Jag var rädd för min egen son
Min son Måns har alltid haft ett häftigt humör. Redan när han var liten kunde han bli riktigt arg. Han blev så ilsken att det inte gick att vara i närheten av andra barn eftersom han både bet, slogs och skrek så hotfullt att de blev rädda.
Själv tyckte jag att det var pinsamt inför andra föräldrar. Alla andra verkade ha så bra koll på sina barn, men Måns gjorde precis som han ville och när jag försökte få honom att lugna sig och lyda mig så svarade han med sparkar och slag och fula ord.
En hemsk känsla
Innan han började skolan kunde jag hantera honom någorlunda. Om någon frågat mig om jag var rädd för honom skulle jag ha skakat på huvudet, för det var jag inte. Jobbigt var det förstås, men rädd var jag inte.
Men en dag, när Måns var sex år, attackerade han mig med en kökskniv. Den var riktigt vass och när han blev arg på mig fick han ut den ur lådan och kom rusande emot mig med kniven i högsta hugg. I det ögonblicket fylldes jag av rädsla. Det var en fruktansvärd känsla. Måns var ju min son och jag älskade honom över allt på jorden. Ändå blev jag så rädd för honom att jag önskade honom långt därifrån …
Jag blev inte skadad, men Måns hann rispa mig med kniven innan jag lyckades ta den ifrån honom. Jag höll i honom så hårt att han fick blåmärken och det tog nästan en timme innan han lugnade sig så pass att det gick att tala med honom igen.
Vad det var som orsakade Måns raseriutbrott blev aldrig riktigt klart. De kunde komma utan minsta förvarning. Ena stunden satt vi och såg på en barnfilm tillsammans, i nästa sekund var han ursinnig och började slå och fäkta och skrika. Och det gjorde ju alltsammans ännu jobbigare, just detta att han var ett så gosigt och mjukt barn i normala fall.
Mogen för sin ålder
Han var väldigt mogen för sin ålder, läste tidigt, hade intressen långt bortom sin egen åldersgrupp, tyckte om att gå på museum och vandra i skogen. Och då var han underbar, men sedan, när han vände om … Då ville jag inte vara i närheten av honom.
Ju äldre Måns blev, desto svårare blev hans utbrott. Jag tänkte ofta att det hade varit enklare om hans pappa funnits med i bilden. Samtidigt insåg jag att det förmodligen hjälpt föga, för Måns pappa var synnerligen ansvarslös. Det var en av anledningarna till att jag valt att fostra Måns ensam.
John var inte intresserad av att vara förälder. Han hade redan från början sagt att han inte tänkte ställa upp mer än ekonomiskt och det var säkert lika bra. Som det var nu var han en snäll helgpappa som träffade sin son en gång i månaden och gick på bio eller gjorde andra roliga saker, och det var bättre att Måns hade den bilden av honom än den bild han oundvikligen skulle ha fått om John bott med oss.
Berättade allt
När Måns började skolan uppmärksammades hans problem av lärare, annan personal – och av andra barn. Vad jag föga anade var att det skulle förändra allt – till det bättre.
Var och varannan dag fick jag samtal om att han hade bråkat med både elever och lärare. En gång, strax efter påsklovet i första klass, hade han slagit en annan pojke så illa att näsan knäcktes och han blödde ordentligt. Jag kallades, tillsammans med Måns, till ett samtal med skolans rektor och plötsligt kunde jag inte längre låtsas som om allt var i sin ordning.
Allt bara rann ur mig – allt jag hållit inom mig i flera år – och för första gången kände jag att jag hade någons förståelse. För första gången kunde jag öppet säga att jag var rädd för mitt eget barn och det utan att bli dömd. Rektorn förklarade för mig att Måns behövde göra en undersökning hos en psykolog.
– Han kan mycket väl ha adhd eller asperger. Jag är ingen expert men det lutar åt det. Jag har själv en son som får enorma raseriutbrott och han har blivit mycket bättre sedan han fick sin diagnos, förklarade hon.
Mig rekommenderade hon att tala med en terapeut.
– Jag vet hur det är att ha det som du har det och jag vet också att det hjälper att tala med någon. Det du tror nu är att du är ensam, eller hur?
Jag nickade och hon fortsatte:
– Jag förstår det, jag kände likadant. Men så är det inte. Det finns många som har det som du och en sak vet jag: Det kan bli bättre, mycket bättre!
Jag hade egentligen inte så stort hopp om det, men bara det faktum att jag nu fått prata av mig gjorde mig lättare till sinnes.
Fick äntligen hjälp
Inom kort fick Måns tid för en psykiatrisk utredning medan jag själv fick tid hos en samtalsterapeut och det öppnade dörren till ett helt nytt liv för oss båda. Måns fick diagnosen adhd och det innebar dels att han fick rätt till särskild assistans i skolan, dels att han fick medicin som lugnade honom och gjorde honom mindre aggressiv.
För mig var det rena paradiset. Jag minns fortfarande första gången han blev arg på ett någorlunda kontrollerat vis, utan att kasta saker, svära, hota mig med kniv eller sax, och plötsligt förstod jag hur det kunde vara, hur det borde vara.
Började medicinera
Måns var åtta år när han fick sin diagnos och började med medicin. Efter ett år var han nästan som en annan grabb. Min rädsla la sig mer och mer och efter ytterligare ett par år vågade jag säga ifrån precis som ”normala” föräldrar. Det bästa av allt var att han faktiskt lyssnade på mig och tog till sig det jag sa till honom.
I samma veva mötte jag en ny man, Andreas. Jag beslöt att vara ärlig mot honom redan från början och berättade allt om Måns och hans problem. Till min stora glädje visade Andreas direkt att han var mogen uppgiften att bli Måns plastpappa. Han var en härligt öppen och tolerant man som tog del av Måns fostran men som aldrig överdrev och aldrig blev dömande. Snart var han en självklar del av våra liv, och även om vi ännu inte bodde ihop var han mer hos oss än hemma i sin egen våning.
– Ska inte du och Andreas gifta er? frågade Måns en dag.
– Vill du det? sa jag förvånat.
– Ja, det tror jag. Han är ju ändå här jämt, och det skulle vara kul om han flyttade in, menade Måns på barns självklara vis.
Har flyttat hemifrån
Ett år senare gjorde vi slag i saken och gifte oss borgerligt i en enkel ceremoni. Måns var med förstås och efter vigseln gick vi och åt en enkel lunch tillsammans. Det var en lycklig dag på många sätt. Jag hade övervunnit så mycket, för att inte tala om vad Måns övervunnit …
I dag är Måns en vuxen man som har flyttat hemifrån och har en flickvän. Nyligen fyllde han tjugofem och han och Gabriella firade med en resa till Thailand. Även om Måns fortfarande är speciell på många sätt så är han verkligen inte den han en gång var. Han pratar hellre än slåss och han är öppen och frimodig med sin diagnos. De flesta människor tycker om honom och själv kan han nu hantera de flesta situationer.
Och jag då? Ja, jag är helt klart lyckligare i dag än jag någonsin har varit. Och jag har lärt mig en mycket viktig sak av allt som hänt i mitt liv: Man ska aldrig ge upp!
/ Gabby