Jag vill att barnen ska minnas mig med glädje
Vi pratar om döden och gråter tillsammans
Maken Tomás är upptagen med sina studier och barnen Carmen och Enrique rör sig runt sin mamma när hon skär grönsaker och rotfrukter från egen odling och slänger ner dem i grytan som puttrar på spisen. Det är snart middagsdags och familjen är noga med vad de stoppar i sig. Närodlat och ekologiskt är ledorden för råvarorna.
– Jag har det så otroligt bra. Jag får bo här i det här mysiga huset med min familj. Vi kan odla och äta bra. Jag har uppfyllt min dröm om att komma in på läkarutbildningen och nu har jag nyligen gift mig.
Det strålar om Ida Boström, 35, när hon berättar att hon och hennes Tomás Seco, 31, vann ett bröllop. De gifte sig under Umeå Fashionweek och hon fick välja både brudklänning och blommor.
Visst värker det i axeln, där metastaserna från hennes bröstcancer sitter, och nej, hon vet inte hur länge till hon kommer att leva.
– Men jag kan verkligen inte klaga! Jag ser på alla ensamma flyktingbarn som kommer till Sverige och tänker att jag själv har allt jag kan önska mig, säger Ida.
Carmen, 8 år, och hennes bror Enrique, 10, är väl medvetna om att mammas tid är utmätt. Ida vill bearbeta vad som komma skall tillsammans med sin familj. Hon har varit helt öppen med sin sjukdom och diagnos.
– På kvällarna kommer tårarna och då pratar vi om döden och gråter tillsammans. Jag vill ge barnen en chans att sörja nu, när jag finns här för att trösta dem. Men det viktigaste är att vi också skrattar och har kul tillsammans. Det är det jag vill att barnen ska minnas. Därför samlar vi på glada minnen.
Många svårigheter
Det är bara några månader sedan Ida genomgick sin senaste cellgiftsbehandling. Tre veckor efter den sista dosen genomförde hon en idrottslig prestation som de flesta friska människor bara kan drömma om att klara av. En Ironman! Det vill säga en triathlontävling som består av fyra kilometer simning, följt av 18 mil cykling och därefter 42 kilometer löpning.– Jag var dålig i magen och sprang från toalett till toalett. Tomás hejade på mig längs banan och jag tänkte att om han ser orolig ut är det dags att bryta. Men han bara peppade mig hela vägen och jag tog mig i mål! säger en lycklig Ida.Var hon får all sin kraft ifrån är obegripligt. Men styrkan och det positiva sinnelaget har burit henne genom många svårigheter i livet. Svårigheter som började redan i lågstadiet.– Jag hade svårt att hänga med i skolan. Det gick inte så bra för mig att skriva och läsa och jag fick ofta extra undervisning tillsammans med elever från särskoleklassen. Jag upplevde ett utanförskap och kände mig korkad. Det var ingen som förstod att jag led av dyslexi!Ida hankade sig fram genom grundskolan och hade det samtidigt tufft med ätstörningar. I gymnasiet hoppade hon av skolan sedan hon träffat en kille som hon följde med till England. Relationen sprack men Ida stannade kvar, och det var i England hon senare träffade sitt livs kärlek, Tomás, barnens pappa. De fick Carmen och Enrique och hann även bo ett par år i Spanien innan familjen valde att flytta till Vännäs, utanför Umeå i Västerbotten, där de fortfarande bor.Nadira blev gravid samtidigt som hon fick bröstcancerLäs mer
Tomás började plugga till tränare och fysioterapeut och peppade även Ida att ta tag i sina avslutade studier. På komvux fick hon äntligen rätt stöd för sina läs- och skrivsvårigheter.
– Plötsligt föll alla bitar på plats och jag hade inga problem alls med studierna, som jag skötte på deltid eftersom jag jobbade som enhetschef inom omsorgen samtidigt.
Men studietiden var ändå inte okomplicerad. För fem år sedan hittade Ida en knöl i sitt bröst.
– Jag stod i duschen när jag kände den. Min första tanke var att jag fått mjölk i bröstet igen, även om det var lite konstigt då det var ett par år sedan jag slutat amma. Efter mammografi och vävnadsbiopsi fick jag veta att jag drabbats av bröstcancer och det avgjorde saken. Jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på studierna och min dröm om att bli läkare.
Hela tiden fanns Tomás vid Idas sida och hon beskriver deras relation som att hon är den som gasar, som alltid drar i gång de stora projekten och är motorn. Han bromsar, balanserar tillvaron och är hennes lugn. Men när båda pluggade, hade ont om pengar, skulle orka med föräldraskap, hus och hem och Ida dessutom blev cancersjuk höll allt på att tippa över.
– Vi hade många jobbiga bitar att hantera samtidigt och vår relation hamnade i en kris. Vi pratade massor och vände på alla stenar och jag bestämde mig för att Tomás måste få veta allt om mig. Först då berättade jag för honom om de ätstörningar jag lidit av i många år.
Satte upp ett mål
Ida berättar att de ur detta avslöjande hittade ett gemensamt projekt att svetsas samman kring och att jobba för. Tomás var nyutbildad tränare och ville att Ida skulle äta ordentligt och näringsriktigt. Med träning och bra mat skulle hon bli stark och hennes chanser att bli helt frisk öka. Dessutom hjälpte det henne att hantera ångesten.Målet de satte upp var inte vilket mål som helst. Ida skulle göra en Ironman! Målet var satt långsiktigt och allt eftersom veckorna och månaderna gick blev Ida allt starkare.3D-screening överlägset för att upptäcka bröstcancerLäs mer
– Tomás lärde mig crawlteknik, vi tränade och både svettades och svetsades samman, skrattar hon.
Cancerbehandlingen, som pågått parallellt med träningen, var lyckad och avslutades, och Ida anmäldes till en Ironman-tävling i Tomás hemland Spanien. En resa som hela familjen längtade efter och såg fram emot.
Då kom käftsmällen! Plötsligt small det till i Idas revben och det gick av. Hon anade genast oråd.
Ida berättar om en novembervecka för ett år sedan när lyckan slog högt i taket, samtidigt som hjärtat höll på att slitas itu.
– Det var veckan när jag betalt anmälningsavgiften till tävlingen och jag fick veta att jag antagits till läkarutbildningen. Det var också veckan då jag fick beskedet att cancern hade kommit tillbaka. Den hade spridit sig till revbenet och axeln och nu var prognosen mycket, mycket värre än första gången, säger Ida och berättar att doktorn sa till henne att sjukdomen nu var kronisk och hon uppmanades att leva och göra allt som hon tycker är roligt.
– Jag googlade på min cancertyp och såg att jag statistiskt hade två år kvar att leva. Julen blev en mardröm med dödsångest, svåra smärtor och sömnlöshet. Vi var väldigt ledsna allihop. Jag kastades mellan gråt och kämparanda.
Inte bitter
Ida förklarar att hon var tvungen att bottna i den svarta sorgen innan hon kunde vända uppåt igen. Hon bestämde sig för att leva och vara lycklig. Hon bestämde sig för att gå in för läkarstudierna, att genomföra sin Ironman och att kämpa.
– Jag hoppas ju att jag får fortsätta leva, men jag har också strategier för hur jag ska hantera döden. Jag vill kremeras och ligga i en urna som en keramiker jag tycker om har gjort. Om familjen vill får den gärna stå i köksfönstret, där solen kan lysa på mig. Jag vill inte att barnen ska behöva gå till en grav, jag vill att de ska minnas livet vi hade tillsammans. De ska inte minnas mig med sorg, utan med glädje. De får gärna strö ut min aska bland blommorna i vår trädgård. Och jag tror att själen lever vidare.
Ida berättar att hon skriver brev till sina barn. Brev som hon samlar i en låda och som barnen ska få den dag hon inte längre lever.
– Jag vill att de ska känna att jag finns hos dem. Även om jag inte är där fysiskt.
Ida säger att hennes sjukdom ständigt är närvarande, men hon tillåter den inte att ta över. Hon lever livet fullt ut.
– Jag använder mina finaste kläder och vi dricker ur våra vackraste muggar. Vi sparar inte det roliga till senare. Vi skapar de glada minnena nu.
Ida säger att hon inte är bitter, det är så här livet är.
– Men visst, när jag sitter i klassrummet med mina studiekamrater och tänker att de har många år framför sig då de kan jobba som läkare och jag kanske inte ens hinner avsluta utbildningen som var min stora dröm – då känner jag ett sting av avundsjuka.
För Ida har inte gett upp sina läkarstudier, hon har faktiskt inte haft en enda sjukdag under hela tiden!
Sedan ett par år tillbaka filmas hennes vardag. Filmen, som tecknar en livshistoria som är något utöver det vanliga, ska så småningom sändas i Sveriges Television.
– Ingen vet hur filmen kommer att sluta. Kanske om hur jag förvandlade min anorexi till något konstruktivt med en Ironman, eller om hur läkarvetenskapen och jag mot alla odds besegrar min cancer. Men blir det inte så kommer det hur som helst att bli ”one hell of a story”.
Av Birgitta Lindvall Wiik
Foto: Tomas Bergman och Laura Dovi