Jag hittade min son livlös i en knarkarkvart
Lena bor tillsammans med sin tonårsdotter i ett hus utanför Härnösand. I dag trivs hon med tillvaron, men under många år var hennes liv upp och ner. Nu vill hon berätta om den ofattbara resa hon gjort, mycket för att ingjuta hopp hos andra som kanske lever i samma helvete som hon själv gjorde i kampen för en älskad familjemedlem.
För sju år sedan hittade hon sin då 29-årige son Klas döende i en knarkarkvart. Mot alla odds lyckades hon hjälpa honom tillbaka till livet igen.
Som barn hade Klas en trygg uppväxt med sina föräldrar och sin lillasyster. När han var 15 år beslutade sig hans föräldrar för att gå skilda vägar och Klas flyttade till sin pappa.
Det gick bra några år, men så en dag ringde pappan Lena och berättade att deras son använde droger.
– Jag fick en sådan chock att jag knappt kunde andas. Jag trodde att sådant bara hände i missanpassade familjer, säger Lena.
Klas pappa ville inte att Klas skulle bo kvar hos honom, så han fick flytta hem till sin mamma och lillasyster. Lena var djupt oroad och kontaktade socialen för att tala om Klas missbruk.
– Klas tyckte att jag var löjlig. Han menade att det inte var så farligt och att hasch var lika ofarligt som alkohol. Han tyckte inte att han hade några som helst problem, berättar Lena.
Blev omhändertagen
Klas hade kontakt med en socialsekreterare och gick regelbundet för att lämna urinprov, ivrigt påhejad av sin mor. Men efter två månader stack han hemifrån.
– Jag var förtvivlad, vart hade han tagit vägen? Han var ju tvungen att lämna urinprov och när han inte dök upp satte domstolen honom under Lagen om vård av unga. Samhället fick ta över, det var hemskt. Sedan tog polisen honom och han kom till ett behandlingshem, det första i raden av många, säger Lena och låter blicken vandra ut genom fönstret.
Lena, som jobbar i en butik och alltid har levt ett välordnat liv, hade ingen som helst erfarenhet av missbruk.
– Mina små kunskaper kom från tidningar och tv. Men nu gällde det min egen son. Om någon då hade sagt att jag skulle vara kvar i den världen i tio långa år hade jag nog dött på fläcken.
Från att ha levt i en lugn tillvaro och hämtat sig bra efter skilsmässan vändes Lenas liv åter upp och ner. Hon anklagade sig själv och undrade hur det kunde ske i deras familj.
– Jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag var också så ledsen för Klas lillasysters skull och hur hon drabbades, även om jag i efterhand ändå kan tycka att hon har klarat de här åren bra, konstaterar Lena.
Tyngre droger
Klas blev utskriven från behandlingshemmet, men fortsatte att knarka. Och nu hade haschet bytts mot tyngre droger.
– Tänk att han började använda heroin på ett behandlingshem. Det tycker jag fortfarande är förfärligt, säger Lena.
Hon slets mellan hopp och förtvivlan. Hon kunde inte nå sin son hur hon än försökte och hon kände hur hon hamnat i en neråtgående spiral.
– Det här är en spiral som utvecklas successivt. Den går inte på en dag, utan det tar år. Jag vande mig. Till slut befann jag mig i helvetets käftar och vande mig vid det också.
Det hände att hon mötte Klas på stan. Han verkade fullkomligt fri från bekymmer och hejade glatt.– Själv blev jag fullkomligt förtvivlad då jag såg honom. Men han verkade inte bry sig. Knarkare är så kolossalt egoistiska – det enda som betyder något är jakten efter knark och att bli hög, suckar Lena.Läsarberättelse: Min rädsla smittade av sig på barnenLäs mer
För att försöka skingra tankarna tog hon extrapass på jobbet under vardagarna.
– Veckorna gick väl an, men när helgen kom begravdes jag i en vidrig ångest som jag var rädd skulle döda mig. Tack och lov fick jag stöd av mina fina vänner som ständigt fanns där för mig.
I en nerförsbacke
Klas fortsatte att rasa i sin utförsbacke, kantad av behandlingar i öppenvård, olika terapier och behandlingshem. Ingenting hjälpte.
– Det var som om min älskade son var dömd till att vara narkoman för evigt och jag kunde bara titta på, beskriver Lena.
Klas struntade i att betala sina räkningar. Han fick betalningsanmärkningar och ansågs inte solid i hyresvärdarnas ögon. I perioder bodde han på behandlingshem och för att han inte skulle bli hemlös när han skrevs ut gick Lena därför i borgen för honom. Men han skötte sig inte, grannarna blev störda och Lena fick ständigt betala hyran.
Klas var raskt ute i knarkarlivet igen. Lena tvingades städa upp i tre knarkarkvartar som han lämnat, röjde upp bland blodiga kanyler och porrtidningar.
– Det enda jag kunde göra var att stänga av alla känslor och städa. Men jag minns att jag grät när jag såg en krukväxt som följt honom sedan han flyttade hemifrån. Den hade dött och blev en symbol för hela hans liv. Efter den tredje lägenheten släppte jag taget.
Kurs för anhöriga
Lena insåg till slut att hon behövde professionell hjälp och gick en kurs för anhöriga på ett behandlingshem.
– Det var fantastiskt att möta andra anhöriga och förstå att jag inte var ensam. Bland mycket annat fick jag lära mig att man inte ska släppa in sina knarkande ungar när de kommer hem påtända. En morgon efter kursen kom Klas hem till mig. Där stod han, smutsig och barfota och ville ha hjälp.
Men i stället för att bjuda in sin son körde hon honom till tågstationen och satte honom på tåget rakt ut i hemlösheten.
– Det var fruktansvärt att överge honom. Men jag stålsatte mig, för jag hade ju lärt mig att om jag fortsätter att hjälpa så stjälper jag honom ännu mer.
Klas fortsatte sitt destruktiva liv och har under åren stått åtalad för narkotikabrott, smuggling, rån och stöld. Till slut dömdes han till fängelse.
I grunden optimist
Lena var tvungen att fortsätta leva sitt liv. Hon beskriver sig själv som en optimist och en i grunden glad och stark kvinna. Hon hade nu också mött en ny man som stöttade henne i allt.
– Fastän det kändes hopplöst så lät jag inte Klas tillvaro styra mig. Jag var aktiv och började med en ny hobby, orientering. Då kunde jag släppa tankarna på Klas. Så, korta stunder fick jag en paus – annars var han ständigt närvarande.
Men hon kunde inte släppa taget helt. Det har nu gått sju år sedan Lena hittade Klas utmärglad, tandlös och knappt kontaktbar i en knarkarkvart.
– Min älskade son höll på att dö inför mina ögon. Jag fick ingen kontakt med honom och i den stunden tog jag farväl, för jag var övertygad om att han skulle dö, säger Lena med en väldig sorg i rösten.
Mot alla odds reste sig Klas från sin dödsbädd. Han åkte direkt till det behandlingshem som Lena kontaktat och som kom att bli hans sista. Där mötte han en bra drogterapeut som bland mycket annat lärde honom vikten av ärlighet. Klas återvände till livet.
– Något friskt i honom gjorde att han klarade sig. Det verkade som att han äntligen hade knarkat klart och nått sin botten, säger Lena.
I dag lever Klas ett ordnat liv. Han bor med sin sambo och har fått två barn. Även om han har tagit något enstaka återfall är den stora skillnaden mot förr att han nu ber om hjälp på en gång.
Lena har lärt sig att livets väv består av många olika nyanser och att vad som helst kan hända.
När Klas får återfall vaktar hon noga på sig själv för att inte falla in i ett medberoende och börja ta hand om honom.
– Han är en vuxen man och jag vet ju av erfarenhet att det finns ett ljus i tunneln.
Av Kicki Biärsjö