Jag blev kär i en gift man

Jag mötte Peter på en skrivarkurs i Bohuslän för många år sedan men han lever fortfarande kvar i mitt minne. Det var annorlunda att sätta sig i skolbänken igen men vi hade mycket trevligt under tiden som vi tampades med skrivövningar som skulle locka fram skribenten och poeten inom oss.

Peter var speciell, kanske inte den typ av man som jag normalt skulle falla för, men han hade något visst och vi blev vänner medan vi kämpade med penna och papper för att lyckas få ur oss något vettigt, ja helst något alldeles fantastiskt bra förstås.

Han såg han bra ut, men var inte någon riktig snygging. Han var enkel och anspråkslös i sin framtoning, klädd i slitna jeans, tröja och gymnastikskor. Det fanns en spänning mellan mig och Peter redan från början och vi pratade ofta på tu man hand. Något med honom berörde mig, kanske var det en slags sårbarhet som han utstrålade.

Våra liv skiljde sig åt ganska ordentligt och vi skulle förmodligen aldrig mötts under andra omständigheter. Nu var det vårt gemensamma intresse som förenade oss. Jag arbetade med arbetslösa ungdomar på ett studieförbund men det var skrivandet som jag verkligen brann för. Peter arbetade som distriktsläkare och hade fått kursen i fyrtioårspresent av sin bror och familj. Han hade två barn och bodde i en villa utanför stan tillsammans med sin fru.

Han berättade att hans intresse för skrivandet aldrig riktigt fått sitt utlopp genom att han valt en säker karriärväg och numera också var delägare i en privat vårdcentral. Han hade träffat sin fru tidigt och därefter påbörjat sina läkarstudier medan hon stöttade hans väg framåt. Skrivandet hade aldrig varit något som ansetts viktigt att utveckla.

På skrivarkursen kunde han vara sig själv och jag tror att han njöt av att vara bland likasinnade. Det var roligt att se honom blomma ut och leva upp genom att bara vara sig själv och ägna sig åt det som han tyckte var roligt, och kanske tyckte han också att det var en lättnad att komma bort från det ansvar som han hade för vårdcentralen.

Under en båtutflykt till en ö i skärgården kom vi varandra nära. Det var enkelt att prata när det bara var vi två och när båten vände hemåt kände jag ett stänk av vemod i hjärtat. Det var som om jag lämnade kvar en bit av mig själv därute.

Än i dag minns jag när vi satt utanför en fiskebod och pratade, fast vi egentligen skulle skriva. Vi satt så nära att det pirrade i hela mig och jag blev yr bara av att ha honom så nära och att få hans fulla uppmärksamhet.

Vi var aldrig otrogna mot hans fru, men känslorna fanns där och de var starka. Vi pratade om dem, men ingen av oss visste hur vi skulle hantera det. När vi skildes åt på en tågperrong för att åka åt var sitt håll grät jag.

Det sista jag minns av honom är hur han vände sig om för att se mig en sista gång. Sedan återvände han till sitt liv och jag till mitt. Själv var jag singel och hade ingenting att skämmas för. Han däremot valde att inte leva ut sina känslor men det verkade vara av ansvarskänsla för barnen och inte för kvinnan han var gift med. Jag hoppas att jag i alla fall bidrog till att få honom att bli lyckligare under den korta tid vi hade tillsammans.

Linda

[Newsletter]