Jennie blev änka: ”Det finns ingen mall för hur man ska sörja”

Den första april 2009 kom Jennie Dyrhills man Ted hem från en rutinkontroll hos sin läkare, trött och slut. Han gick direkt och lade sig och kom ut från sovrummet först framåt kvällen.

– Det finns inget mer att göra, sa han. Jag ska dö.

16 dagar senare somnade Ted in och Jennie stod ensam med tre små barn och ett halvrenoverat hus.

– Hur jag överlevde? Jag vet inte. Jag hade väl inte så mycket val, eller hur? Det var bara att göra.

Jennie sitter i köket i radhuset utanför Göteborg med fotografier av Ted, sig själv och barnen framför sig. Det är tio år sedan nu som hon och Ted kom hem från juliveckan på Cypern med Alfons fyra år och Matilda, två år, och med en bebis i Jennies mage. Ted var trött och hängig och var varken sugen på kaffe eller snus som han brukade, och insåg att något var fel i kroppen.

Vårdcentralen gissade på någon amöba i magen efter utlandssemestern och gav honom antibiotika. Men inget hjälpte. Ted blev allt sämre.

Till slut kände Ted något hårt under huden och efter några veckors utredning kom beskedet. Det var hudcancer. Och det var illa.

– Men Ted hade aldrig några tankar på att han skulle dö. Han skulle bara få lite medicin och så skulle han bli frisk. Han pratade alltid så: ”När jag blir frisk ska jag snickra klart badrummet, när jag blir frisk ska jag putsa upp Mustangen, när jag blir frisk reser vi till USA igen.”

Försökte leva som vanligt

Ted älskade bilar, och huset de köpt året innan hade ett garage med plats för tre stycken. Där hade han en gammal Mustang som han mekade med och pysslade om. Jennie visar en bild där Ted, tydligt märkt av sjukdom och cellgiftsbehandling, sitter på en pall i det där garaget och hjälper sin lillebror Niklas meka med motorcykeln han just kört hem från Indien.

– Sådär var han, alltid med och fixade. Han satt sådär bland hantverkarna också på slutet och dirigerade dem, säger Jennie och skrattar.

När cancerbeskedet kom var Jennie höggravid och sommaren blev inget av det de hade föreställt sig. Ted åkte in och ut på sjukhus och Jennie kånkade runt på två barn och stor gravidmage och försökte leva som vanligt.

Men som vanligt blev det aldrig mer.

På Teds och Jennies femåriga bröllopsdag, den 11:e september, blev Jennie igångsatt för att Fabian skulle hinna födas före Teds första cellgiftsbehandling.

– Det är klart att det är en jättekonstig situation att föda barn precis när man fått besked om en livshotande sjukdom, men just då tänkte jag inte så, jag bara gjorde.

Och just det kommer Jennie ofta tillbaka till, hon tänkte inte, hon bara gjorde. Och mycket av vad som hände då är som i ett töcken nu tio år senare.

– Fabian frågade häromdagen hur han var när han var bebis. Jag fick ju säga som det var, jag minns inget. Jag minns att Ted tog hand om honom mycket, matade och vyssjade och så, för det orkade han med. Jag fick ta allt annat, med de stora barnen och renoveringen och allt som skulle fixas.

Det var en tuff tid, och värre skulle det bli.

Saknar skrattet

För Ted blev inte frisk. Medicinerna hjälpte inte och i april kom beskedet – du kommer att dö, snart.

Jennies ögon fylls med tårar när hon berättar. Det var ett fruktansvärt besked att ta in.

– Vi hade inte pratat om att han kunde dö, vi hade inte tänkt så. Vi skulle bara lösa problemet och så skulle allt bli bra. Vi hade ju just köpt drömhuset och hade små barn och var mitt i livet. Då kan man ju inte dö.

Den där aprildagen var enda gången Ted själv bröt ihop.

– Han blev så ledsen då, över att inte få vara med och se barnen växa upp. Men det var bara vid ett tillfälle. I övrigt var det han som var stark och vi runt omkring som grät. Han var min trygghet och min coach genom allt det här. Och det är fortfarande det jag saknar mest. Hans trygghet. Och hans skratt, han kunde skratta så han fullständigt tappade andan.

Jennie ler åt minnet.

Projektledarroll

Själva döden kom snabbt. Ted skulle in till sjukhuset och tömma vätska ur lungorna, en ganska okomplicerad procedur han gjort tidigare. Men nu ville inte kroppen mer, och när Jennie och lilla Fabian kom förbi sjukhusavdelningen för att hälsa på var Ted jättedålig.

– Han bara låg där, och kunde knappt prata. Det gick så fort. Jag ringde dit familjen och alla vänner. Hans lillebror bodde i London då, och Ted lyckades hålla sig kvar tills han hann fram. När Niklas kom somnade han in.

Av dagarna direkt efter Teds död minns inte Jennie mycket.

– Jag minns att jag lyckades åka och handla mat till mig och barnen. Jag hade såklart kunnat be någon om hjälp med det, men det var av någon anledning viktigt för mig att klara just det själv. Och jag var så glad och stolt när jag lyckades.

Begravningsakten som skulle planeras blev något konkret att hålla i medan allt annat svajade. Själva ceremonin hölls på samma ställe där de gift sig drygt fem år tidigare.

– Begravningen blev jättefin, och det var viktigt för mig. Jag gick in i projektledarrollen helt.

Men efter begravningen skulle livet fortsätta.

– Den sommaren var fruktansvärd. Helt fruktansvärd. Såhär i efterhand kan jag se tillbaka och undra hur jag klarade av allt. ”Vi kan hjälpa till med barnen och huset och allt” sa alla. ”Vi ska bara ha semester först.” Och förskolan var förstås stängd. Jag var bara tvungen att orka. Det fanns inget utrymme att sätta sig ner och gråta.

Träning gav kraft

Jennie lånade en spinningcykel av grannen för att hinna träna hemma när barnen hade somnat. Träningen har alltid gett henne kraft, och den behövdes mer än någonsin nu. Hon fortsatte renoveringen på egen hand och höll sig ständigt sysselsatt.

– Det var väl mitt sätt att hantera allt. Varken jag eller Ted har någonsin varit människor som ältat eller satt oss ner och tyckt synd om oss själva. Sorgen var enorm, men i ett liv med tre små barn går det inte att ägna sig åt att sörja på heltid.

Jennie är medveten om att personer runt henne provocerats av hennes på ytan sorglösa sätt att hantera Teds bortgång.

– Det var till och med någon som skrev på min blogg ”du kan inte ha älskat Ted på riktigt” för att jag inte satte mig ner och dog av sorg. Folk verkar ha väldigt svårt att förstå att sorg inte ser ut bara på ett sätt. Det finns ingen färdig mall som man måste följa. Alla sörjer på sitt sätt.

Jennies och Teds tre barn har också sörjt på helt olika sätt. Alfons, som var fem år då Ted gick bort, var först väldigt arg.

– När vi sa adjö till Ted på bårhuset hade han med sig en teckning han gjort, med ett stort svart monster med illröda ögon. Det var ilska. Han var så arg.

Men Jennie blev aldrig arg på Ted för att han lämnade henne.

– Nej, inte arg. Jag har saknat honom, och jag har varit ledsen. Men jag är också en person som inte gräver ned mig. Jag tittar framåt direkt, på gott och ont.

Träffade en ny kärlek

Matilda, som egentligen inte minns sin pappa, är den som oftast vill hälsa på graven och pyssla om den. Gravstenen är prydd med en teckning av Vinga Fyr, eftersom Ted älskade fyrar, och är enkelt ristad med namn och datum. Här vid graven firade den lilla familjen hans första födelsedag som död.

– Ted älskade prinsesstårta. Det åt vi alltid på hans födelsedag. Den där första sommaren satt jag här med alla barnen och käkade prinsesstårta med Ted. Folk trodde väl att jag var galen, men vi har alltid gjort det som känts rätt. Och då kändes det rätt att fira här.

En liten ekorre pilar över gräsmattan intill gravstenarna och Jennie flyttar på ett blomblad som fallit ner. Numera äter de inte födelsedagstårtan vid graven längre.

– Men det är alltid prinsesstårta på Teds födelsedag, det ruckar vi aldrig på, oavsett var i världen vi är.

Ted är fortfarande tio år efter sin död högst närvarande i Jennies och barnens liv. Trots att Jennie rätt snart efter Teds död träffade en ny kärlek.

– Det var full storm i mig då. Fick jag känna såhär fast Ted inte ens varit död i ett år? Men då hörde jag Ted i mig, hur förbannad han hade varit om jag inte släppt in Ola. Så då gjorde jag det, trots stormen. Och det var ju rätt.

Jennie säger att hon ofta hör Ted och känner hans stöd.

– I fjol var jag tillbaka i Dallas där vi träffades och bodde tillsammans några år i slutet på nittiotalet. Jag hade hyrt bil och skulle köra i den där galna trafiken. Då hörde jag mig själv säga ”Nu Teddan, får du vara med mig, så jag klarar det här.” För det var ju han som var lugnet. Han var min trygghet.

På sista träffen med en stödgrupp för de som mist en anhörig fick alla barn skriva ett brev till sin döda förälder och skicka upp det mot himlen med en heliumballong. På äldsta sonen Alfons brev stod: ”Hej pappa, hoppas du har det bra. För det har vi.”

– Att Ted dog ifrån oss var enormt tufft, i backspegeln är det obegripligt vad jag orkade med, men det blev bra. Vi har det bra. Och Ted är fortfarande här hos oss.

Av Cajsa Rännar

Foto: Julia Sjögren