Jessica lider av GAD – generaliserat ångestsyndrom

Jessica Hjert Flod, 38, har lidit av ångest så länge hon kan minnas. Det fanns inget i hennes vardag som gav anledning till det, men redan som barn gick hon omkring med en odefinierbar orosklump i magen. Hon sov dåligt och var sällan riktigt glad.

Efter reklamen: Psykologen Siri Helle: De här kan du göra om din vän bränner ut sig

Som tonåring led hon periodvis av depressioner och utvecklade olika självskadebeteenden. Tjugosex år gammal blev hon gravid, den största lyckan för de allra flesta. Men för Jessica innebar beskedet att ångesten hamnade på en helt ny nivå.

– Jag vågade inte tro att allt skulle gå bra, utan väntade hela tiden på att barnet i magen skulle dö. Jag kollade efter blod i trosorna och fick panik om jag inte kände fosterrörelser. Jag tänkte att det nog skulle bli bättre när hon väl var född.

Men ångesten eskalerade ytterligare när dottern Leia kom ut, och Jessica hittade nya orosmoln att fokusera på: plötslig spädbarnsdöd eller konstiga prickar som skulle kunna tyda på allvarlig sjukdom och död.

En normal föräldraoro kan tyckas, men för Jessica var det som att hon aldrig vågade uppfyllas av den där totala lyckan och glädjen över sitt barn, eftersom hon var övertygad om att hon när som helst skulle mista sin dotter. Hon sov fjäderlätt och vaknade stup i kvarten för att kolla om babyn andades. Om hon slappnade av en enda sekund kunde det ju innebära att döden hann slinka emellan och ta Leia.

– Jag som inte ens är troende tackade gud för att hon levde vidare. Men på samma gång var jag rädd att tacka gud, eftersom det skulle kunna framkalla det jag fasade mest för. Som att jag, genom att drista mig till att känna tacksamhet, utmanade ödet…

Utvecklade telefonfobi

Jessica skrattar till. Hon inser nu i efterhand hur sjukt det var. Men då var det på blodigt allvar. De svarta tankarna var ständigt närvarande – ingenting kändes kul. Att lämna bort Leia en natt så att hon och maken fick sova ut var förknippat med svår ångest.

– Jag oroade mig för att våra anhöriga skulle tappa henne eller att hon skulle sluta andas. Eller att det skulle börja brinna! Tänk vad jag skulle klandra mig själv då. Å andra sidan hade jag lika mycket ångest när jag hade min baby nära mig, jag mådde lika dåligt oavsett, säger Jessica.

Och när dottern, som i dag är 12 år, började på dagis uppstod nya orosmoment.

Josefines oro var GAD: ”Jag bara grät och grät”

Läs mer

– Jag gick med ständiga katastroftankar och väntade bara på att få ett samtal från dagis där de berättade att Leia var död. Jag utvecklade en telefonfobi och kände panik varje gång telefonen ringde. ”Okej, nu har det alltså hänt, hon är död”, tänkte jag varje gång jag lyfte luren.

Samtidigt hade hon tvångstankar kring att hon tänkte så mycket på att dottern skulle dö.

– För om hon faktiskt dog så skulle det vara jag som framkallat det genom att tänka så intensivt på det!

Jessica skakar på huvudet. Hon kunde aldrig vila i känslan av att allt var bra, katastroflarmet var alltid påkopplat och överkänsligt för minsta lilla. Hon erkänner att en viktig anledning till att hon ville ha ytterligare ett barn var att om det ena dog så skulle hon i alla fall ha ett kvar att leva vidare för.

Får stöd av familjen

Maken Marcus märkte förstås hur dåligt hon mådde, och Jesscia lät till sist den tillkämpat ”lyckliga” fasaden att rämna – det var svårt att i längden dölja ångesten som gjorde henne så dyster och lättirriterad. När ångesten ligger där som en tung molvärk är det omöjligt att se ljust och lätt på tillvaron. Hon berättade för Marcus om hur hennes tankar gick och om hur känslan av att katastrofen lurade under ytan aldrig släppte sitt grepp. Han lyssnade och var inkännande, men menade att förhållningssättet var ohållbart.

– Så kan man ju inte leva. Ingen kan veta vad som händer i framtiden och det är ingen idé att oroa sig för saker som troligen aldrig kommer att inträffa, säger Marcus och tillägger att Jessicas GAD har blivit som en del av hennes personlighet.

– Vi i familjen har lärt oss att leva med det. När hon får mycket oro så pratar vi om det. Jag vädjar till hennes logik och håller mig lugn. Jag upplever att hon med min hjälp kan se på sig själv med andra ögon, vilket har viss effekt, konstaterar Marcus.

Irriterad blir han sällan på hennes orimliga oro. Han tycker inte att det gynnar någon att bli arg. Däremot kan han bli irriterad på hennes ADHD, att hon ofta tappar bort saker till exempel. Och så kan han bli ledsen över att hon är oförklarligt ledsen.

– Jag kan inte förstå hur man kan vara nere utan anledning. Hon kan inte förklara det och jag blir frustrerad över att inte kunna hjälpa henne när hon mår dåligt… det är jättejobbig, säger han.

Jessica nickar instämmande.

Anders Bagge om sin stora kamp mot panikångesten

Läs mer

– Jag förstår rent intellektuellt att oron är överdriven, men jag vågar ändå inte känna lycka eftersom blotta tanken på att släppa på kontrollen skulle kunna framkalla en olycka. När min dotter var liten kretsade oron mest kring henne, men objekten för min ångest växlar. Jag oroar mig för att jag eller någon i familjen ska bli svårt sjuk, för vår ekonomi eller för miljöförstöringen och blir då helt fixerad vid det. Det är som att jag hela tiden söker efter nya saker att oroa mig för, konstaterar Jessica.

Lever med katastroftankar

I takt med att barnen blev äldre tornade nya orosmoln upp sig. När sonen Gibson, 9, förra sommaren ville ge sig ut och cykla med sina kompisar sa hon ja, eftersom hon inte ville lägga sin oro på honom. Rent logiskt insåg hon att hon måste släppa taget och lita på att han klarar sig.

– Men så snart han hade cyklat i väg rev paniken i mig. Jag såg framför mig hur han skulle köras ihjäl av en buss eller ramla så illa att han dog. För att hålla ångesten stången satte jag igång och diskade och städade för att slippa tänka.

Men tankarna malde på och Jessica som var på helspänn hela tiden gick bara och väntade på att få ett fruktansvärt besked.

– När han äntligen kom tillbaka helskinnad bröt jag ihop i tårar, säger Jessica, som har pratat med sina barn om sin ångest så att de förstår varför hon reagerar så överdrivet.

Då hade hon redan fått sin diagnos, GAD, samt en ADHD-diagnos, vilket i hennes fall hänger ihop. Hyperaktiviteten som är typisk för ADHD fungerar som ett sätt att hantera ångesten.

Hon berättar om händelsen som fick henne att inse att hon måste söka hjälp.

– Vi var på semester och befann oss på en strand, alla var glada utom jag som satt och väntade på att vågorna skulle ta mina barn. De stod ute i vattnet tillsammans med sin pappa och hade jättekul. Men jag kunde inte känna någon glädje alls, det vara bara mörkt inombords, säger Jessica, som fortfarande kan fascineras över att vissa har förmågan att vara glada och positiva mest hela tiden.

Själv upplever hon att hon saknar förmågan att vara lycklig – förutom under korta stunder.

Ida fick hjälp mot stress och ångest med terapi

Läs mer

– Jag är ganska allvarligt lagd, mina tankar är svarta och min vardag är nog mörkare än de flestas. Det tar ju väldigt mycket energi och gör mig till en mer negativ person än jag vill vara. Det är oerhört utmattande att ständigt vara katastrofberedd, man kan aldrig slappna av helt, säger Jessica med en suck.

Har blivit hjälpt av mindfulness

Med åren har hon hittat olika strategier för att hantera sina rädslor. En är att helt enkelt undvika sådant som triggar oro. Hon avstår helst från att flyga och läser inte dagstidningar.

– Om jag läser eller ser en film om någon som drabbats så startar det en tankekedja där jag är övertygad om att det även kommer att hända min familj. Varför skulle just vi skonas? När kommer smällen?

Jessica har testat KBT och mediciner, men upplever att det som fungerar bäst och lindrar symptomen är mindfulness. I dag lyckas hon till viss del acceptera ovissheten i tillvaron. När hon blir orolig försöker hon stanna kvar i känslan i stället för att fly den och försöker tänka att ”om det händer så får vi ta det då”. Men det är långt ifrån alltid som det fungerar.

Hon tycker att det är viktigt att prata öppet om generaliserad ångest, som till sin karaktär är svårfångad – och ofta förminskas av omgivningen. Alla oroar sig, det är mänskligt. Men det kan vara svårt att veta var gränsen går för när oron är orimligt stor.

– Jag försöker vara här och nu och glädjas över hur vi har det i dag. Vad som sker imorgon eller i framtiden vet ju ingen, säger Jessica med ett leende.

Jessica har skrivit två böcker, Annas oroliga mamma och Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden, som bland annat handlar om föräldraskap i relation till GAD och ADHD.

Vad är generaliserat ångestsyndrom – GAD?

• Om man känner oro eller ångest för många olika saker under sex månader eller mer kan man lida av generaliserat ångestsyndrom.
• Förkortas GAD, efter engelskans generalized anxiety disorder.
• En person som har GAD har en daglig ångest som är så stark att den påverkar hela tillvaron.
• Personen känner ständig oro och osäkerhet och har svårt att koppla av.
• Att träna avslappning och mindfulness, att motionera och att hålla hälsosamma matvanor kan hjälpa att minska oron och ångesten.
• Om man behöver professionell hjälp är första steget att kontakta sin vårdcentral.

Källa: 1177.se

Av Maria Zaitzewsky Rundgren