Jadwiga räds inte fredagen den trettonde: ”13 är mitt turnummer”

Efter reklamen: TV: Här är veckans snackisar du inte vill missa

En tårta från ett lokalt konditori med siffran 13 i marsipan pryder Jadwiga Perssons vardagsrumsbord när vi uppvaktar henne på hennes turdag.

Vi har stämt möte fredagen den trettonde – ett datum som sänder kalla kårar av rysning nerför nacken på skrockfulla och en siffra som saknas bland spelarna i flera fotbollslag. En del flygbolag har till och med helt avskaffat stolsrad 13 och låter rad 12 följas direkt av rad 14.

Det är också ett par månader före Jadwigas födelsedag, och en passande dag för att höra henne berätta om hur siffran påverkat henne under hennes liv.

– Jag firar den trettonde som min födelsedag, men på min födelseattest står det att jag är född 00.00 natten mellan den trettonde och fjortonde, berättar hon när vi slår oss ner runt bordet och hon börjar skära upp tårtan.

Vi hälsar på Jadwiga hemma i hennes hus utanför Sölvesborg i Blekinge där hon har bott ensam sedan hennes älskade man Alve avled för drygt tio år sedan.

Den stora trädgården vittnar om hennes stora fritidsintresse som hon ägnat nästan all sin lediga tid åt när hon inte jobbat som tidningsutbärare och undersköterska i hemtjänsten – två jobb som hon gått i pension från nu under hösten.

– Jag tyckte det fick räcka nu. Nu vill jag njuta av pensionen. Men jag har stortrivts med båda jobben, säger hon.

Föddes i Polen

Jadwiga föddes mitt mellan den trettonde och fjortonde oktober 1955 på ett sjukhus i Krakow i Polen. Det var tio år efter att andra världskrigets slut, men stora delar av Europa låg fortfarande i spillror.

Polen var extra hårt drabbat efter sex års brutal nazistisk ockupation som i princip innebar förföljelser av alla som inte betraktades som nyttiga bönder och arbetare. Det var också i Polen som tyskarna byggde upp flera av sina mest ökända förintelseläger.

1955 härjade det Kalla Kriget mellan öst och väst som värst. Järnridån hade gått ner över Europa från Baltikum till Svarta havet och Polen tillhörde Warszawapakten.

– Jag minns att pappa lyssnade på Radio Free Europe när jag var liten. Det var förbjudet och skedde i hemlighet bakom stängda dörrar för att inga grannar som kunde ange honom skulle höra något, minns Jadwiga och fortsätter:

relationerKatthemmen: Svarta katter väljs bort – detta är förklaringen

– I skolan blev vi hjärntvättade av lärarna. Där fick vi höra hur bra allt var i Sovjetunionen. Pappa suckade bara när jag kom hem och berättade vad jag fått lära mig.

Något speciellt med siffran 13

Det var i skolan som hon kommer ihåg att hon märkte att det var något speciellt med siffran 13 och att hon hade lite extra tur den trettonde dagen varje månad, oavsett om den inföll på en fredag eller en annan veckodag.

– Däremot har jag alltid haft otur med den fjortonde. Det har inte varit någon bra dag för mig, säger hon.

Efter grundskolan studerade Jadwiga vidare och utbildade sig till kurator. Hon blev anställd på universitetet i Krakow, gifte sig och fick en liten dotter.

Samtidigt började det bli oroligt i det polska samhället. Det startade på Leninvarvet i Gdansk där fackföreningsrörelsen Solidaritet bildades under ledning av Lech Walesa.

1980 utbröt en landsomfattande strejk och arbetarnas krav på fria fackföreningar, avskaffad censur och högre lön spred sig som ringar på vattnet även till universitetsvärlden i Krakow.

– Både min pappa och min dåvarande man gick med i Solidaritet, berättar Jadwiga.

Stridsvagn kom emot dem

Den trettonde december 1981 genomförde den polska regimen en oblodig statskupp och förbjöd Solidaritet. Det är enda gången Jadwiga kan komma på att det hänt något negativt för henne den trettonde.

– Ett år senare dog Sovjetunionens ledare Leonid Brezjnev och kommunismen höll på att krackelera. Det var oroligt på gatorna i Krakow och myndigheterna beordrade folk att stanna inomhus, berättar Jadwiga.

Men i likhet med många andra polacker vägrade Jadwiga och hennes dåvarande man att hörsamma regimens order. De samlades vid det gamla torget i Krakow som omges av trånga gränder.

– Det var soldater överallt som försökte skingra oss. När vi gick på en gata vände jag mig om för att se vad vi hade bakom oss och då fick jag se en stor stridsvagn som kom emot oss.

Från andra hållet närmade sig soldaterna och det fanns ingen flyktväg. I sista stund kom Jadwiga på att en av hennes väninnor bodde på gatan. De rusade snabbt dit, fortsatte uppför trapporna och bultade på hennes dörr.

– Lyckligtvis var hon hemma och vi kunde gömma oss där. I efterhand kom jag på att hon bodde i port nummer 13 på den gatan. Än en gång gav den siffran mig tur.

Dansade och hade trevligt

Sedan skulle det dröja fram till slutet av 1990-talet innan det hände några livsavgörande händelser just den trettonde för Jadwiga. Hon var vid den tiden frånskild och levde med sina båda döttrar Joanna och Magdalena (födda 1974 respektive 1982) i Krakow.

– En kväll gick jag på en restaurang tillsammans med mina väninnor. Vi fortsatte sedan till en annan restaurang där de hade dans och där träffade jag Alve för första gången. Jag minns så väl datumet. Det var den 13 januari 1998.

Det visade sig att Alve Persson från Bräkne Hoby i Blekinge var i Krakow för att hjälpa till med bygget av Ikeas första varuhus i staden. Liksom Jadwiga var han frånskild.

– Han kunde lite polska, men jag och mina väninnor skrattade åt honom eftersom han sa fel grammatiskt så att det lät som en kvinna skulle ha sagt det, berättar hon.

De dansade under kvällen och hade det trevligt tillsammans. Innan de skildes för kvällen bad Alve om Jadwigas telefonnummer och adress.

– Det var inte kärlek vid första ögonkastet så jag skrev lite kryptiskt och trodde aldrig han skulle få tag i mig, men med hjälp av en polsk arbetskamrat lyckades han med det.

Vid deras andra möte på en restaurang fastnade Jadwiga för den tio år äldre svensken.

– Han hade något speciellt och han hade vackra ögon, minns hon med ett leende.

Flyttade till Sverige

Efter en tid märkte Jadwiga att deras relation var så stark att hon ville flytta till Sverige och skaffa sig ett gemensamt liv med Alve. Hon förälskade sig inte bara i honom utan även den vackra naturen i Blekinge.

– Den trettonde september 2000 gifte vi oss stadshuset i Sölvesborg. Alve trodde att det räckte med att vi var gifta för att jag skulle få uppehållstillstånd i Sverige.

Men så enkelt var det inte. Jadwiga var tvungen att åka tillbaka till Polen för att ansöka om uppehållstillstånd på svenska ambassaden i Warszawa.

– När jag ringde dit fick jag först beskedet att jag skulle få vänta till mars året därpå. Både jag och Alve blev förtvivlade över att behöva vänta så länge, men som väl var kunde jag komma tillbaka till mitt gamla jobb i Krakow.

En kväll ett par veckor senare tog de två väninnor som varit med henne när hon första gången träffade Alve med sig Jadwiga ut på en restaurang för att fira att hon gift sig.

Mitt under restaurangbesöket ringde det på hennes mobiltelefon. Det var från svenska ambassaden.

– De hade fått ett återbud och jag kunde komma flera månader tidigare – den trettonde november.

Intervjun med svenska ambassadpersonalen gick problemfritt och den trettonde mars 2001 flyttade Jadwiga och hennes dotter Magdalena hem till Alve och deras nya gemensamma bostad utanför Sölvesborg. Hennes äldsta dotter Johanna valde att stanna i Polen.

– Jag tjatade på Alve att jag ville ha ett jobb och inte bara sitta hemma och vara beroende av honom. På svenskundervisningen på SFI träffade jag en kvinna vars man delade ut tidningar. När han skulle vara ledig fick jag vikariera för honom.

Fast hon inte kunde många ord på svenska fick hon snabbt fast jobb som tidningsbärare.

– Det första området jag delade ut tidningar i var distrikt 13 i Sölvesborg, säger hon med ett leende.

Samtidigt gick hon klart SFI och utbildade sig till undersköterska. Sedan dess har hon arbetat inom hemtjänsten på sena kvällar och delat ut tidningar tidiga morgnar.

Ett chockbesked

Jadwiga och Alve fick flera fina år tillsammans, men 2007 drabbades de av chockbeskedet att han hade fått tjocktarmscancer.

– Det kom som en blixt från en klar himmel. Han hade inte känt någon smärta och klagade aldrig förrän en kort tid innan han gick till en läkare. Det var jag som tjatade på honom om att han skulle bli undersökt för säkerhets skull.

Jadwiga visste att Alve hade haft två hjärtinfarkter och gått igenom en bypassoperation innan de träffades. Hon var orolig att hans nya besvär kunde bero på hjärtat. Att han skulle ha cancer fanns inte i hennes föreställningsvärld.

– Han opererades den 13 september. Det var vår bröllopsdag och hade allt varit normalt skulle vi ha gått på restaurang den dagen och firat att vi varit äkta makar i sju år.

– Istället blev det en mycket orolig dag för mig. Jag satt i väntrummet på sjukhuset och väntade oroligt på att operationen skulle bli klar.

Operationen gick bra, något som Jadwiga i efterhand har tillskrivit det faktum att den skedde den trettonde, och den innebar att hon och hennes Alve fick ytterligare några år tillsammans.

– Kirurgen opererade bort en bit av tjocktarmen och Alve var jätteglad eftersom han fick beskedet att alla tecken på cancer var borta.

Tre år senare kom cancern tillbaka. Alve gick igenom en ny omfattande operation som varade i sju timmar. Men den här gången gick det inte lika bra. Den 30 maj 2011 avled han.

Sedan dess har Jadwiga levt ensam i huset i Blekinge. Hennes dotter Magdalena bor några kilometer längre bort med sin man och deras barn.

– Jag har sammanlagt fem barnbarn. Joanna som bor i Krakow har tre pojkar, de är här och hälsar på varje sommar, och Magdalena har två flickor.

Hon tycker det är lite lustigt att just siffran 13 har följt henne genom livet och blivit hennes tursiffra och hon ser med spänning fram mot nästa gång det händer något speciellt för henne den trettonde.

– Men jag har aldrig vunnit pengar på siffran av den enkla anledningen att jag aldrig spelar, säger hon.