Jag vågade inte lita på min pojkvän
Jag har alltid varit klok och ansvarsfull. När jag växte upp hade jag en morbror som skämtsamt kallade mig fröken Förståndig. Trots det drogs jag till killar som var tvärtom. Killar med charm och glimt i blicken, som gjorde lite vad som föll dem in. Jens var inget undantag.
När vi träffades hade jag fyllt 30 och han var 28. Det var sannerligen inte tråkigt att vara med honom. Han var social och spontan. Men våra olikheter ställde till det.
Han var en fri själ som ville komma och gå lite som han ville. För mig var det väldigt ansvarslöst och det gjorde mig stressad. Mitt gamla mönster blev värre än någonsin. Jag hade ett osunt behov av att veta vad han hade för sig precis hela tiden och det här var något jag inte hade kontroll över. Man kan väl säga att vi var varandras motpoler och ju mer extrem den ene var, desto mer extrem blev också den andra – i motsatt riktning.
Han blev irriterad på mig
I början kretsade mycket kring att jag blev stressad när han var ute och inte alltid svarade när jag ringde. Han hade alltid någon ursäkt och det är mycket möjligt att han var ärlig, men jag avskydde ändå att inte ha full koll på läget. Han skrattade åt det i början. Jag tror att han tolkade mitt beteende som svartsjuka och fick en kick av det, men sedan började han bli irriterad. Han tyckte att jag var överdriven och nojig.
– Jag tänker inte leva i ett förhållande där jag måste stämpla in och ut så snart jag ska göra något, sa han. Så har jag det på jobbet, och det räcker så …
Han menade att jag borde lita på honom och att man måste ha ett visst mått av frihet i ett förhållande om det ska fungera. Det var viktigt för honom att kunna leva spontant, särskilt som vi ännu inte hade några barn. Men vi kunde inte enas om var gränserna gick. Det han kallade frihet var ansvarslöshet för mig.
Gick utför
Som för att markera att han hade rätt började han ta ut svängarna ännu mer. Han kunde ge sig iväg utan att berätta vart han skulle, eller när han skulle komma hem. Det var provocerande och jag blev sårad över att han inte tog mer hänsyn till mina känslor. Om han hade trott att det här skulle leda till något positivt så hade han fel. Jag var ständigt på min vakt för att bli sårad och dömde honom ännu hårdare. Det gick utför för oss och jag började tvivla på att vi skulle stå ut tillsammans särskilt mycket längre.
– Men kan ni inte kompromissa på något sätt? sa en väninna. Mötas på halva vägen?
Det kunde vi inte. Vi var båda för övertygade om att den andre hade fel och borde skärpa till sig. Det var som om vi gick runt och väntade på att den andre skulle be om ursäkt.
En av mina bästa vänner hade flyttat till Belgien några år tidigare. Nu reste jag ner för att tillbringa en långhelg hos henne och hennes pojkvän. Där hände något som jag inte hade räknat med. Jag fick en ögonöppnare som förändrade min syn på mig själv och relationer. Ibland får man oväntade insikter. Detta var definitivt en sådan.
På motsatta sidor
Jenny tog med mig på en mässa i personlig utveckling och där lyssnade vi på ett föredrag av en psykolog. Hon pratade om relationer och att vi tvärtemot vad de flesta tror alltid väljer en partner som är på samma känslomässiga nivå som vi själva. Hon förklarade att detta inte gäller under dejtingprocessen, då kan man förvänta sig att träffa en massa olika personligheter, men när det gäller dem som vi väljer för långvariga relationer, då är det så det fungerar.
Ju mer hon pratade, desto tydligare insåg jag att det här stämde. Jag var inte mer mogen än Jens, som jag hade trott. Vi befann oss bara på motsatta sidor av en skala över extremt beteende. Han var för obunden och jag var för strikt. Det ena var inte mer balanserat eller moget än det andra.
Jag berättade det här för Jens när jag kom tillbaka. Vi pratade om det, och under en tid gjorde det faktiskt saker och ting bättre. Vi ansträngde oss för att närma oss varandra, men snart föll vi tillbaka i gamla mönster och det ledde till slitningar.
Vår relation var för obalanserad och det kostar på att leva så.
Gick skilda vägar
Efter två år tillsammans gick vi skilda vägar. Förhållandet med Jens lärde mig dock mycket om mig själv och det är inget jag ångrar. Sedan dess har jag gått vidare, blivit mer avslappnad och trygg i mig själv. Jag har inte längre samma behov av kontroll och det har gjort att jag har träffat män som inte heller har samma behov av att markera sin frihet som Jens hade. När jag förändrades gjorde mina kommande relationer detsamma. Det var fantastiskt att få uppleva och det har gjort kärleken till en bättre och lyckligare del av mitt liv. I dag lever jag i en mycket mer balanserad relation och det gör Jens också. Vi håller kontakten och jag är glad för att det har gått så bra för oss båda.
/ ”Malin”