Jag faller alltid för fel män – nu vet jag varför

Nu har jag äntligen förstått varför jag alltid föll för fel män

När jag var 56 år och mitt andra äktenskap kraschade gjorde jag detsamma. Under ett år genomgick jag en livskris. Det är den mörkaste perioden i mitt liv, och att ta mig igenom den innebar den tuffaste utmaningen. Men i dag är jag glad att det hände. Annars hade allt bara fortsatt som vanligt – och i längden hade det nog slitit ner mig fullständigt…

Det började som det brukar: med mina föräldrar. Jag ska inte skylla alla mina problem och de dåliga val jag har gjort på dem, men föräldrarnas förhållande utgör en viktig förebild för relationer.

Läs också: Min man misshandlade mig i över 30 år

Äktenskapet såg perfekt ut

Mina föräldrar hade ett perfekt äktenskap – på papperet. Det såg fint ut, precis som vårt hus, våra bjudningar och vi välartade barn. Jag växte upp med en molande känsla av att något var fel, utan att förstå varför. Med tiden insåg jag att det bakom den fina fasaden var väldigt tomt. Vi pratade inte om känslor i vår familj. Allt var så ytligt, det handlade bara om hur andra uppfattade oss.

Bakom våra stängda dörrar fanns det inget genuint – inte ens spontana kramar. Jag har sett mina föräldrar kramas två gånger i hela mitt liv. Båda gångerna var det offentligt, inför andra, vid högtidiga tillfällen – när man ”ska” göra så.

Mamma hade bestämda uppfattningar om allt och ingen klarade av att leva upp till hennes högt ställda förväntningar, vi barn allra minst. Jag och mina syskon kämpade för att bli sedda, men hon var helt enkelt inte intresserad av oss på det sättet.

Mina föräldrars äktenskap kretsade runt henne och pappa jobbade mycket. Jag har aldrig lärt känna honom särskilt väl och vi har fortfarande ingen nära relation, men jag tror att hans frånvaro hade mycket med mamma att göra. Jag tror att han helt enkelt inte trivdes hemma.

Obalanserad relation från början

Jag förlovade mig med Roger när jag var 21. Vi gifte oss året därpå och jag trodde att vi var rätt för varandra. Men jag var så ung, vad visste jag om kärlek och relationer? Något med Roger hade känts som ”hemma” direkt. Det är säkert något positivt under sunda omständigheter – men så var det inte för mig.

Jag var för präglad av det jag hade med mig hemifrån, och jag hade valt någon som speglade drag från mina föräldrar. Även om jag trodde att jag ville ha något helt annat än det som mina föräldrar hade haft, så valde mitt undermedvetna det som kändes bekant. Och i mitt fall kunde det bara bli fel.

Rogers och min relation var obalanserad från allra första början. Den kom att handla om vad jag kunde göra för honom. Jag trodde att mina prestationer som flickvän och senare hustru skulle ge mig den bekräftelse och kärlek jag sökte. Så jag skötte allt där hemma och lagade den mat som Roger ville ha.

Fattade beslut om skilsmässa

På helgerna gjorde vi oftast det som han ville göra. Men jag fick inte det jag längtade efter i retur, och vårt liv gjorde mig inte lycklig. In i det sista vägrade jag acceptera att det inte fungerade. Då hade vi försökt skaffa barn i flera år, utan att lyckas. I efterhand var jag enormt lättad över det.

Det var jag som fattade beslutet om skilsmässa. Då hade mina sömnbesvär lett till att jag blivit sjukskriven. Jag hade eksem som bara blev värre, och en klåda som kunde driva mig vansinnig. Min kropp skrek till mig att något var fel, och till slut lyssnade jag.

Läs också: Min man sitter i fängelse

Roger tog det inte särskilt bra. Han gjorde sig till ett stort offer och sökte tröst och medhåll från alla håll. Vad hade han gjort för att förtjäna detta? Han hade ägnat sina bästa år åt mig, och sedan svek jag honom på det här sättet! Han försökte ge mig så dåligt samvete att jag skulle stanna, och det fanns stunder när han var nära att lyckas. Men sedan kom ännu en sömnlös natt och en kliande kropp och jag stod på mig.

Skilsmässan blev en prövning på flera sätt. Mamma var förfärad över att jag fläckade ner familjens rykte på det sättet. Pappa höll med henne och markerade med tystnad. Mina syskon stöttade mig bakom ryggen på mamma, men vågade inte öppet gå emot henne. Men skilsmässan var värd allt. Veckan efter att den gått igenom vaknade jag en morgon och eksemen var borta. Jag kände mig så lättad och fri!

Valde fel man – igen!

Skilsmässan hade varit det rätta, men tyvärr lärde jag mig inte särskilt mycket av den. Den gjorde mig inte bättre på att välja män. Jag var fortfarande densamma och hade inte bearbetat det jag bar med mig, mitt mönster var inte brutet. Det blev tydligt när jag valde nästa man i mitt liv: Niklas.

I början kände jag mig så nära honom. Vi pratade mycket och jag trodde att han var känslomässigt tillgänglig. Men när vi fått två barn kändes det som att jag egentligen hade tre. Jag fick ta hand om allt. Trots all tid som jag behövde ägna åt barnen förväntade han sig att jag skulle lägga allt åt sidan när han ”behövde” en ryggmassage. Jag blev återigen uppskattad för vad jag gjorde, inte för den jag var.

Läs också: Min mans död var en befrielse

Nu när vi hade en familj kände jag mig extra pressad att prestera på alla kanter. Jag försökte vara den perfekta svärdottern och hjälpte ofta hans föräldrar och syskon med allt möjligt. Djupt inom mig fanns också en osynlig stress; en rädsla för att jag skulle bli som mamma.

Jag låg ofta vaken på kvällarna och tänkte på barnen. Gjorde jag rätt? Hade jag gjort något fel den dagen, som skulle ge dem men för livet? Sandra och Greger var det viktigaste i livet och jag försökte göra allt för att de skulle känna sig sedda och älskade, men med mitt bagage ifrågasatte jag alltid mig själv. Jag önskade att jag hade kunnat slappna av och njuta mer av att vara mamma, men det var så svårt för mig.

Ville inte skiljas igen

Jag hade skilt mig en gång och jag vägrade att göra det igen. Så jag bet ihop och kämpade på. Jag var olycklig i äktenskapet och med åren kändes det som om jag knappt ens kände den man jag levde med längre. Vi hade ingenting gemensamt.

Det som gjorde att min inställning till skilsmässa förändrades var att barnen flyttade hemifrån och jag blev ensam med Niklas i huset. Plötsligt kändes det så tomt. Det var inte bara det att jag saknade barnen – jag kände ingen glädje i Niklas och min vardag. Han kom ofta hem från jobbet utan att ens säga hej till mig. Vårt samliv hade i det stora hela upphört. Skulle det här vara resten av mitt liv?

Läs också: Jag gifte om mig med min första man!

Jag visste att det vore lönlöst att prata med honom, men jag försökte ändå. Kanske kunde vi prova äktenskapsrådgivning, eller börja göra mer tillsammans? Men det var uppenbart att han varken var intresserad av det ena eller det andra. Två år efter att barnen hade flyttat ut stod jag inte ut längre. Det kändes som om det inte fanns något syre kvar i huset – eller i äktenskapet, för den delen. Mammas reaktion var väntad.

– Men herregud! Tänker du inte på någon annan än dig själv! Vad ska folk säga?

Gick till psykolog

Skilsmässan kändes som den enda vägen framåt, men efteråt sjönk jag ner i en depression. Nu såg jag inget annat framför mig än ett liv i ensamhet. Jag skulle alltid ha barnen, men jag vågade inte ta fler chanser i kärlek. Att välja män var uppenbarligen inte min starka sida, och dessutom – vem skulle vilja ha någon som hade varit gift två gånger? Det skulle väl få de flesta att tro att det var något fel på mig när det kom till relationer…

Det var tack vare Sandra som jag skaffade hjälp. När jag märkte att hon visade samma osäkerhet inför relationer som jag själv alltid hade känt förstod jag att jag behövde vara ett bättre föredöme. Jag behövde hjälpa mig själv, så att jag kunde hjälpa henne.

Jag gick till en psykolog under ett halvår och där förstod jag hur min uppväxt grundlagt min oförmåga till sunda relationer. Hela livet hade jag försökt vinna kärlek och uppskattning genom att prestera. Först av mina föräldrar, sedan av männen jag har träffat. Jag hade ju lärt mig att det var det som betydde något – inte vem jag verkligen var.

Nu känner jag mig som en hel människa för första gången, och jag vet att mina misstag inte betyder att jag måste göra om dem. Jag har aldrig sett mer fram emot att få träffa kärleken än jag gör i dag…

/ ”Anita”

Läs också: Min man hade en hemlig familj