Jessicas son flyttade en våning upp: ”Kändes som han dött”

När Jessicas son Rasmus flyttade hemifrån bad han mamma om hjälp med gardiner – och hela familjen hjälpte till att bära kartonger. Lägenheten låg bara en våning upp i samma trapphus. Ändå kändes det för Jessica som att sonen försvunnit för alltid.

– Det var en extrem tomhet och kändes nästan som att han hade dött och vi aldrig mer skulle ses, berättar Jessica Hedrén, 46.

Första kvällen skickade hon 20 sms för att fråga hur han klarade sig. Det kändes omöjligt att öppna dörren till hans pojkrum och gick inte att föreställa sig hur vardagen skulle förändras nu. För trots att lillebror Dennis bodde kvar hemma beskriver Jessica att inget var sig likt.

– Det var just det där, att jag var ju så van att säga hejdå innan jag gick till jobbet och fråga hur dagen varit. Men nu hade jag bara ett barn att säga det till.

Hon var inställd på att fortsätta träffa Rasmus ofta eftersom han trots allt bodde i samma hus. Men riktigt så blev det inte. Sonen höll sig mycket hemma hos sig och deras tider var olika.

När Rasmus flyttade var han 21 år och hade börjat jobba som låssmed, lillebror Dennis var 19. Som barn var båda pojkarna aktiva, de gick i fotboll, innebandy och ishockey och själv tränade Jessica yngsta sonens fotbollslag.

När barnen var yngre fick Jessica och Jesper, maken och barnens pappa, pussla mycket för att få vardagen att gå ihop.

– Då möttes vi ofta i hallen hela familjen. Sen drog den ena av oss med ett av barnen och den andra drog iväg med det andra, berättar hon.

Den här tiden bodde familjen i Hässelby men har också ett fritidshus utanför Gävle.

– Vi håller ihop väldigt mycket i familjen och har alltid gillat att fiska och åka ut med båten tillsammans. Både jag och Jesper har en nära relation till barnen, de har alltid kunnat prata om allt med oss.

Fortsatte duka till Rasmus

Under flera veckor efter att Rasmus flyttat fortsatte Jessica att duka middagsbordet för fyra personer, trots att de bara var tre nu. Tallriken ville hon skulle stå där så att han alltid kände sig välkommen hem.

Och att känslorna skulle bli såhär starka var hon inte beredd på.

– Det blir ju en sorg av att man klippt navelsträngen, som att nu har jag faktiskt inte mitt lilla barn hemma länge. Tomheten blev så påtaglig. Men efter ett tag fick jag påminna mig om att han inte var död, han är inte borta för alltid.

Jessica, Jesper och Dennis hittade så småningom nya rutiner. Efter någon månad orkade Jessica öppna dörren till Rasmus rum, de målade om och bytte inredning.

– Det tror jag var riktigt bra för att komma över tomheten. Det blev något nytt och fick liksom igång mig också, jag tänkte att "nej nu bor han faktiskt inte här, nu gör vi om till gästrum!".

För att hitta in helt i den nya vardagen tog det ytterligare någon månad. Jessica kände inte längre att hon behövde skicka 20 sms per dag för att känna sig lugn och Rasmus började komma hem på söndagsmiddag en gång i veckan.

– Den största skillnaden i vardagen var tvätten och matlagningen. Det kändes som att det fanns så mycket mer tid nu, säger Jessica.

Hon började gå långa skogspromenader och hoppa in mer som volontär på hundstallet där hon hjälpte till ibland. Familjen adopterade snart en egen hund som fick ta mycket tid för henne och Jesper.

– Jag tror det är jätteviktigt att man inte fastnar i ensamheten när barnet flyttar utan tar sig ut och gör saker. Men också att man pratar om jobbiga känslor med sin partner om man har en. Och framförallt: låt barnet ta steget och våga vara vuxen.

Ingen skuld på sonen

Även om Jessica tyckte att perioden efter att sonen flyttat var tuff, kämpade hon för att aldrig ge Rasmus dåligt samvete. Samtidigt som hon hanterade sorgen och ensamheten var hon glad för hans skull.

– Att aldrig tynga eller belasta barnet med min känsla känns jätteviktigt, inte säga "varför har du flyttat och ser du inte vad ensamt och tråkigt det blivit för mig", säger hon och fortsätter:

– När vi ringde varandra i början sa jag att jag var så glad för hans skull men också att det var jättetomt utan honom och jag kände mig lite lämnad. Att kunna säga att man saknar sitt barn visar ju bara hur mycket du älskar barnet.

Jessica själv flyttade hemifrån under helt andra förhållanden. När hon var 13 år dog hennes mamma och hon blev kvar med en alkoholiserad pappa.

– Så när jag var 16 år och Jesper fick en lägenhet tog jag bara mitt och pack och stack.

Relationen med Jesper har fortsatt vara betydelsefull för Jessica. Det är ganska vanligt att par krisar eller rentav separerar när barnen flyttat hemifrån. Barnen kan vara det som få vissa att hålla ihop, menar många psykologer. Men Jessica tycker att hon och Jesper har en grund i sin relation – som kretsar kring mer än bara barnprojektet.

– Jesper och jag åkte till exempel utomlands när barnen var små, då kom farmor och farfar och bodde hos oss. När de blev lite äldre åkte vi ofta till sommarstugan en helg bara vi två, eller gick ut på långpromenad på helgen. Då fick killarna acceptera att mamma och pappa också ville vara ifred ibland.

När Rasmus flyttat fick Jessica och Jesper ännu mer tid till varandra. Och märker man att det blir mer tid över när barnen flyttar är det viktigt att inte överösa barnet som eventuellt bor kvar hemma, säger hon, utan ta tillfället att vara med varandra.

– Man är ju väldigt upptagen i småbarnsperioden men nu är båda barnen ganska vuxna och vi måste hitta vad som är vårt liv. Det är inte längre vab och tvätt hela tiden utan det blir en annan värld som öppnar sig.

Vad gör du och Jesper tillsammans nu?

– Det behöver inte vara så komplicerat. Det räcker ju att vi går ut med hundarna och pratar med varandra.

Vuxen relation viktigt idag

Idag, när det gått två år sedan Rasmus flyttade, tycker Jessica det blivit viktigt att ha en vuxen relation med sonen. Han kommer inte längre hem varje söndag på middag men de ses ändå regelbundet. Och då känns det lyxigt.

– När han fortfarande bodde hemma var han ju på jobbet hela dagen och sen när han kom hem så duschade han och satt kanske lite framför datorn. Nu när han kommer hem så pratar vi ju mer.

De brukar prata i telefon på helgen och hörs på sms i veckorna. Hemma är det ganska mysigt att bara vara tre, tycker hon.

– Man inser liksom att Rasmus är vuxen nu, har jobb och vänner och är på Tinderdejter. Han måste ju få leva sitt liv och vill han komma hem så vet han att det bara att ringa.