Jennifer: Min fästman dog när vi väntade vår dotter

Jennifer Lofland Gustafsson minns den där aprilmorgonen 2016 som om det var i går. Hur hon vaknade i gryningen, men valde att ligga och dra sig ännu en liten stund innan det var dags att stiga upp och gå till jobbet.

Bredvid henne i sängen låg fästmannen Levi, som bara fyra månader tidigare hade friat och som kort därefter fått glädjebeskedet att han skulle bli pappa.

– Jag trodde att han sov, men så satte han sig tvärt upp i sängen och greppade tag i min arm. Han brukade sova oroligt och hade ofta mardrömmar så jag tänkte att han antagligen hade drömt något. Jag tittade på honom, sa ”Hallå älskling!”, men fick ingen reaktion. Sedan sjönk han ner i sängen igen. Jag försökte väcka honom, men han reagerade inte. Då blev jag riktigt rädd, säger Jennifer, som började slå numret till SOS alarm.

Sköterskan i luren bad henne kolla om Levi hade puls.

– Men det var jättesvårt att avgöra för min egen puls rusade och det var den jag kände. Jag blev beordrad att dra ner Levi på golvet för att kunna ge hjärt- och lungräddning, men han var en kraftigt byggd kille och låg längst in mot väggen. Jag fick ta spjärn, men det gick inte ändå.

Jennifer skrek och grät om vartannat i sin kamp för att rädda sin älskade. Hon lyckades till slut få ner honom på golvet och gav hjärt- och lungräddning. Orken var egentligen slut …

– Jag kände att jag egentligen inte orkade fortsätta, det var som ett svettigt gympapass och jag var i upplösningstillstånd. Men sköterskan skrek åt mig att fortsätta tills räddningstjänsten dök upp.

Återupplivningen kändes evighetslång

När det äntligen ringde på dörren fylldes den lilla lägenheten av poliser och brandmän. Poliserna föste ut Jennifer i köket med orden ”Du ska inte behöva se detta”. I det andra rummet pågick upplivningsförsök med hjärtstartare. Poliserna försökte lugna Jennifer genom att säga att det nog skulle gå bra. En av dem fick syn på ultraljudsbilden på kylskåpet och frågade ”Är ni gravida?”

– De såg extremt sorgsna ut när de förstod att vi väntade barn, säger Jennifer sakta.

Hon beskriver minuterna när man försökte återuppliva Levi som evighetslånga. Till sist fick man upp honom på en bår halvt stående på högkant i den trånga hissen. Jennifer försökte förgäves nå hans mamma samtidigt som hon fick åka efter ambulansen till Huddinge sjukhus.

Inne på akuten sattes alla resurser in. Levis hjärta hade kommit igång och sjukvårdspersonalen sa till Jennifer att hon gärna fick gå fram och klappa om honom.

– Jag var helt avtrubbad, det gick inte att fatta att det var min älskade som låg där uppkopplad med en massa slangar, säger Jennifer, som fortfarande var i akut chock.

Fick nytt hopp

Vid det här laget hade Levis mamma hört av sig och var på väg, samtidigt som Levi genomgick en rad undersökningar. Bland annat röntgades hans hjärna. Han fördes sedan till intensiven där han hölls nedsövd.

– Jag ville så gärna tro att allt skulle bli bra, men jag är en rationell person och förstod att han aldrig skulle bli densamma igen.

Under de följande dagarna pendlade de alla mellan hopp och förtvivlan. Jennifer lämnade aldrig sjukhuset, de närmaste fick bo i ett anhörigrum.

Läkarna gav motstridiga besked. Å ena sidan andades Levi själv och hans tillstånd ansågs stabilt, vilket ju var positivt. Å andra sidan visade hans hjärna tecken på omfattande syrebristskador.

– Vid varje nytt besked bröt jag ihop, grät och hyperventilerade. Det var en mardröm som aldrig tog slut, säger Jennifer och låter blicken vila på dottern Leah, som ovetande om sorgen som bor i hennes mammas hjärta leker och rumlar runt på golvet. Hon ömsom fnittrar, ömsom gastar när hon vill ha något utom räckhåll.

– Hon är sin pappa upp i dagen. Utseendemässigt, men också i sättet. Han var en person som syntes och hördes när han kom in i ett rum. Leah är likadan, hon är väldigt utåtriktad, modig och sprallig, säger Jennifer och assisterar sin bestämda lilla flicka med plastfigurer, ett äpple och annat som en aktiv 1,5-åring kan få för sig att önska.

Efter fyra dagar beslutade läkarna att försöka väcka Levi igen – man hade försökt en gång tidigare – och familjen väntade spänt på hur han skulle reagera. Skulle han vakna upp denna gång och säga något?

I stället fick han ett krampanfall.

– Då kände jag att detta kommer inte att sluta bra …

Bara någon dag senare kom beskedet de alla fruktat: man ville koppla ur respiratorn. Det fanns inget mer att göra.

– Det var helt ofattbart och jag började gråta hysteriskt. Samtidigt var jag på något konstigt sätt mentalt beredd. Läkarna sa att det kunde ta timmar eller minuter. Jag höll hans hand in i det sista, tryckte mig mot hans mage. Det gick väldigt fort, bara någon minut. Sedan var det över …

Människor försökte trösta henne genom att stryka henne över ryggen, men det gjorde henne mest irriterad.

– Jag ville inte bli tröstad, jag ville vara i fred! Och jag ville ha Levi tillbaka. Alla andra kunde åka hem till någon som gav dem stöd. Min ”någon” var ju Levi. Och nu var han borta.

Hemma i lägenheten var det som att tiden stått stilla. Kvarlämnade kanyler och uppbrutna förpackningar blev en smärtsam påminnelse om vad som hänt bara sex dagar tidigare.

– Det var hemskt, men samtidigt kändes det tryggt att vara hemma igen. Sängen där Levi legat såg precis ut som den där morgonen, den doftade fortfarande av honom.

Kände ilska och sorg

Hon ville vara ensam, men en kompis insisterade på att följa med hem. De bjöds på middag av grannarna, vilket Jennifer så här i efterhand tyckte var bra. Men den övergripande känslan var att hon ville bli lämnad i fred med sin sorg, sin saknad och alla minnen. Hon kände ilska över det som hänt och att hon blivit lämnad ensam med ett barn i magen.

– Jag tänkte att det här har jag inte ställt upp på, att bli kvar själv. Vi skulle ju vara två, säger Jennifer med ett försiktigt leende.

Samtidigt som sorgen var ständigt närvarande växte livet i hennes mage – och med den lyckan över den gåva som Levi gett henne.

– Han var så glad över att bli pappa! Trots att vi var så unga så fanns det aldrig någon tvekan om att det var vi och att vi ville bilda familj tillsammans. Levi var mitt livs kärlek, jag kunde inte tänka mig en framtid utan honom. Om jag inte hade varit gravid så vet jag faktiskt inte om jag hade orkat fortsätta …

Lyckan var oändlig när dottern föddes den 11 oktober 2016 – även om hon förstås hade velat ha Levi där. Till en början var Jennifer orolig för att det skulle vara något fel på Leahs hjärta, att det som hände hennes pappa också kunde hända henne. Vad Levi dog av har aldrig kunnat fastställas, men det handlar sannolikt om följderna av ett hjärtstopp.

– Men Leah är helt frisk och nu har jag släppt min oro. Fast under spädbarnstiden nojade jag för minsta lilla. Om hon var snuvig trodde jag att hon skulle sluta andas och jag läste maniskt allt om hjärt- och lungräddning på små barn.

Dottern Leah blev en räddning

I dag, drygt två år efter förlusten, lever Jennifer ett gott liv. Hon har flyttat och mår efter omständigheterna bra.

– Saknaden finns där varje dag och Levi är med oss i allt vi gör, men den akuta sorgen och smärtan är över. Som jag ser det har Leah varit min räddning. Jag har haft fullt upp med att vara mamma och tack vare det har jag känt både glädje och lycka i min vardag.

Det händer att hon känner sig bitter och avundsjuk på andra småbarnsföräldrar som på ett självklart sätt delar på bördorna och finns där för varandra – precis så som det skulle ha varit för henne och Levi. Att de är en familj, att barnen har en mamma och en pappa. Under stora högtider känns det extra ensamt och utsatt.

– Samtidigt kan det också vara skönt att vara ensam. Jag och Leah är väldigt tajta, säger Jennifer som gärna bär sin dotter i bärsjal för närhetens skull.

Hon kan i nuläget inte tänka sig att träffa en ny man; kärleken till Levi har ju inte tagit slut bara för att han är borta.

– Jag tror inte att livet bara tar slut, jag tror att han finns där och väntar på oss. Tills dess får jag och Leah försöka njuta av livet och vara lyckliga. Jag vet att Levi hade velat ha det så. Och det är svårt att inte vara lycklig när man har ett sådant här litet underverk! Leah är mitt allt.

Text: Maria Rundgren Zaitzewsky Foto: Jennifer Glans, privat

Läs också: Sara förlorade sin familj i tsunamin: Jag såg min son försvinna