Jag trodde att mamma hade fått samlarmani

Mamma handlade en massa onödiga saker

När jag var klar med min utbildning till textilekonom fanns de allra flesta jobb som passade min utbildning i en storstad. Det innebar att jag bosatte mig i en sådan och hamnade hela tjugo mil från mitt barndomshem och kontakten med mina föräldrar blev inte så tät, jag var enda barnet. Sedan gifte jag mig, min man Erik och jag fick två barn, det blev den gamla vanliga visan med livspussel – dagis, fritis, arbete, laga mat och städa. Men jag ringde mamma och pappa två gånger i veckan och försökte besöka dem så ofta jag kunde.

För fem år sedan dog pappa hastigt, han hade inte varit sjuk en enda dag men drabbades av en massiv hjärtinfarkt. Mamma tog detta ganska bra när hon kommit över den värsta chocken. Hon sa att sådant är livet och andra människor har man bara till låns, samt att hon var tacksam för alla bra år hon haft med pappa.

Ny hobby

Efter pappas död kom mamma ibland och hälsade på oss och stannade några dagar, eller jag besökte henne på helgerna. Vi höll kontakten med dessa besök ungefär en gång i månaden och telefonsamtal, och jag släppte så småningom min oro för hur mamma skulle klara sig ensam, särskilt orolig hade jag varit efter att hon gått i pension och slutat sin lärartjänst. Men hon hade vänner och aktiviteter och klarade sig bra.

För ett halvår sedan, när vår familj besökte henne för att fira hennes sextioåttaårsdag, la jag dock märke till något som jag borde ha sett tidigare. Det som först fick mig att reagera var när jag kom in i hallen och fick se en tjock päls som hängde på en galge under hatthyllan. Medan barnen kramades med mormor och lämnade fram blommor och presenter tog jag en titt på pälsen. Det var en fuskpäls men av mycket hög kvalitet, och jag bedömde, som varande kunnig i textilbranschen, att den var värd ett antal tusen kronor. När jag kom in i vardagsrummet såg jag att mamma hade fått mer och mer saker där. Det var vaser, små statyetter, tallrikar, uppstoppade djur – prydnadsföremålen trängdes i hyllor och på möbler. Jag hade inte haft möjlighet att besöka henne på två månader och jag försökte komma ihåg vad av all bråte som fanns i rummet som var nytt sedan jag var där senast.

Mamma satte fram kaffe, kakor och tårta, det serverades i koppar och assietter jag aldrig sett förut.

– Visst är servisen fin, sa mamma och log stolt när hon kom med en kaffekanna i samma blommönster som kopparna. Jag nickade och försökte möta Eriks blick, men han, som karlar ofta gör, verkade inte se något märkligt.

Till sist kunde jag inte hålla mig utan frågade mamma var hon fått alla nya saker ifrån. Hon berättade då att hon fått en ny hobby, sedan några månader tillbaka gick hon i second hand-butiker flera gånger i veckan. Hon hämtade så ett antal blusar och andra kläder som hon ville visa. Allt hade varit så jättebilligt, sa hon, och mycket av det var av god kvalitet. I butikerna hade hon träffat några andra pensionerade damer som bodde i grannskapet och de gick numera tillsammans till butikerna. Eftersom två av dem hade rollator kallade de sig ”rollatormaffian”.

Hade ärvt pengar

Jag tror jag skulle kunnat döda min man med blicken när han skrattade gott åt det mamma berättade. Förstod han inte att det var en mani att samla på saker och att det kunde sluta illa? Mamma hade ju bara köpt skräp och bråte, förutom kläderna där jag måste erkänna att de var ganska fina. Jag frågade hur mycket fuskpälsen kostat och fick svaret 450 kronor. Nå, det var ju en sak, men allt skräp, alla askfat som var souvenirer från Teneriffa och annat sådant värdelöst, varför köpte mamma sådant? Jag ville gärna veta men kunde inte med att fråga. Det var hennes födelsedag och jag ville inte att hon att skulle bli ledsen just då.

Därför åkte jag och besökte mamma följande söndag och ställde henne mot väggen. Jag frågade vad hon skulle med alla saker till och fick svaret att dels var de billiga, dels var det roligt att göra fynden. När jag sa att hon inte kunde fylla sitt hus med bråte, blev hon förnärmad och påpekade att det inte alls var bråte, inte för henne. Och hur hade hon råd? Hennes pension var ju högst ordinär och jag visste att hon inte hade några större besparingar på banken. Mamma svarade att hon inte var skyldig att berätta allt för mig men om jag nödvändigtvis måste veta hade hon ärvt pengar efter en gammal faster, inga enorma summor men ändå tillräckligt för att sätta guldkant på tillvaron. Jag borde absolut sluta att lägga mig i vad hon gjorde i sitt liv. Nu skulle vi glömma vad jag sagt, sa hon och ta oss en kopp kaffe.

Kuschad återvände jag hem, jag var också förtvivlad. Hur kunde bråte vara guldkant på tillvaron? Jag var också sur på Erik för han verkade inte alls vilja se allvaret i situationen. Jag kände mig oerhört ensam och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Det gick några månader och så här efteråt inser jag att jag blev besatt av mammas beteende, jag kunde inte se klart. Det hade till följd att jag hela tiden tjatade på Erik om saken, som om han skulle kunnat göra något. När jag besökte mamma, eller hon oss, hade jag all möda i världen att inte fara ut mot henne.

Började gräla

Hela saken slutade med ett praktgräl mellan Erik och mig. Han, som är världens snällaste och lugnaste man, skällde ut mig efter noter. Det var en söndagmorgon och vi gjorde oss beredda att åka till mamma. Jag gnällde väl som vanligt, samma visa om mammas handlande, och till sist ställde sig Erik upp och nästan skrek åt mig. Han hade fått nog av mitt tjat. Min mamma var vuxen och myndig, hon kunde göra vad hon ville. Han ville inte höra ett ord mer om mammas handlande.

Bilfärden tillbragte vi under tystnad. När vi kom till mamma var matbordet dukat med fint porslin och maten hon serverade var oxfilé. Hon sa att hon ville fira. Det var nämligen så att hon köpt några Goebelfigurer för 50 kronor på second hand men nu hade hon sålt dem för 500 på Tradera. Hon gjorde så ibland med sina fynd och hade hittills tjänat mer än hon lagt ut.

Mamma blev avbruten mitt i sitt tal av att Erik låg dubbel av skratt. Hon tittade förvånat från honom till mig och då kunde inte heller jag låta bli att skratta, åt situationen och åt mig själv.

Det går ju att dra lärdomar av det mesta, också att vara efterklok som det heter. Jag hade oroat mig i onödan men inte insett det. Ska jag psykologisera lite berodde det på att jag kände överdrivet ansvar för min mamma och jag tror att det är lätt att man som dotter gör det. När det gällde mig var det nog också så att en hel del dåligt samvete var inblandat. Jag hade skuldkänslor för att jag inte hann med mamma och på något bakvänt sätt trodde jag att min oro var ett sätt att bry sig om henne. Men hon klarar sig alldeles utmärkt själv, det vet jag nu.