Irene är ”mamma” till 44 barn: "Tacksam över att jag begåvats med så många fina barn"

Irene Nilsson, 64, har haft familjehem sedan 1980 och sett många barn och ungdomar komma och gå – och hon har fostrat dem alla till bra personer. Flera av dem har hon kontakt med även sedan de lämnat boet och med Ida Andersson, 31, har relationen vuxit sig extra stark.

– Jag har stannat kvar, säger Ida med ett stort leende. Irenes barn är som mina syskon och vi firar både jul och jämna födelsedagar ihop. Och utan Irene vet jag inte hur mitt liv hade sett ut ...

Efter reklamen: Se också: Ge bort en bättre värld i jul

Irene ler mot henne, men tycker inte att det hon gjort varit så märkvärdigt. Hon har följt sitt hjärtas röst och den började prata till henne redan när hon var nio-tio år. Hon älskade småbarn och började redan då passa mammans väninnors småttingar.

Sedan fortsatte det och tillsammans med dåvarande maken öppnade hon upp sitt hem redan i slutet av 70-talet, då de biologiska barnen Johan och Johanna fick sällskap av sommarbarn. Så en dag ringde telefonen: Det var en handläggare från en av de berörda kommunerna som sökte familjehem till en nyfödd flicka. Kunde hon tänka sig att ta emot henne?

Hon bodde då som nu i Västra Eneby utanför Kisa och för henne var det ett enkelt beslut att ta. Den lilla bebisen var välkommen och Irene tog emot henne med öppna armar. Och det dröjde inte länge innan hon sa upp sig från tjänsten som handläggare för att helt och fullt satsa på sitt nya kall som familjehem.

– Jag är utbildad behandlingsassistent, men 1980 tog mitt liv en ny vändning, berättar hon. Och sedan har det bara fortsatt, men i dag har jag bara en flicka bosatt hos mig enligt lagen om LSS.

Behövde stöttning

Irenes hjärta är stort och varmt, samtidigt som hon ser sig som en juste vuxen som också vågar säga ifrån. Och att det förhåller sig på det viset intygas av Ida. Hon och Irene har haft sina duster, men konflikter har varvats med stora mängder kärlek. Men att deras relation skulle bli livslång var inget hon direkt tänkte på när hon som sjuåring kom till Irene.

Ida kommer från en rörig familjesituation och behövde då stöttning av en trygg vuxen. Hon har inga minnen från sitt första möte med familjehemmet, men Irene minns desto mer; en liten tös som kom i sällskap med sin mamma och en socialsekreterare som hon höll hårt i handen. Mamman stannade några dygn men åkte sedan hem.

– Jag fick äran att ta över, säger Irene och ler varmt mot Ida.

Ida kom att bo hos Irene periodvis och gick första året på lågstadiet i Kisa. Sedan flyttade hon till sin biologiska mamma men var fortfarande helgbarn hos Irene. Men när hon var 14 flyttade hon till Irene för gott och gick både nian och gymnasiet i Kisa.

Allt var dock inte solsken. Som tonåring förvandlades Ida till en ung rebell och var inte alltid så lätt att tas med. Hon var inte alltid någon ljuv liten ängel, utan en mycket viljestark tonåring vars kreativitet inte riktigt kände några gränser. Men Irene fanns där med sin fasta hand och försökte lära henne rätt och fel.

Fick en örfil

De minns båda två Idas år med moppe och Epa-traktor. Vid ett tillfälle skulle Ida och en kompis öva starter för att kunna köra folkrace, men platsen de valt var knappast den bästa. De höll till i Irenes trädgård med påföljd att de körde sönder hela trädgården. Då kunde Irene hålla sig för skratt och Ida fick veta att hon levde. Och hon gav svar på tal på sitt eget vis.

– Ida gav mig en örfil, men det var första och enda gången jag fått stryk av ett familjehemsplacerat barn, berättar hon.

Men Ida skötte sin skolgång, mycket tack vare Irene som fick agera taxi. Klockan 06.30 gav de sig i väg, för att Ida skulle åka skolskjuts var inte att tänka på. Så tidigt orkade hon inte gå upp och inte ville hon äta frukost hemma heller, utan envisades med att köpa en macka på vägen. Då fick hon låna pengar av Irene – men det var pengar som skulle betalas tillbaka.

Ida frågade alltid om Irene hade någon peng till en smörgås, och Irene svarade ja, men gjorde klart för henne att det bara var ett lån. Och nu som vuxen är Ida tacksam för det, det var så hon lärde sig hantera pengar.

– Men ibland kunde hon sticka till mig en slant i alla fall, säger Ida och sneglar lite på Irene.

– Jo, så var det allt, svarar hon. Jag vet ju att det går åt pengar också för en tonåring …

Ungdomar med problem

Det är minnen de kan skratta åt i dag, och det positiva övervägde det negativa. Irene ser det som en otrolig gåva att ha fått möjligheten att ta hand om Ida och har alltid funnits där och skjutsat och hämtat från skola, fotboll och ridning. Irene vet vad det innebär att vara ensamstående husmor, men det hade varit svårt att ha ett förhållande, tror hon. Hon har varit på pass dygnets alla timmar sju dagar i veckan.

– Men det var så jag ville ha det, konstaterar hon lugnt.

Några barn flyttade och andra kom i stället. Hon hade som regel fyra barn boende hos sig samtidigt.

– Man blev aldrig förvånad om det satt en ny tjej vid köksbordet på morgonen, säger Ida.

relationerMaria om sorgen, maktlösheten och kampen för sitt barn: "Sista året gjorde Flipp sex självmordsförsök"

Många av ungdomarna hade problem och ingen av dem glömmer aldrig när Ida var med om att förhindra ett självmord. En flicka som bodde hos Irene hade tänkt avsluta sitt liv och sprang på järnvägen, utrustad med en stor kniv. Ett tåg närmade sig och en kompis tog upp jakten på flickan. Kompisen hann ifatt och de sprang jämsides, varpå Ida ropade: ”Gör en rugbytackling”.

Kompisen tacklade till flickan så hon trillade av spåret, varpå kompisen precis hann kasta sig av spåret innan tåget kom. Den självmordsbenägna flickan drog då fram kniven med påföljd att både ambulans och polis tillkallades. Det slutade med att flickan fick brottas ner innan hon togs om hand. Även om allt slutade väl, var både Irene och Ida ordentligt omskakade efteråt.

Ett par gånger har stridslystna ungdomar fått Irene att frukta för sitt liv och hon har fått kalla på både polis och ambulans. Då har denna positiva och gladlynta kvinna för en stund funderat över vad hon egentligen håller på med. Men vetskapen om att hon hjälpt så många ungdomar att komma på rätt köl har hela tiden funnits där och fått henne att kämpa vidare.

– Tanken på att jag skulle ge upp har väl funnits där några gånger, medger hon.

Men det finns så många barn som far illa och hon vill göra vad hon kan för att de ska hitta fotfästet. Det är långt ifrån alla barn som växer upp i trygga hem och det är inte alla föräldrar som kan ta hand om sina barn.

Hon minns när en liten pojke på ett och ett halvt anlände tillsammans med sin mamma. Morgonen efter var mamman helt utslagen – och det var tomt i Irenes barskåp för under natten hade mamman druckit upp alkoholen. Mamman försvann snart från huset, men pojken stannade hos Irene.

relationerJessica Andersson hamnade på fosterhem: ”Jag ville ha en närvarande mamma”

Vid ett annat tillfälle fick hon ta emot en liten flicka som inte kunde ett ord svenska.

Men hon har rett ut det och haft både långa och korta placeringar. Ida är en av de längsta. Hon bodde hos Irene tills hon var 21, då hon var flygfärdig och flaxade i väg till egen lägenhet i Kisa – samtidigt som hon fick jobb på ett LSS-boende.

I dag är hon sambo med Rickard, mamma till dottern Livia, samt har två bonusbarn. Hon läser till specialistundersköterska parallellt med att hon jobbar inom vården.

Irene är hennes fasta punkt i tillvaron och var hon hade varit utan Irene vågar Ida inte riktigt tänka på. Men skolan tror hon inte att hon hade skött lika bra och förmodligen hade hon aldrig tagit studenten. Det är bara en i hennes biologiska familj som klarat den bedriften tidigare.

Ida har en bra relation till sin pappa, men har inte haft någon kontakt med sin mamma på elva år. Irenes stora röd- och vitmålade hus är hemma för henne och dit återvänder hon ofta.

– Vi firar jämna födelsedagar ihop, liksom alla julaftnar, säger de och ler varmt mot varandra.

Ida har vuxit upp med Irene och hennes biologiska barn, samt Eleonor och Anna-Karin som Irene har haft hand om sedan de var spädbarn. Och de är som vilken familj som helst, Irene har aldrig gjort någon skillnad på dem. Hon har behandlat alla barn med kärlek och respekt och skapat en stor och välfungerande familj där alla känner sig sedda och välkomna.

Huset fullt vid jul

Särskilt då när julen närmar sig. Det är högtidernas högtid och Irene älskar att samla hela familjen till ett maffigt julbord. Köttbullarna steker hon runt första december och sedan går det i ett fram till julafton. Då trillar de in en efter en och när alla är på plats kan hon räkna in 24 personer. Det är barn, barnbarn, och ”hjärtebarn” som skaffat eget i en aldrig sinande ström.

De tar för sig av julbordet och tindrar i kapp med juleljusen, innan det är dags för julklappsutdelning. Och det är papper och snören överallt.

– Ett år var julklapparna så många att vi inte såg granen, skrattar Ida, och Irene nickar instämmande:

– Då fick jag ett styng av dåligt samvete och tänkte på dem som inte har något, minns hon.

Dusterna under Idas tonår kan de i dag skratta åt och har nu en fin och varm relation. Irene är både glad och stolt för att hon ”gjort folk” av Ida, och Ida är tacksam för att hon vuxit upp hos Irene som satte gränser. Och hon kommer ihåg den gången hon ville gå till skolan med målade kattögon.

relationerMamman försvann från familjen varje jul – efter hennes död fick de veta varför

Till detta sa Irene blankt nej och det tog en bra stund innan hon lyckats övertyga en viljestark tonåring om att några kattögon inte skulle komma på fråga. Hon fick vara så god och tvätta av sig innan Irene körde henne till skolan.

Trots att Ida ibland frestade på Irenes tålamod, så ser hon många fördelar med att ha vuxit upp hos Irene. Och hon är inte främmande för tanken på att själv ta emot barn och ungdomar i sitt hem – inte nu, men kanske längre fram i livet.

Irene avråder henne inte. Visst har det varit tufft emellanåt och det har funnits stunder då hon varit färdig att ge upp och haft svårt för att ta emot ett ”förlåt”. Men när hon väl hämtat sig har hon kämpat vidare

– Det är livet jag valde, konstaterar hon. Och jag är otroligt tacksam över att jag begåvats med så många fina barn!