Jakob var 10 år när hans mamma tog sitt liv
När Jakob Silfverswärd var tio år tog hans älskade mamma livet av sig. Utåt visade Jakob upp en balanserad mask men inuti var det kaos och sorg.
I dag är han 23 år och mår bra, även om sorgen fortfarande finns kvar. Att bearbeta förlusten av en förälder är inget som någonsin avslutas.
– Det kommer svackor, men nu har jag vänner som förstår och en flickvän som jag kan låsa in mig och vara ledsen tillsammans med, säger han.
När han var barn var sorgen mer direkt och hade med tomrummet efter mamman att göra. Den vuxne Jakob sörjer saker som att relationen till mamman för alltid är borta.
– Jag kommer exempelvis aldrig att kunna ta med mina framtida barn till deras farmor, det är det största hacket i hjärtat i dag.
Förstod inte varför
Det han minns av sin mamma Bitte, som jobbade som sjuksköterska, är främst hennes livsglädje och skratt. Hur hon älskade att ta på sig peruker och dansa lite knasigt på barnkalasen.
Men han minns också hennes korta stubin och att hon rökte lite för mycket.
– Hon var en helt vanlig mamma som antingen var jätteglad eller jättearg, sammanfattar han.
De sista åren drabbades mamman av en depression. Hon förändrades, blev ledsen och trött. Det sista halvåret levde föräldrarna separerade. Men att hon var sjuk och att en mamma kan ha så ont i själen att hon inte orkar leva längre var inget Jakob förstod då.
– Jag var så liten och trodde att hon hade migrän och behövde vila, säger han.
Den 17 december 2004 hade han precis kommit tillbaka efter en framgångsrik hockeyturnering i Dalarna. Utanför bussen stod alla glada föräldrar och applåderade och busvisslade.
Jakob såg direkt att hans egen pappa, som brukade vara så entusiastisk, bara mekaniskt klappade händerna. Efteråt i bilen fick han förklaringen till varför.
Gav mamma sin medalj
Jakob har i vuxen ålder skrivit ner sina tankar kring det som hände i en kortare berättelse som han kallar ”Pojken med en halv uppväxt”.
I den skriver han bland annat om hur han under bilfärden ivrigt berättade om alla mål för pappan, när han plötsligt tvärnitade och vände sig mot Jakob med tårar i ögonen.
”När dessa sekunder har gått som i min värld känts som timmar så kollar pappa upp på mig med en sådan trasig blick som ingen pojke borde få se från sin pappa, men det var oundvikligt. ’Mamma ligger på sjukhus, Jakob, hon kanske inte kommer klara sig.”
Han och pappan åkte direkt till Akademiska sjukhuset i Uppsala där mamman låg och kämpade för sitt liv.
Bilden av sjukhussalen har satt sig på hans näthinna. Mamman i respirator och med massor av slangar överallt blev en overklig upplevelse för ett barn.
Innan han åkte hem lämnade han medaljen han fått under cupen hos mamman.
– När vi åkte var hon fortfarande varm och mjuk, men kort därefter dog hon.
Tog på sig skulden
För Jakob rämnade tillvaron och de följande två åren blev de värsta han upplevt. Först kom chocken, sedan rädslan. Han blev mörkrädd och plågades av mardrömmar på nätterna som gjorde att han sov dåligt.
På dagarna blev han som en robot som mekaniskt gjorde det som krävdes av honom, men invärtes hade han ett stort sår.
– Det var som ett stort vakuum där glädjen var borta och jag drog mig undan. Ibland spelade jag tv-spel och grät samtidigt. Det var ett sätt att bearbeta händelsen.
I det han skrivit ner beskriver han hur det ibland blev övermäktigt att hålla allt inombords, som när han spelade innebandy på skolan.
”Från ingenstans brister det, en veckas tårar på en gång, som en damm som exploderat och allt kommer ut nu. Jag slänger klubban som säkert kostat mig tre månadspengar hårt ner i backen. Alla kompisar måste ha sett ut som ett gäng frågetecken”, skriver han.
Ibland kände han skuld för det som hände. Kunde han ha gjort något annorlunda för att mamman skulle vilja leva? Men i dag förstår han att mamman kämpat länge mot sin depression.
– Mörkret svalde min mamma. Det finns så många uppfattningar om självmord, att det till exempel skulle vara själviskt. Men det handlar ju inte om att man vill dö, bara om att man inte orkar leva.
Farmor blev tryggheten
Så småningom lärde sig Jakob att dölja den deprimerade sidan hos sig själv genom att spela glad och skämta mycket.
– Jag ville inte vara en ledsen och deprimerad människa, då blir man utstött.
När han var i 13-årsåldern sökte han själv upp skolkuratorn, som hjälpte honom att förstå och se klarare. Det fanns även kompisar som såg bakom fasaden. Vännerna Olle och Kalle lärde Jakob att det var okej att visa vad han kände. Att han fick lov att gråta.
– Psykologer i alla ära, men närhet, öppenhet och gemenskap läker såret på insidan. Jag skulle önska att det fanns en Kalle och en Olle i alla killars vänskapskretsar, säger Jakob.
Även Jakobs farmor Kerstin blev en vardagshjälte. Hon blev en extramamma som lagade mat och fixade alla vardagssysslor. För Jakob och hans syster var hon en stor trygghet.
Jakob fortsatte att ha sina ledsna dagar men ju äldre han blivit desto mer har han vågat berätta sin historia.
– När jag öppnade upp började andra prata om hur de hade haft det, även om det inte var så dramatiskt som att mista en förälder.
För att förmedla sin historia och hjälpa andra i liknande situation har han engagerat sig i kampanjen Steg för Livet. Kampanjen har som syfte att sprida kunskap om hur psykisk ohälsa och självmord kan förebyggas.
Vill sprida kunskap
Jakob tycker visserligen att öppenheten kring psykisk ohälsa har ökat, men att det fortfarande finns ett starkt tabu.
– Jag vill visa att det är okej att vara känslig. Att vara en vas som tappas i golvet men där sedan alla bitarna plockas ihop och man blir hel igen, säger han.
Vad ska man då göra om någon i ens omgivning mår dåligt psykiskt?
– För det första kan man bara öppna dörren och visa att det är okej att må dåligt. Att fråga hur någon mår och vara ett bollplank är också viktigt, säger han.
I framtiden vill han gärna föreläsa om sin historia för att hjälpa andra, speciellt unga. Den psykiska ohälsan kryper ner i åldrarna och fler unga män än kvinnor tar sina liv.
– Om jag berättar hur jag har haft det så kanske jag kan få någon att söka hjälp och rädda liv, menar han.
Sorgen och saknaden efter mamman finns alltid kvar, men i dag kan han hantera den.
– Alla behöver ha en mamma men som tur är har jag min pappa och min fantastiska farmor.
Text: Annika Sohlander