Jag längtade efter att leva ensam
”Allt var så tråkigt och förutsägbart”
Egentligen hade Gustav och jag det inte dåligt tillsammans. Det var bara det att allt var så tråkigt och förutsägbart att det kröp i hela kroppen på mig.
Jag har aldrig haft någon 40-årskris eller någon annan ålderskris heller vad jag kan minnas. Åren har tuffat på, ibland har det varit roliga och händelserika år och ibland har det varit sorgfyllda och tunga år. Och alla dessa år, åtminstone närmare fyrtio, har jag delat med Gustav. De första åren efter att vi träffats och gift oss var en passionerad tid när det kändes som om kärleken mellan oss bara växte sig starkare för varje dag. Passionen gick så småningom över i varm kärlek. Gustav blev min allra bästa vän och vi stöttade varandra genom de sorger som vi alla drabbas av förr eller senare.
Det var när barnen växt upp och fått egna familjer som vi började glida isär och det blev ännu mer tydligt när vi båda gick i pension. Jag har alltid tyckt om att ha många järn i elden medan Gustav har ett stort behov av att vara ensam och ta det lugnt för att kunna ladda batterierna och orka med vardagen. När vi två blev ensamma i huset och inte hade några jobb att gå till började våra olikheter att skava. Jag försökte dra med mig Gustav på olika saker, men ofta blev han bara irriterad och ville hellre vara i fred. Han hade börjat släktforska och han kunde sitta framför datorn i timmar medan han letade fakta om sin släkt. När det var vackert väder ville jag åka iväg på någon utflykt för att ta tillvara de fina dagarna. Gustav ville hellre vara hemma och arbeta i trädgården.
Jag önskade att Gustav ville bjuda till mer och intressera sig lite för det jag gjorde, någon gång kunde han väl ändå följa med mig på teater eller på någon utställning. Och jag förstod senare att Gustav var lika besviken på att jag inte verkade trivas hemma utan alltid var ute på något. Han tyckte att det var trivsamt att veta att jag fanns i huset när han jobbade med sin släktforskning och han ville också ha någon som han kunde berätta om sina forskningsrön för. Det här skavde mer och mer mellan oss och till slut kändes det som om vi inte längre hade något att säga varandra.
Av en ren slump fick jag reda på att en bekant skulle hyra ut en liten tvåa i ett gammalt trivsamt trähus. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur härligt det skulle vara att bo ensam, att sova tills jag vaknade av mig själv och sedan sitta ensam vid köksbordet och njuta länge av frukosten samtidigt som jag läste morgontidningen. Och sedan ha hela dagen framför mig som ett oskrivet blad.
Blev bestört
Jag kunde inte släppa tanken på lägenheten som jag hade hört talas om och till slut bestämde jag mig för att ringa till hyresvärden, och om den fortfarande var ledig skulle jag titta på den. Troligen var den redan uthyrd och om den fanns kvar var den säkert ändå inte så trivsam som jag målade upp den i mina drömmar.
Men redan när jag klev över tröskeln till köket i lägenheten bestämde jag mig. Här skulle jag bo. Köket var rymligt och ljust och vid diskbänken fanns ett stort fönster. Allt var modernt och praktiskt, men samtidigt var de gamla fina detaljerna bevarade. Jag gick från rum till rum och i tankarna möblerade jag upp ett hem. Jag skulle köpa en ny säng, inte för bred och inte för smal. En vit, enkel sänggavel skulle passa perfekt i sovrummet som var tapetserat med en underbar rosentapet. Vid fönstret skulle jag ha en bekväm fåtölj och ett litet bord. Jag skulle köpa en trasmatta som matchade tapeterna.
När jag lämnade tillbaka nyckeln lovade jag att ge besked nästa dag. Tankarna snurrade i mitt huvud på hemvägen. Hur skulle jag kunna berätta för Gustav att jag inte ville bo med honom längre? Skulle han bli förtvivlad? Eller skulle han bli arg?
Gustav blev helt bestört när jag berättade om lägenheten och om mitt behov av att leva ensam. Han hade inte alls tänkt på tystnaden som brett ut sig mellan oss. Han var så uppslukad av glädjen med släktforskningen att han inte märkt att jag vantrivdes mer och mer. Gustav ville inte alls att vi skulle separera, han ville att vi skulle prata ut ordentligt och sedan göra ett nytt försök med att leva tillsammans Men jag kände att mitt behov av att äntligen få leva ett eget liv var så starkt. Jag ville inte kompromissa och försöka jämka för att det skulle bli bättre mellan Gustav och mig. Jag ville ha ett liv där jag kunde göra precis som jag ville, utan att behöva ta hänsyn till någon annan.
När Gustav väl fått tänka över situationen lugnade han sig och han började också inse att det fanns fördelar för honom med en separation. Men han ville inte att vi skulle ta ut skilsmässa och han ville att vi skulle fortsätta att träffas då och då. Och jag kunde ju inte neka till att han fortfarande var min allra bästa vän, inte ville jag mista honom helt.
Vi bestämde att Gustav skulle bo kvar i huset och jag skulle flytta till lägenheten. En del möbler kunde jag ta med mig, det andra skulle jag köpa nytt. Och vi skulle träffas en lördag i månaden och äta middag tillsammans.
Våra barn reagerade starkare än Gustav när de fick veta att vi skulle separera. Vår äldsta dotter började gråta och vägrade att prata med oss på en hel vecka och våra söner försökte hålla masken och önskade oss lycka till, men visst såg vi att de var ledsna och oroliga. Men det dröjde inte lång tid innan de insåg att både Gustav och jag mådde bra med våra nya liv. Och vi var ju inte osams på något sätt.
Njöt i min lya
Den första tiden njöt jag av ensamheten i min ljuvliga lilla lya, men så småningom började jag göra mig ärenden till Gustav åtminstone någon gång i veckan. Jag hade med mig en kaka och han bjöd på kaffe. Vi hade alltid mycket att prata om när vi inte sågs så ofta. Ibland hade han träffat barnen och deras familjer och berättade om vad som hänt sedan senast och ibland var det jag som hade nyheter. Vi bytte recept och jag hjälpte Gustav med gardinerna och han hjälpte mig med avloppet.
Efter några månader började vi äta lördagsmiddag tillsammans varje vecka. Vi handlade tillsammans, lagade mat tillsammans och satt länge kvar och pratade över ett glas vin eller en kanna te. Precis som vi hade gjort innan vi fick barn.
En lördagskväll när vi just hällt upp det sista vinet för kvällen blev det plötsligt tyst mellan oss. Jag tittade på Gustav och såg en blick i hans ögon som jag inte sett på mycket länge. Jag kände hur värmen rusade upp inom mig och jag kände mig nästan generad som en skolflicka på sin första träff. Jag insåg då att alla de gamla känslorna mellan oss fanns kvar.
Den kvällen blev jag kvar hos Gustav och det blev inte vår sista natt tillsammans. I dag är vi lyckliga särbor. Vi träffas ofta, men vi har också våra egna liv. Kanske vi någon gång flyttar ihop igen, men just nu är det så bra precis som vi har det.
”Cecilia”