Johanna Hildebrand misshandlades – har skrivit bok om mardrömsåren

Det kom smygande. Hon gav upp sina egna intressen, slu­tade umgås med sina vänner och svarade inte i telefon.

Efter reklamen: Stoppa kvinnovåldet - låt det bli #sistaslaget

– Jag blev isolerad och ville inte visa andra hur jag hade det hemma. Jag skämdes och kände mig misslyckad. Jag förlorade mig själv helt och hållet och var osäker på allt. Till slut visste jag inte ens vad jag tyckte om för mat, säger Johanna Hildebrand, 45, som nyligen har kommit ut med boken Kärlek-Rädsla 1-0 (Recito Förlag).

Hon har arbetat med boken i flera år och författandet har varit en viktig del i bearbetningen av det trauma hon har upplevt. I boken beskriver hon med ett närmast poetiskt språk och stor insiktsfullhet de mekanismer, makt, medberoende och rädsla, som styr en destruktiv relation. Men det är också en bok om att läka och ta tillbaka kontrollen över sitt liv – och där kärleken till slut går segrande ur striden.

Kan hända alla

Johanna har mött upp i entrén till sin arbetsplats i Göteborg. Hon har bokat ett rum och vi sätter oss till rätta. Hon sveper en stickad sjal över axlarna. Det är ett stort steg för henne att bli intervjuad och det var ett stort steg att skriva boken. Ibland funderar hon på om hon egentligen är mogen för allt detta. Om hon är redo att dela med sig. Men hon gör det ändå. Vägen hit har gått via kunskap och förståelse för hur hon som välutbildad och medveten kvinna kunde hamna i en relation där kränkningar hörde till vardagen.

– Det spelar ingen roll vad man har för bakgrund. Det kan hända vem som helst.

Johanna och hennes ex träffades under studenttiden då de gick liknande utbildningar. Han var den som drev på, den som uppvaktade och var social och charmig. Johanna drogs med.

– Det var ju såklart en häftig känsla. Wow! Han ser mig. Jag tror att han hade bestämt sig för mig. Johanna kommer inte ihåg när kränkningarna började. De smög sig på som våld i nära relationer ofta gör.

Plötsligt befinner man sig mitt i helvetet. Mannen förändrades med tiden. I boken beskriver hon hur han styr hennes liv och dikterar villkoren. Hur han uppfostrar henne när han tycker att hon gör fel. Talar om för henne hur hon ska stapla disken och hur man hackar en lök. Ibland tillrättavisar han med hårda ord. Ibland med en suck eller ett överseende skratt. Han kritiserar henne ständigt och talar om för henne vem och hur hon är. Tråkig. Oduglig. Ond.

– När någon hela tiden upprepar hur man är tar man till sig de budskapen. Man tror på att det är den man är och reagerar inte. Självkänslan bryts ner. Det är en normaliseringsprocess. Till slut accepterar man kränkningarna och tänker: Äh, det är inte så farligt. Det blir snart bättre.

Oftast utsattes Johanna för psykisk misshandel, men det hände att det övergick i fysiska övergrepp. Då kunde hon bli knuffad in i en vägg eller släpad över golvet. En gång blev hon knuffad ut genom ytterdörren och utelåst i trappuppgången i bara strumplästen.

Svårt att lämna

Vid ett tillfälle lyckades Johanna bryta upp och flyttade till en egen lägenhet. Men den gången blev det inte bra.

– Då hade jag inga verktyg för att ta mig ur relationen. Jag vara bara arg och trött och det räckte inte. Man har inget liv när man bryter upp, inga vänner, inga intressen, och ser man inte mönstret och förstår mekanismerna är det lätt att gå tillbaka igen.

Det var vad Johanna gjorde. Och om hon bara var lite duktigare och inte retade upp honom skulle hans humörsvängningar upphöra och allt skulle bli bättre. Och om han bara fick ett eget arbetsrum skulle det bli bättre. Eller om de bara hade ett hus vid havet så skulle det bli bättre. Det där med ”om bara” blev bådas mantra.

Johanna gjorde vad hon kunde för att dölja hur hon hade det hemma. Hon blev duktig på att upprätthålla en fasad utåt. Hon omskolade sig till ett annat yrke eftersom hon upplevde det som att mannen tyckte att det var opraktiskt med två i samma bransch. Jaha, tänkte hon. Okej, då gör jag väl det. Precis som hon alltid gjorde för att undvika konflikter och för att hon slutat tänka på vad hon själv ville.

När Johanna slutligen lyckades bryta upp var det ett steg i en process som pågått under en längre tid. Då hade hon läst litteratur om destruktiva relationer och lärt sig förstå mekanismerna som spelar in och hur hennes man fungerade rent psykiskt.

– Jag insåg att det var fel. Relationen var inte sund och något jag var tvungen att ta mig ur. Böckerna jag läste hjälpte mig att förstå allvaret och att det handlade om makt och medberoende, och att man som medberoende faktiskt möjliggör en annan persons beteendemönster. Jag förstod att det fanns ord för det som jag hade varit med om och ord som beskrev hans beteende.

Skrivit bok om sina upplevelser

När Johanna flyttade var det första steget på en lång väg mot ett lyckligt och självständigt liv.

– Många tror nog att bara man flyttar och bryter upp så är allt bra. Det trodde jag också, men det är ju inte en stark person som drar utan en skör och ensam människa. Det är egentligen då bearbetningen börjar. För mig har det tagit många år.

Johanna säger att det är svårt att bryta den onda cirkel man levt i. Såren rivs lätt upp. Skam och skuld är också stora delar i sammanhanget. För Johanna hände det mycket när hon vågade söka hjälp hos Bojen, en förening för barn och vuxna som upplevt våld i hemmet. Det löste många knutar. Det läkande skrivandet har också varit livsviktigt.

– Det var jobbigt att skriva. Det väcker många starka känslor när man minns tillbaka. För mig innebar det en sorg, för det var som att se den unga versionen av mig, helt utan verktyg att kunna påverka min situation. Men det är ett sätt att bearbeta och det handlar inte om att skuldbelägga någon. Jag vill bara åt de mekanismer som styr och förklara vad som händer och vad som leder till en destruktiv relation.

Johanna kan känna sorg över vad hon har blivit utsatt för och vad det har kostat henne. Men när hon ser på sig själv känner hon att hon kan sträcka på sig och vara stolt över att hon lyckats ta sig dit där hon är i dag.

– Detta har hänt mig, okej, men det har tagit mig till en plats som är bra. Jag har lärt mig vilka mekanismer som styr i en destruktiv relation och mycket om mig själv. Någonstans bär jag med stolthet allt som jag har tagit mig igenom. Jag har varit nedbruten men tagit mig upp igen. Kärleken har vunnit över rädslan, som i titeln på boken.

Foto: Julia Sjöberg

Hjälp mot våld i nära relationer

Lever du eller någon i din närhet med våld i en nära relation? Hit kan du vända dig:

• I akuta situationer ska du ringa till 112. Polisen kan ge råd, hjälpa till med en polisanmälan och bistå med information om skyddsåtgärder och ansökan om kontaktförbud.

• Kommunens socialtjänst har ansvar för att ge stöd till personer som blir utsatta för våld. De ska erbjuda samtalsstöd och rådgivning samt ekonomiskt och praktiskt stöd. De ska också kunna ge dig olika typer av skyddsinsatser samt se till att barnen får stöd och hjälp.

• Kvinno- eller tjejjour kan ge krisstöd i en akut situation och även ge stöd med att bearbeta erfarenheterna efteråt. På ROKS hemsida kan du hitta din närmaste jour. Även organisationen Unizon har en sammanställning av kvinno- och tjejjourer runtom i landet – här hittar du en jour nära dig.

• Den nationella stödtelefonen Kvinnfridslinjen når du på 020 50 50 50. Här kan du få stöd men också information om vart du ska vända dig för att få ytterligare hjälp där du bor, som polisen, socialtjänsten eller en kvinnojour. Du kan vara anonym när du ringer till Kvinnofridslinjen.
  
  
• RFSL erbjuder samtalsstöd via telefon till HBTQ-personer som utsatts för våld, hot och kränkningar. Du når deras stödmottagning på 020 34 13 16.
  
  
• Det finns en rad hjälporganisationer som kan ge stöd och råd till kvinnor som utsätts för våld i en nära relation. Du hittar fler länkar hos 1177 Vårdguiden.
  
  
• Män som är våldsamma och vill söka hjälp för detta kan vända sig till Rikskriscentrum, vars medlemsorganisationer arbetar med män i kris och mäns våld mot kvinnor utifrån kriscentra, mansmottagningar och våldsmottagningar.

Källa: 1177 Vårdguiden

Läs mer från #sistaslaget

På allas.se publicerar vi nu artikelserien #sistaslaget för att synliggöra våld mot kvinnor och för att säga att det räcker nu. Våldet måste få ett slut.

Allt material i artikelserien hittar du här