Johan Ripås lämnade allt när sonen drabbades av cancer

Johan Ripås hade arbetat i 7 år som utrikeskorrespondent för SVT i Sydafrika och hade just tagit beslutet att säga upp sig för ett liv som frilans när blixten slog ner och omkullkastade alla planer. Yngste sonen hade under en längre tid varit ovanligt blek, trött och hängig. Något var väldigt fel.

– Jag kunde inte sätta fingret på det men han var liksom färglös och inte alls sig själv. Jag funderade på om det kanske kunde vara någon parasit. I Sydafrika kan ett insektsbett få svåra konsekvenser och vi levde omgärdade av potentiella faror. Jag var orolig men valde att avvakta och hoppas på att han skulle bli bättre, säger Johan som i samma veva for iväg på en reportageresa.

Oron fortsatte att gnaga medan han var borta samtidigt som han försökte hålla huvudet kallt. Men trots att han intalade sig att inget farligt drabbat sonen valde han att återvända hem tidigare än planerat. Där möttes han av en pojke som inte blivit ett dugg bättre och oron grep tag med förnyad styrka.

– Jag noterade att hans mage var rundare än normalt. Han låg och skrek på natten och när jag tog upp honom för att trösta såg jag en liten droppe blod rinna ur hans näsa. Jag blev alldeles iskall, det var som en bekräftelse på att något härjade i hans lilla kropp. Det var nog då jag förstod att detta inte handlade om någon bagatellartad åkomma, säger Johan.

I samråd med hustrun Rebeccah valde han att inte göra någon affär av näsblodet just då. Men när sonen dagen därpå stånkade besvärat när han drack sin välling samtidigt som hans pulsåder på halsen slog tungt tog Johan beslutet att snabbt söka vård. Att invänta en läkartid var inget alternativ, den omedelbara känslan var att sonen måste till akuten. Då hade Johan hunnit googla på symtomen men hittade inget som kunde ge svar.

– Det var ett avgörande ögonblick eftersom det blev ett erkännande inför mig själv att detta var på allvar, berättar han. Jag drabbades av en slags före-katastrofen känsla och såg omgivningen genom ett filter av skrämmande domedagstankar. Det var jättesvårt att mota bort dem.

In i det sista hoppades han att undersökningarna skulle visa att det var falskt alarm men när en läkare bekymrat konstaterade att han inte gillade resultaten av de första proverna fick Johan sina värsta farhågor bekräftade.

Varje förälders mardröm

Sonen blev inlagd direkt. Beskedet var att mjälten var påverkad, därav den spända magen och det talades om vita blodkroppar och om en nödvändig blodtransfusion.

– Det gjorde mig jätterädd och min första impuls var att lyfta honom ur sjuksängen och hoppa på första bästa flyg hem till Sverige. Jag visste att blodsmitta är vanligt i Afrika. Men avdelningsläkaren som förstod min västerländska oro lugnade mig. Hon sa ”släpp det, din son måste få blod nu!” Och så blev det, jag kunde inte ta på mig ansvaret att resa till Sverige med ett så sjukt barn.

Johan framstår som en pragmatisk, resonerande och handlingskraftig person och det var just så han reagerade när beskedet – det som är varje förälders mardröm – levererades. Det framfördes lite i förbifarten av läkaren som var på språng hemåt. Hon satte sig på en pall och sa utan omsvep att hon ville prata om provsvaren.

– Jag minns att jag tänkte att då är det nog inget farligt. För inte får man väl ett svårt besked bara så där? Så gör man inte i Sverige, här planerar man och avsätter tid för sådana samtal. Hon visade mig sitt papper, på siffrorna med alldeles för många nollor och sa att det här säger mig att det är leukemi.

Johan tystnar några sekunder innan han fortsätter. Ögonblicket har etsat sig fast. Han förstod direkt att det var en brytpunkt i livet och att inget skulle bli detsamma igen. Han tänkte också på döden, för med den kunskap han hade då är cancer en dödsdom. Han ringde sin fru för att berätta. När hon senare anlände till sjukhuset kom tårarna och chocken. Men där och då gick det inte att bryta ihop. Nu handlade allt om att rädda livet på sitt barn och kämpa till sista blodsdroppen.

– Man har oanade krafter när det gäller och jag försökte snabbt ta kontroll över en omöjlig situation, säger Johan och berättar att han sannolikt hade nytta av all övning ute på fält i sin roll som journalist.

Överlägsen vård i Sverige

– Jag har sett mycket lidande i jobbet och har beredskap kring hur jag ska bete mig i svåra lägen, säger han. Jag vet att man måste vara rationell och agera och det gjorde jag nu också. Även om det självklart är en helt annan sak när det handlar om sin egen familj.

Han beskriver hur det blev viktigt att ordna saker och ta kommandot och hur det blev hans sätt att hålla paniken stången.

– Jag började koordinera resan till hem Sverige, tog rollen som spindeln i nätet för att mobilisera inblandade läkare i Sverige och i Johannesburg, vårdteam och SOS International. Det var aldrig ett alternativ att stanna kvar i Sydafrika. Cancervården i Sverige är överlägsen och svenska läkare sa åt oss att vår son måste till ett svenskt sjukhus för cellgiftsbehandlingar nu när vi hade den möjligheten.

Inom loppet av tio dagar vändes livet upp och ner för familjen Ripås. De två äldsta barnen fick hals över huvud ta farväl av skolkompisar och lärare. Möbler och andra ägodelar såldes och skänktes bort samtidigt som Johan ordnade med den resurskrävande flygresan hem via Frankfurt. In i det sista var det osäkert om den danska sjuksköterska som SOS International skickat ner skulle dyka upp i tid eller om sonen skulle få grönt ljus för hemfärd, det hängde på provsvaren.

Skapa sig ett nytt liv

Men det gick vägen och en varm majdag landade familjen på Arlanda där ambulans väntade för vidare transport till Karolinska sjukhuset. Cellgiftsbehandlingen skulle påbörjas omedelbart. Då hade Johan redan lagt ut en vädjan på sociala medier om hjälp att hitta en andrahandslägenhet i närheten av sjukhuset. Behandlingen skulle ta två och ett halvt år och under den tiden måste de skapa sig en fungerande vardag i Stockholm med skola för barnen, jobb och boende. Tur i oturen hann Johan aldrig säga upp sig och hade alltså en fast tjänst på SVT att luta sig tillbaka mot. Lägenhetsfrågan löste sig och de äldre barnen skrevs in på en internationell skola.

– De såg flytten till Sverige som ett äventyr, säger han. De har varit här på sommarloven men aldrig bott här. Nu har vardagen börjat komma ifatt dem och visst har det uppstått en del kulturkrockar, på gott och ont. Mörkret och kylan kom som en chock. I Sydafrika blommar man ut i känslor medan folk är mer reserverade här, även barn. Mina barn upplevs nog lite som kusinerna från landet, de har inte riktigt koll på de sociala koderna. På plussidan är att de blir mer självständiga. Min dotter älskar att åka själv till skolan och att ha ett eget bibliotekskort. I Johannesburg hade barnen inte samma frihet.

Tar ingenting för givet

Johan har aldrig ångrat beslutet att lämna Sydafrika för Sverige i den katastrofsituation som uppstod trots att flytten har inneburit en stor förändring för hela familjen.

– Skillnaden mellan vården här och där är enorm. Och här behandlas alla lika, oavsett bakgrund och ekonomi. Det var en otrolig känsla när vi kom in på nya Karolinska, det var som att kliva in i en reklamfilm där allt andas kompetens och omsorg. Äntligen kunde vi slappna av, vi var i trygga händer!

På frågan om Johan, när han väl kunde sänka garden, bröt ihop, svarar han nekande.

– Jag sover för det mesta gott och tillåter mig inte att släppa fram tankar om det värsta scenariot. Man kan inte vara i traumaläge hela tiden och jag vill inte ägas av min katastrof. Jag försöker hantera saker som de kommer och inte planera för långt framåt. Jobbet hjälper mig också att fokusera på annat, jag får semester från sjukdomen under några timmar.

Men han medger att det som drabbat familjen har förändrat honom. Den där oskuldsfulla känslan av att inget ont kommer att hända är för alltid borta. I dag tar han inte för givet att livet om ett halvår ser ut som i dag och han bär på en mental beredskap för eventuella bakslag. Hittills har allt gått bra men han har alltid telefonen påslagen utifall att han skulle få ett samtal som kommer att vända upp och ner på allt igen.

– Livet är skört, vi är bara ett samtal från att kastas in i en ny, mörkare verklighet. Jag märker att jag har en väldig oro. Det kommer nog att dröja många år innan jag vågar lita på att blekhet eller ett blåmärke inte innebär en allvarlig sjukdom, säger Johan.

I sin bok beskriver våndan och nervositeten han och Rebeccah kände inför provsvaren som skulle ge besked om sonens prognos. Vid det laget visste de att den leukemiform han har är relativt lättbehandlad och att de allra flesta blir botade. Men hur väl hade just deras barn svarat på den första delen av behandlingen?

– Vi fick ett bra besked tack och lov och nu är det allra viktigaste att han blir frisk. Om allt går som vi hoppas är planen att flytta tillbaka till Kapstaden så småningom, säger Johan med ett leende.

En annan förhoppning är att boken som växte fram under den omtumlande första tiden kan skänka tröst och visa att cancer inte alltid är en dödsdom. De snabbt nedskrivna raderna fungerade som ett sätt att för Johan att bearbeta traumat och se på det lite utifrån.

Vem är Johan Ripås?

Namn: Johan Ripås

Ålder: 44 år.

Familj: Hustrun Rebeccah och tre barn i åldrarna 10, 8 och 4 år.

Bor: Just nu i Stockholm.

Gör: Jobbar på utrikesdesken på SVT och är aktuell med boken När himlen faller ner.

Läs också:

Ghadeh fick aggressiv bröstcancer under graviditeten

Lilla Elly, 2, lever med en ovanlig muskelsjukdom

Eva är sjukhusclown: Barn vet mycket mer än vi tror