Jag blev alkoholist – precis som min mamma
Jessica Carlson pratar mycket och skrattar ofta. Hon utstrålar energi, livsglädje och trygghet, verkar må väldigt bra. Och så är det, bekräftar hon.
– Nu är jag hög på livet och känner äkta lycka. Jag kommer aldrig mer att få uppleva det euforiska tillstånd som alkoholen gav mig. Men jag hade inte haft något av det jag har idag om jag fortsatt dricka; inte mina barn, min man, inte min mamma, mitt jobb, mina vänner, mitt hus och mina hundar. Mitt liv är så mycket bättre som nykter än full.
48-åriga Jessica arbetar som alkohol-, drog- och anhörigterapeut på Mercur öppenvård i Katrineholm. Ett jobb där hon använder sin livserfarenhet för att hjälpa andra.
– Jag vill sprida hopp om att förändring är möjlig för alla som vill, och tror att jag är ganska bra på det. Jag brinner väldigt mycket för anhöriga, både vuxna och barn som har vuxit upp i dysfunktionella miljöer. Att ge dem vägledning och stöd är bland det viktigaste i mitt jobb.
Drogfri sedan många år
Jessica är uppvuxen i Stockholm och bodde där tills för tre år sedan. Då förde kärleken henne till Katrineholm.
– Dennis och jag träffades via nätet och hade ett särboförhållande i åtta år. Han har en liknande livsresa som jag; är drogfri sedan många år. När vi började diskutera att flytta ihop tänkte vi först i Stockholm. Men bostadspriserna där avskräckte, och då blev jag nyfiken på att bo i en småstad istället. Vi hittade ett hus i Katrineholm och i samma veva sökte de en beroendeterapeut på Mercur. På den vägen är det och jag stormtrivs, säger Jessica glatt.
Idag har hon försonats med sin historia, men det har varit en mödosam process som tagit lång tid.
Jessica växte upp ensam med sin mamma som var alkoholist. Hennes föräldrar skildes när hon var fyra år och sedan hade hon väldigt dålig kontakt med sin pappa.
– Jag präglades tidigt av mammas omsorgsbehov. Redan som liten tog jag på mig uppgiften att vårda henne och minska skadeverkningarna av hennes drickande. Jag var livrädd att det skulle komma ut, att någon skulle ta mamma ifrån mig eller att hon skulle dö. Det var fruktansvärt att växa upp under de förhållandena. Jag trodde länge att om jag bara älskade mamma ännu mer, var foglig och hjälpsam, skulle hon bli så tacksam att hon slutade dricka. Men det blev precis tvärtom.
Mörk hemlighet
Utåt verkade det som att de hade det bra. De bodde i en jättefin lägenhet på Södermalm, Jessicas mamma jobbade och såg ut som folk gör mest. Men bakom fasaden var det trasigt.
Jessica vågade inte berätta den mörka hemligheten för någon, inte ens för mormor och morfar. De bodde i närheten och dit tog hon ofta sin tillflykt.
– Det är klart att de visste. Mamma kom dit full ibland och hämtade mig. Men det var aldrig någon som sa något. Jag har funderat över det, men jag tror att de bar på så mycket skam över att deras dotter hade alkoholproblem, säger Jessica.
Hon visste precis var hennes mamma gömde spritflaskorna därhemma. Favoritdrycken var Explorer vodka, med ett skepp på etiketten minns hon. Lilla Jessica gjorde alltid en markering på etiketten på flaskorna, sedan gick hon tillbaka efter några timmar och kollade hur mycket mamma hade druckit och gjorde en ny markering.
– Jag trodde på något sätt att jag hade kontroll då. När jag var tio år eskalerade hennes drickande enormt, för då separerade hon från en man hon var gift med en kort tid. I många år trodde jag det var mitt fel att de skildes. Under hela min barndom trodde jag att alla problem var mitt fel.
Dövade oron med alkohol
När Jessica började på högstadiet kom hon i kontakt med andra ungdomar som hade liknande hemförhållanden. Hon förändrades, blev utåtagerande och rebellisk. Första gången hon drack alkohol var hon 12 år.
– Och från den dagen visste jag att det här vill jag uppleva igen. Jag brukar beskriva det som att jag hade ett getingbo i magen. Det symboliserar oron, sorgen, ilskan, maktlösheten. När jag drack tystnade getingarna.
I årskurs åtta blev Jessica relegerad från skolan och placerades på en institution, Högantorps internatskola. Där tillbringade hon ett läsår och lyckades höja sina urusla betyg till en bit över medelnivån. Hon fick vuxna förebilder, trygga ledare, som var lojala och omhändertagande.
– Då förstod jag att jag inte är dum i huvudet. Jag trivdes och valde att stanna på skolan även över helgerna. Det var en stor sorg att lämna Högantorp. Jag hade kontakt med dem länge efteråt, upp i vuxen ålder.
Tillbaka i Stockholm kom hon in på gymnasiet där hon gick vårdlinjen. Men hennes grundproblem fanns kvar. Mamma var likadan och hon föll snabbt tillbaka till destruktivitet, medberoende och flykten i att dricka.
– Jag tog upp kontakten med kamrater som jag druckit ihop med och utvecklade snabbt ett beroende. Jag kunde dricka stora mängder, fick minnesluckor och började även skära mig.
Alltid fullast på fester
Trots detta klarade Jessica skolan med goda betyg. Hon fick arbete inom vården och började ett vuxenliv som på ytan verkade närmast perfekt. Hon blev mamma i ung ålder. Äldsta dottern är nu 28 år. Några år senare föddes ytterligare en dotter och sedan en son, de är 22 och 18 år.
– Under många år klarade jag att upprätthålla fasaden. Jag har inte varit arbetslös en enda dag, bodde i en fin villa på Ekerö, körde bil, var engagerad i min dotters handbollsförening, gick på alla föräldramöten och var med i hem- och skolaföreningen.
Nu i efterhand vet hon att många anade hur det stod till. På personalfester var hon alltid fullast, hon var berusad redan när hon kom dit, syntes och hördes, gjorde bort sig. Och sjukskrev sig dagen efter.
– Problemet var att ingen sa något. Jag hade så många möjliggörare omkring mig. Och så länge ingen satte ner foten trodde jag att det inte märktes, konstaterar hon.
För Jessicas äldsta dotter innebar det att hon tidigt tog väldigt stort ansvar därhemma och blev som en mamma för sina småsyskon. Jessica gjorde precis som sin mamma, fastän hon hade bestämt att det inte skulle bli så.
Den skammen och skulden, att hon har skadat sina barn, är det som har plågat henne mest. Jessica undrade länge om hon någonsin skulle kunna gottgöra dem. Hon försökte med materiell trygghet, köpte dyra spel och svindyra jeans som hennes dotter ville ha.
– Till slut var det min mycket kloka flicka som tittade mig i ögonen och sa: ”Mamma jag vill inte ha fina saker, jag vill ha dig.” Då förstod jag att det som betyder något för barnen är att jag är närvarande känslomässigt och mentalt och håller det jag lovar. Men det tog lång tid för dem att lita på mig. Jag hade förstört allt förtroendekapital.
De yngre barnen har inte så många minnesbilder av sin mamma som full men minns att det var tryckt stämning hemma. Äldsta dottern har sett och upplevt väldigt mycket. Idag har de en öppen dialog och kan prata om allt.
– Och mina barn säger: ”Mamma jag är så stolt över dig.” Jag blir rörd bara jag nämner det, säger Jessica.
Öppenvårdsprogram
Den avgörande vändningen kom när Jessica var 33 år. Då fick hon ett rakt och tydligt besked av sin arbetsgivare: Antingen tar du emot behandling eller får du sluta här.
– Jag har tackat den chefen efteråt för hans mod och kärleksfullhet. Han räddade mitt liv. Men när det hände blev jag fullkomligt panikslagen. Jag tänkte att nu är det över. Lösningen på alla svårigheter var ju att dricka.
Jessica började i ett öppenvårdsprogram i Stockholm som pågick ett år. Därefter gick hon i eftervård.
I början av behandlingen var hennes plan att spela med, och när tiden var över skulle hon börja dricka igen.
– Hur ska man annars kunna ha roligt? Fira midsommar eller kräftskiva utan sprit, nyår utan champagne? Jag hade väl aldrig druckit champagne på nyårsafton, vid midnatt var jag alltid aspackad. Hon skrattar när hon berättar det.
Jessica gjorde otaliga försök att sluta dricka på egen hand. Under sina graviditeter var hon alltid nykter. Men hon började alltid igen.
– Jag älskade mina barn över allt annat men kände mig rastlös. Det är inte alltid roligt med bebisar, de skriker och skiter på sig. Man får inte sova på nätterna.
Hon drack inte varje dag, men när hon drack hade hon ingen kontroll. Hon saknade moralisk kompass, gick emot sina värderingar. Efter en blöt kväll kunde hon titta sin dotter i ögonen och lova: Jag ska aldrig mer göra så här. Men skammen drev henne tillbaka till flaskan.
– Jag körde bil full, det var ren tur att jag inte körde ihjäl någon.
Dödlig sjukdom
Den ofrånkomliga sanningen gick upp för Jessica när hon under behandlingsprogrammet skulle redovisa konsekvenserna av sitt drickande. För familjen, hennes relationer, ekonomiskt, på arbeten.
– Terapeuten frågade en massa, och whiteboardtavlan blev fullskriven. Sedan frågade han: Vad tänker du när du ser detta? Jag svarade: Den här människan är jättesjuk. Då sa han: Det är du. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som då.
Jessica beskriver händelsen som en skamsanering, och en stor lättnad. Hon behövde inte längre fly från sig själv och släppte tankarna på att börja dricka igen.
Nu har hon varit nykter cirka 15 år och känner sig trygg med att hon kan hantera de flesta situationer. Men hon anser sig inte vara botad från alkoholism.
– Det är en dödlig sjukdom och den dagen jag säger att jag aldrig mer ska bli full riskerar jag återfall. Så jag har inte ens gett mina barn det löftet. Jag tar en dag i taget.
Jessicas mamma är också nykter sedan många år och de har god kontakt. De har inga hemligheter i familjen längre.