Jag blev alkoholist och svek mitt barn
”Svenne”: ”Hela min värld hade rasat samman”
Äntligen, tänkte jag, när jag var 25 år och precis hade träffat Karin. Nu har jag hittat min drömtjej och mamman till mina blivande barn. Att jag ville bli pappa stod klart för mig för länge sedan. Flera av mina kompisar hade fått barn och jag var så avundsjuk på dem. Det var ett mål jag själv hade i livet.
Och det tog inte lång tid förrän Karin blev med barn. Många tyckte det gick allt för fort för oss, men vi var lyckliga och kära och hade bestämt att det skulle vara vi för alltid.
Vi gifte oss en kall vinterdag halvvägs in i graviditeten. Det var en sådan där gnistrande vacker dag, allting var så romantiskt och ingen hade en aning då om att allting skulle gå så fel som det gick.
Då lekte livet och jag tänker ofta tillbaka på hur lycklig jag var.Och efter att ha gått två veckor över tiden så föddes äntligen vår fina dotter. Allting gick så fort när det väl satte igång och jag minns det som i går. Känslorna var enorma och vi grät av lycka. Nu var vi en familj, nu hade jag både en fru och en liten dotter.Rebecka Åhlund insåg att hon var alkoholistLäs mer
En sagovärld
Vi avgudade vår dotter och gjorde allt för henne. Och hon var sin mamma upp i dagen, hon var så lik Karin att när man såg bilder på Karin när hon var liten så kunde man inte avgöra om det var hon eller om det var vår dotter. Visst är hon väl lik mig också, men inte så mycket till utseendet, utan det är väl mer sättet.
De första åren med vår dotter var som en sagovärld, för bra för att vara sann helt enkelt. Jag var nog världens lyckligaste pappa. Det var väl därför jag kanske inte märkte att Karin gled ifrån mig allt mer.
Så därför blev jag väldigt chockad när hon berättade för mig att hon träffat en ny man som hon var mycket kär i och att hon redan väntade barn med honom. Hon kunde inte rå för sina känslor, sa hon. Och nu hade hon blivit gravid och hon ville inte göra abort. Hon ville lämna mig och flytta ihop med sin nye pojkvän och sa att vi kunde ju ha delad vårdnad om vår dotter. Att hon skulle bo varannan vecka hos mig och varannan vecka hos dem.
Nere på botten
Jag blev helt däckad. Jag var så nere på botten att jag inte visste till mig. Hela min värld hade rasat samman och jag fattade inte varför. Vi som hade det så bra. Hur kunde det gå så här? Vad hade jag gjort för fel? För att döva mina känslor och för att över huvud taget orka stå ut med livet, så började jag dricka.
Det var väldigt dumt gjort har jag förstått nu i efterhand, men just då fungerade jag inte alls som jag skulle. Alkoholen dövade mina känslor och jag levde i ett nytt slags rus. Jag hittade snabbt nya ”vänner”. Tyvärr var det vänner på parkbänken inne i stan. Men av någon konstig anledning så fann jag en gemenskap hos dem. Jag tyckte att jag kunde prata med dem, men det berodde kanske på att jag var onykter och hade släppt alla hämningar.
Det blev så att jag inte kunde sköta mitt jobb heller. Karin upptäckte ju snabbt vad som hände, så jag fick inte ta hand om vår dotter alls. Jag insåg själv inte vilken misär jag väldigt snabbt hade hamnat i. Jag var arg och ledsen, för jag älskade ju vår dotter och jag ville ta hand om henne som vilken pappa som helst. Jag lovade att jag inte skulle dricka de veckor jag hade vår dotter, men det hjälpte inte, för jag fick inte ha henne hos mig ändå.
Jag föll allt djupare ner i ett svart mörker. Det är svårt att förklara hur djupt nere jag var. Men åren gick och livet rullade på, men jag tänkte alltid på vår dotter. Kunde inte släppa henne i tankarna. Åh, så jag älskade henne och vad jag ångrade att jag hade hamnat där jag hamnat! Men jag kunde inte ta mig ur. Inte än på flera år.
Kom på fötter igen
Till slut var det en socialarbetare på stan som jag fattade tycke för. Inte så att jag blev kär eller så, men jag kände att jag hade förtroende för henne och kunde prata med henne om allt och jag sa att jag hade bara en önskan och det var att bli fri från alkoholen samt att jag ville få kontakt med min dotter igen. Socialarbetaren lovade att hjälpa mig och det gjorde hon också. Ett par veckor senare hamnade jag på ett behandlingshem för alkoholister, och jag hade bestämt mig så det gick över förväntan. Jag gick åt rätt håll.
För snart tio år sedan blev jag helt fri från alkoholen. Jag har fått ett jobb och en egen lägenhet och jag trivs med livet igen. Nu kände jag mig mogen för att ta kontakt med min dotter igen, men ville hon träffa mig tro? Hon hade ju vuxit upp och blivit vuxen nu och hade säkert glömt mig.
Efter mycket funderande fram och tillbaka så tog jag äntligen mod till mig och letade upp Karins adress och åkte hem till henne för att be att få träffa vår dotter. Karin var inte hemma när jag kom. Det var ingen hemma alls, så jag satte mig för att vänta på trappan utanför. När Karin kom hem den där dagen så tvekade hon först vid grinden när hon såg mig, men sedan log hon och sa att hon tyckte att jag såg så pigg och glad ut. Precis som förr, sa hon. Hon bad mig komma in och vi pratade länge och vi satt där och pratade när hennes man kom hem.
Allting gick bra och redan nästa dag tyckte Karin att jag skulle få träffa vår dotter igen. Hon visade bilder för mig och det var den finaste dotter jag någonsin sett, sin mamma upp i dagen fortfarande. Jag grät där jag satt och tittade på bilderna. Allting var så omtumlande.
Vi sågs allihop dagen därpå och jag kan inte beskriva känslorna när jag kramade om min dotter igen. Jag gråter bara jag tänker på det och jag gråter när jag skriver om det.
Men allting har gått bra och nu ses vi ofta. Ofta är det jag och vår dotter som ses, men ibland ses vi allihop, det vill säga, vår dotter, Karin samt hennes man och deras dotter. Jag är så glad att jag fick komma tillbaka in i hennes liv, jag kan bara inte förstå hur kunde jag svika mitt barn.
/ ”Svenne”