själv och betalat för sig och sin familj. Aldrig har han utnyttjat samhället på något vis. Att ta emot bidrag skulle han aldrig göra.
Och att sätta mamma på något hem vore som att amputera en kroppsdel. De hör ihop och han kommer aldrig att överge henne, det har han sagt till mig.
Jag får helt enkelt försöka låta bli att gå och tänka på hur de har det. Men det är svårt. Jag är otroligt ledsen att livet har blivit så för dem. Att stå maktlös bredvid är inte heller lätt.
Jag får välja att tro att de är lyckliga i sin lilla värld. Det kanske de är, bara de får vara tillsammans. Det hoppas jag i alla fall att de är.
Johanna