Janne var död i 15 minuter - hustrun räddade honom
Kristina Alsér har hunnit med en hel del i sitt yrkesliv. Bland annat nio år som landshövding i Kronobergs län. Samtidigt har hon och maken Janne en gård utanför Vimmerby och barn och barnbarn att umgås med. Numera betraktar de livet mer som en ynnest än en självklarhet. De kan lägga in en ledig fredag tillsammans i schemat och har förverkligat drömmen om att ha en båt. De vet att livet är skört.
– Man går ju omkring och tänker att det händer inte oss, men det hände oss, det kan hända dig, säger Kristina Alsér och berättar om de dramatiska scenerna när hennes Janne försvann.
Det var i augusti förra året och Kristina och Janne befann sig i övernattningslägenheten på Kungsholmen i Stockholm. Bådas arbetsschema klaffade och de bestämde sig spontant för att stanna i stan över helgen tillsammans.
Under tiden som landshövding hade makarna fått bo åtskilda under veckorna men sedan några månader tillbaka hade de mer tid för varandra.
– Vi fixade i vår lägenhet och på kvällen gick vi ut och åt. Vi pratade om hur bra vi hade det nu, om framtid, barn och barnbarn. Det nya livet. Det var en mysig kväll.
De gick hem i den ljumma sommarkvällen, tog trapporna uppför Kungsholmsstrand och de fyra trapporna upp till lägenheten. Det fanns inga tecken på att Janne var trött eller att han mådde dåligt.
Janne föll i trapphuset
På morgonen efter var de lediga och tog en långfrukost. Kristina satt i morgonrock och pratade i telefon med en av döttrarna och Janne var på väg ut för att fixa grejor till tvättmaskinen.
– Han sa puss och hej och vi ses om en halvtimme.
Kristina pratade vidare med dottern och hade blicken mot lägenhetsdörren och trapphuset. Där ser hon Janne. Han står i trapphuset med handen på dörrvredet. Paniken lyser i ögonen innan han stupar rätt ner i golvet.
Kristina, som fortfarande har dottern på tråden, skriker ”Pappa faller!” och springer ut för att ta hand sin man. Första tanken när hon knäar vid Jannes sida är att maken fått en stroke. Kristina har aldrig sett honom se ut så här förut. Hon berättar att han drar ett andetag och sedan kommer inget mer. I paniken som griper omkring sig handlar Kristina ändå rationellt. Hon har knäppt bort dotterns samtal, ringt 112, satt på högtalarfunktionen och lagt telefonen på golvet. Samtidigt har dottern, på sitt håll, larmat 112.
Skrek efter hjälp
Med operatörens röst som vägledning börjar Kristina ge sin livlösa man hjärt- och lungräddning. Hon har gått utbildningar förr men det är en sak att göra hjärtkompressioner på en docka och en annan sak att göra det på en livskamrat.
Kristina håller liv i Janne med två kompressioner i sekunden. Operatören guidar och förklarar att ambulansen är nära. Räddningen är så pass nära att Kristina inte behöver göra några inblåsningar. Det finns tillräckligt med syre i lungorna för att hennes man ska klara sig tills ambulanspersonalen är på plats.
Kristina är helt ensam med Janne i trapphuset. Hon skriker efter hjälp men ingen är hemma. Medan ambulans, räddningstjänst och akutläkare är på väg jagar tankarna genom huvudet.
– Jag visste ju att jag var tvungen att springa ner fyra trappor för att öppna upp för ambulansen och sedan springa upp igen. Skulle Janne klara det?
Det tar bara en sju, åtta minuter innan räddningspersonalen är på plats. När de är på plats och börjar arbeta med hjärtstartare och adrenalin kan Kristina backa.
Hon gör sig färdig för att följa med Janne till sjukhuset, klär sig, borstar tänderna och packar ner en sladd så att hon ska kunna ladda telefonen på sjukhuset. Hon minns att hon var väldigt fokuserad.
– Jag skrev till och med en lapp till tvättmaskinsleverantören och satte på dörren. Jag var verkligen superrationell. Jag vet ju inte hur man reagerar i sådana här situationer men så gjorde jag, säger Kristina Alsér.
På S:t Görans sjukhus får Kristina veta att Jannes hjärtstopp orsakats av en förträngning i ett av kranskärlen. Och vad den förträngningen orsakats av vet de ännu inte.
Läget är fortfarande kritiskt. Janne har varit kliniskt död i 15 minuter. Nu hålls han nedsövd och nedkyld i respirator. Läkarna vågar inte ge något besked om utgången.
Under eftermiddagen har Kristina och Jannes barn tagit sig till sjukhuset för att vara vid sin pappas sida. Familjen får bo i ett anhörigrum och försöka sova. Det vet att man ska göra ett uppvakningsförsök dagen efter, om det misslyckas minskar Jannes chanser ytterligare.
– Den natten är det mest fruktansvärda jag varit med om. Hade jag tryckt tillräckligt hårt? Var jag borta för länge när jag sprang ner för att öppna? Jag kände att allting hänger på mig.
Uppvakningsförsöket går bättre än vad de vågat hoppas. Janne är lite virrig men han känner igen hustrun och barnen. När de försöker tvinga till sig en tredje puss säger Janne ifrån.
– Då visste barnen, jamen det är pappa. Vi var väldigt tacksamma och glada, vi visste inte hur skadad han var men han hade vaknat.
Hjärtstopp sker runt oss hela tiden
Efter det första uppvaket kommer Kristinas man tillbaka till livet relativt snabbt. Redan en vecka efter paniken i trapphuset är Janne och Kristina tillbaka på gården i Vimmerby. Kristina minns allt men Jannes minne av tiden kring hjärtstoppet är svaga. Nu går han runt på gården och försöker minnas tillbaka på sommaren genom att se vad som har gjorts. Idag, mer än ett år senare, är han fullt återställd.
Hjärtat pumpar som det ska och enligt den neurologiska undersökningen har han inte fått några men av sina 15 minuter på den andra sidan.
– Jag brukar säga att han är den enda i familjen som har papper på att han är frisk i skallen, säger Kristina.
Samtidigt som Kristina och Janne har fått sitt gemensamma liv tillbaka har de engagerat sig för att sprida medvetande om vad de varit med om. Utan utbildning i hjärt- och lungräddning hade Kristina varit ensam.
– En person i timmen dör av plötsligt hjärtstopp. Det händer runtomkring oss hela tiden, de allra flesta i hemmiljö, säger Kristina Alsér.
Samtidigt slår det till synes urskiljningslöst. Det kan vara människor i 30- och 40-årsåldern som drabbas. Människor som ätit nyttigt och rört på sig. Det kan vara genetiskt, ett medfött fel eller något annat bakom. Det syns inte på utsidan.
Kristina Alsér menar att det nästan är en medmänsklig plikt att kunna hjärt- och lungräddning och att kunna ingripa om någon, oavsett vem, segnar ner på gatan. För varje minut utan HLR minskar chansen för överlevnad med tio procent.
– Den värsta käftsmällen är väl om det visar sig att de bara svimmat. Och den käftsmällen är värd att ta.
Om man har svårt att hålla siffror i huvudet kan man göra bröstkompressioner i takt till ”Staying alive” med Bee Gees från ”Saturday Night Fever”.
Förutom HLR-utbildning vill Kristina Alsér att alla som har en hjärtstartare anmäler sig till hjärtstartarregistret. På så vis kan SOS hävas till närmaste hjärtstartare i akuta situationer. Varje minut är dyrbar.
– Det är också vår mission. Att man sätter upp värmeskåp så att man kan ha hjärtstartare på utsidan så att folk kan komma åt dem i nödfall.
Förutom det engagemanget har Jannes återkomst till livet lett till en rad insikter. De har varit så nära döden att vissa saker blivit viktigare än andra.
– Vi pratar djupare om vissa frågor och försöker förverkliga drömmar. Vi köpte till exempel en båt i somras. Vi försöker var mer här och nu.
Nu har Kristina Alsér fått ta emot utmärkelsen Årets hjärt- lungräddare 2018. En utmärkelse som delas ut av Riksförbundet HjärtLung.
Fakta: Så gör du hjärt lungräddning
Larma 112.
Starta med bröstkompressioner, placera händerna mitt på bröstet, tryck ned 5-6 centimeter. 30 kompressioner följt av 2 inblåsningar. Takt: 100-120 kompressioner per minut.
HLR ska pågå hela tiden tills vårdpersonal tar över.