Jenny fick hjärtstopp i duschen – lever tack vare sambon
Valborgmässoaftonen 2017 hade firats stillsamt men trevligt i Göteborg hemma hos Jennys mans syster och hennes familj.
– Vi hade sprungit ett lekfullt familjelopp tillsammans och tittat på karnevalen i stan, berättar Jenny Karlsson, 43 år. Morgonen efter fick vi lite sovmorgon då femåriga Linnea smet upp och lekte med sin kusin. Det var en lugn, mysig helg.
Jenny gick upp ur sängen denna första maj och in i duschen. Mattias Edlund, 46 år, hennes sambo, skulle gå på toaletten intill men toalettpapperet var slut.
– Jag gick upp på övervåningen för att gå på toa där i stället, men där hade min systerson Oskar låst in sig. Tänk om han inte hade gjort det? Då hade allt nog slutat annorlunda.
En iskall ängel går genom rummet.
Ja, tänk om.
Att Jenny alls sitter här vid bordet i dag blir alltmer otroligt när Mattias fortsätter sin berättelse.
Det lät som ett väsande andningsljud, som ett rosslande. Jag ropade på Jenny men fick inget svar.
Mattias gick i stället till sin syster Linda och fick henne att leta fram toapapper, och så gick han ner igen. När han är tillbaka inne på toaletten hör han plötsligt ett konstigt ljud från duschen vägg i vägg där Jenny är.
– Det lät som ett väsande andningsljud, som ett rosslande. Jag ropade på Jenny men fick inget svar. Jag tänkte att hon inte hörde mig, men jag gick ändå in för att kolla. Tänk om jag inte hade gjort det?
Ja, tänk om.
För i duschen låg Jenny ihopkrupen på golvet som om hon fått yrsel och lagt sig ner.
– Jag ropade men hon svarade inte. Först trodde jag att hon skojade, men när jag lyfte upp hennes huvud var det alldeles slappt i mina händer och hennes ögon snurrade. Då förstod jag att det var allvar.
Utbildning i HLR
Mattias första tanke var att få ut Jenny ur duschen, medan Linda som han genast ropade på, frågade om han hade ringt 112.
– Det hade jag inte haft en tanke på, men jag fattade nog inte hur allvarligt det var.
Medan Linda ringer 112 får Mattias hjälp av sin svåger att lyfta ut Jenny ur duschen. Då börjar han inse att Jennys hjärta har stannat. En situation de tidigare upplevt spelas upp i hans minne.
– Vi var på Hasseludden, ett spa med en stor simbassäng i Stockholms skärgård. Plötsligt börjar folk skrika och ropa och vi ser att det ligger en man livlös på botten. Jenny, som då jobbade som ambulanssjuksköterska, tog tag i situationen. Och när vi fått upp mannen ur vattnet gör hon HLR, hjärt-lungräddning. Innan ambulansen är på plats har mannen, tack vare henne, vaknat till liv igen. Det där pratade vi förstås mycket om, vad hon hade gjort, hur man ska göra och varför det är så viktigt att man startar HLR direkt. Hade vi inte varit med om det där hade jag inte vetat vad jag skulle göra.
Där och då kände jag ingenting. Det gick så fort och alltihop var så konstigt
Någon vecka innan Jenny och Mattias, som bor i Märsta utanför Stockholm, åkte till Göteborg skulle Jenny hålla en utbildning i HLR. Hon fick Mattias att testa en webbutbildning som hon ville använda.
– Det är ytterligare ett märkligt sammanträffande att jag hade gjort den där utbildningen precis innan det här händer. Den där webbkursen och våra samtal efter Hasseludden var all utbildning jag hade.
Fick igång hjärtat
SOS alarm på högtalartelefon bad Mattias räkna högt när han gjorde sina kompressioner och manade på honom att hålla ett högre tempo. Och han lyckades ändå väl. Men hur kändes det egentligen att göra HLR på sin livlösa sambo?
– Där och då kände jag ingenting. Det gick så fort och alltihop var så konstigt. Men jag kommer ihåg känslan av lättnad när två ambulanser kom. ”Nu tar de över”, tänkte jag.
Jenny sitter bredvid Mattias och lyssnar på hans berättelse som hon förstås hört många gånger. Själv minns hon ingenting.
– Jag minns att Linda kom in i tvättstugan, där duschen var, och letade efter toalettpapper. Sedan minns jag inget. Jag har några få minnen från Sahlgrenska i Göteborg och resan med ambulansflyg till Danderyds sjukhus. Jag ville att de skulle varna ambulansen som tog emot mig där, det var ju mina gamla kollegor och jag var rätt illa däran. En sådan chock ville jag inte ge dem, skrattar Jenny. Men det mesta från den tiden är borta.
Ambulanspersonalen fick med hjälp av en defibrillator igång Jennys hjärta där på tvättstugegolvet, men minutrarna utan puls hade gett henne syrebrist och skador på hjärnan, skador hon fortfarande märker av.
– De första dagarna hade jag inget närminne alls. Jag ställde samma frågor om och om igen. ”Vad är det som har hänt? Var är jag? Hur länge har jag legat här?”
Mattias fick svara om och om igen. Läkarna hade sagt åt mig att jag skulle vila hjärnan och absolut inte titta på tv, men det glömde jag hela tiden. Varje gång Mattias lämnade rummet knäppte jag glatt på tv:n och han blev lika förbryllad varje gång, tills han insåg att jag hade glömt igen.
En av frågorna jag ställde var tydligen också om jag hade just guldfiskminne, eftersom jag visste att det var vanligt. Om och om igen ställde jag den frågan, och ja, det hade jag ju bevisligen
Paret skrattar glatt åt dråpligheten i att som 40-åring plötsligt vara lika glömsk som en gammelfarmor, men Mattias avslöjar att han inte tyckte det var särskilt komiskt alls.
– Det var rätt läskigt faktiskt. Det är tur att google finns. De första dagarna ägnade jag mig åt att söka information på nätet. Jag lyckades ta reda på att det där med guldfiskminnet är väldigt vanligt efter ett hjärtstopp. Dessutom brukar det gå över, och det var ju himla skönt att få veta.
Dåligt minne en biverkning
Eftersom Jenny jobbat på en hjärtavdelning som sjuksköterska visste hon en del om processen hon hade framför sig.
– Jag förstod vilka undersökningar de gjorde och varför. En av frågorna jag ställde var tydligen också om jag hade guldfiskminne, eftersom jag visste att det var vanligt. Om och om igen ställde jag den frågan, och ja, det hade jag ju bevisligen, skrattar Jenny.
Jennys minne är fortfarande rätt uselt, något som parets sjuåring ibland surt kommenterar.
– Det är ju ingen idé att jag berättar du minns ju ändå inte, kan hon säga, berättar Jenny.
– Det känns såklart i hjärtat, det är inte den mamma jag vill vara. Jag vill inte heller vara mamman som är trött hela tiden. Men samtidigt får man komma ihåg att Linnea faktiskt fortfarande har en mamma. Det var väldigt, väldigt nära att hon hade varit tvungen att klara sig utan.
När man drabbas av hjärtstopp är nämligen tiden oerhört viktig. Man har bara minuter på sig att få hjälp.
– Efter tio minuter brukar man säga att man är väldigt död, berättar Jenny.
– Hade jag gått på toa där uppe i stället eller blivit klar snabbare om inte papperet hade varit slut, och sedan gått upp till Linda och barnen och fixat frukost hade jag ju inte saknat Jenny på minst en kvart. Och då hade det varit kört, konstaterar Mattias medan Jenny nickar medhållande.
En tom pappersrulle. En åttaåring som låst in sig på den andra toan. En webbutbildning som någon var tvungen att vara försökskanin på. Små saker som för Jenny gjorde så stor skillnad.
Kan hända igen
I dag har Jenny en inopererad hjärtstartare, en ICD, som ska ge henne en elchock om hjärtat skulle få för sig att stanna igen.
– Jag har ett väldigt, väldigt välundersökt hjärta och det känns förstås bra, säger Jenny. Det som känns mindre bra är man inte har hittat någon anledning till att hjärtat stannade. Jag kan aldrig vara säker på att det inte ska hända igen.
Det här gör att Jenny aldrig mer kan köra ambulans och det är en stor sorg. I övrigt har mycket av livet återgått till någon slags normalitet efter en första tid av panik och oro.
– Första gången jag skulle duscha efter det hände fick jag fullständig panik. Jag har aldrig tagit en så snabb dusch! Och fortfarande är en varm dusch inget härligt och mysigt, säger Jenny.
– Från början var jag enormt orolig så fort Jenny skulle vara ensam. Första gångerna hon duschade här hemma hovrade jag utanför badrummet och lyssnade efter konstiga ljud. De första månaderna ringde jag hem flera gånger om dagen för att kolla att allt var okej, berättar Mattias. Vi konstaterade för ett tag sedan att numera ringer vi bara varandra när vi faktiskt vill någonting, precis som vi gjorde före hjärtstoppet. Och det känns skönt.
Jag kan aldrig vara säker på att det inte ska hända igen
Jenny är fortfarande sjukskriven. En trötthet som inte alls går att förhandla med dyker upp nästan dagligen och då måste hon gå och lägga sig genast. Minnet sviker fortfarande, orden går inte alltid att hitta och koncentrationsförmågan är fortfarande inte vad den en gång var.
– Men det går framåt, och det är jag jätteglad för. Det är fantastiskt hur hjärnan ändå kan läka!
Och med tanke på alternativet, om Mattias inte hade varit på den där toaletten och hört hennes konstiga andning, så tycker hon att livet ändå är rätt fint.
– Linnea har fortfarande en mamma, och det är ju ändå det viktigaste.
Hjärt-lungräddning (HLR) – så gör du
Hjärt-lungräddning, som kan förkortas HLR, är en första hjälpen-behandling för att få igång hjärtverksamheten och andningen hos någon som har fått hjärtstopp.
Ju tidigare bröstkompressioner och inblåsningar, som är det HLR består av, startas desto större blir chansen att överleva ett hjärtstopp.
Om en person är medvetslös och inte andas normalt ska du utgå ifrån att det är ett hjärtstopp. Då ska du börja med HLR omedelbart. Glöm inte att larma 112. Är ni flera på plats,s be någon annan ringa medan du själv sätter igång med hjärt-lungräddning.
Larmoperatören kan ge rådgivning på telefon, till exempel om hur hjärt-lungräddning ska utföras, så är du den som ringer, stanna i närheten av personen som fått hjärtstopp.
Av Cajsa Rännar