Ingela om mardrömmen på julafton: Kollegan antastade mig
Vi skulle fira julaftonskvällen som vi gjort de senaste åren, Bengt och jag, bara vi två.
Våra två barn var vuxna med egna familjer och bodde långt ifrån oss men nära sina respektive svärföräldrar. Att barnen firade med dem kändes helt rätt, att resonera annorlunda hade varit egoistiskt.
Julen har fler dagar än julafton och traditioner kan göras flexibla. Så resonerade vi och reste till dem någon av de andra helgdagarna eller så kom de till oss, allt eftersom det passade bäst.
Kollegan skulle fira julafton ens
Några dagar före julafton berättade Bengt om sin arbetskamrat Sten. Han var liksom vi i 50-årsåldern. Sten var nyskild, hans dotter hade vänt honom ryggen efter skilsmässan, hans far levde men bodde på ett hem. Några andra släktingar hade han inte och därför skulle han vara ensam på julafton.
Mitt hjärta värkte när jag hörde om den stackars mannen. Skulle vi öppna vårt hem och göra en god gärning genom att bjuda hem honom till oss? Vi pratade om det och bestämde sedan att ge en inbjudan.
Sten lät förvånad över att bli hembjuden till ett par på självaste julafton, berättade Bengt följande dag, men hade utan tvekan tackat ja.
Bengt och jag handlade till en person extra, gjorde skinkan dagen innan julafton och hade en mysig uppesittarkväll. Vi pratade om julafton och tyckte båda att det skulle bli trevligt med en gäst.
Bengt är en baddare på matlagning och han älskar att rumstera i köket. Nu skulle han också få briljera med sina färdigheter i matlagning inför en arbetskamrat.
Ja, vi såg båda fram mot morgondagen. Verkligheten skulle bli allt annat än trevlig visade det sig, men det visste jag inte då och tur var väl det.
På julaftons förmiddag besökte jag ett demensboende och där en äldre släkting. Hon visade tydligt sin tacksamhet över mitt besök. Jag kände mig som en god fe när jag åkte hem för att ta emot vår gäst.
Alkoholen flödade
Bengt hade gjort all julmaten, det doftade gott från kastruller och grytor. Det fanns också en annan doft som tydligt skilde sig från matoset. Alkoholångor. Bengt var glad i sprit, men min återhållsamhet med alkohol brukade dämpa även hans konsumtion.
Jag kände en vag oro. Vad visste jag egentligen om vår gäst? Hade Bengt fått en suparbroder?
Nej, jag slog undan tankarna. Karlarna hade kanske tagit en eller ett par groggar, det var inget att haka upp sig på.
Sten verkade trevlig och belevad, tackade mer än en gång för att vi bjudit in honom. Vi åt under glad och trevlig samvaro. Sten lovprisade maten och tog väl för sig. Bengt verkade glad över berömmet, stolt som en tupp.
Nu var det inte bara maten Sten tog för sig av utan även av snapsarna som Bengt så frikostigt bjöd på. Båda var, efter avslutad julmiddag, rätt runda under fötterna.
Efter maten flyttade vi till vardagsrummet för att se på Kalle Anka. När programmet var slut och männen började diskutera arbete och arbetskamrater gick jag ut i köket för att koka kaffe.
Ville få dem att nyktra till
Kanske det kunde distrahera från alkoholen, få dem att nyktra till, tänkte jag.
Jag bjöd på småkakor som jag bakat och Bengt serverade konjak till kaffet. Stämningen var gemytlig och vi hade gjort rätt som bjudit in den här mannen. Så tänkte jag då. Några timmar senare skulle jag känna annorlunda.
Bengt verkade ha bunkrat upp med julsprit. Groggarna hälldes upp och tömdes, fler och fler vartefter kvällen led. Jag gav Bengt ett och annat ilsket ögonkast vilket han totalt ignorerade, ”jag är väl herre i mitt hus” verkade han tänka.
De blev alltmer berusade, Stens polerade yta hade krackelerat och skämten blev grövre och grövre för varje glas han tömde. Bengt föll in i hans jargong och skrattsalvorna dånade.
Taskig kvinnosyn
Var det kanske så här det lät i deras fikarum, tänkte jag. Jag fann inget roligt i deras skämt och Stens kvinnosyn var definitivt inget jag kunde förlika mig med.
Vad visste jag egentligen om mannen vi bjudit in? Kanske var det hans egen förskyllan att frun lämnat honom och att dottern vänt honom ryggen, tänkte jag. Jag flydde ut till disken.
När jag kom tillbaka hade Sten rest sig från soffan. Han hade sett ett namn på tavlan i porten som var bekant, sa han och nu skulle han gå dit och hälsa på.
Bengt ingrep och tryckte bokstavligen ner Sten i soffan. På julafton var det inte okej att göra besök utan att vara inbjuden. Han betonade den sista stavelsen.
Situationen kändes med ens obehaglig. Att Bengt hade dåligt ölsinne visste jag och det värsta som kunde hända nu var att männen kom i luven på varandra.
En hand på mitt knä
Jag satte mig i den ena änden av soffan, som en buffert mellan dem. Det fick, verkade det, en lugnande effekt. Sten flyttade närmare mig, som för att få beskydd. Trodde jag.
Efter en stund kände jag en hand på mitt knä. Den letade sig upp mot mitt lår och kjolkanten. Sten satt och smekte mig!
Situationen var så makaber att jag först satt som paralyserad. Efter en stund kom ilskan. Hur kunde han?!
Jag fann inte längre någon anledning till att spela artig värdinna. Helst hade jag kastat ut karln och det ögonaböj, men den saken fick Bengt ta hand om. Det var trots allt hans arbetskamrat, inte min.
Jag reste mig och gick ut i köket och stängde dörren efter mig med en smäll. Efter en stund kom Bengt ut till mig, och undrade varför jag verkade så sur. När jag berättade varför sa han:
– Sten tycker nog att du är snygg!
Det var inte det svar jag förväntat mig från min man. Hans kommentar gjorde mig om möjligt än argare.
Lämnade det sjunkande skeppet
Jag beslöt mig för att lämna det sjunkande skeppet, tog på mig kappan och gick till Inga, en granne längre bort i radhuslängan. Inga hade tidigare frågat om jag ville följa med till midnattsmässan. Då hade jag sagt nej.
Bengt var inget för kyrkliga tillställningar och inte kunde jag lämna honom ensam. Så hade jag tänkt då. Nu tänkte jag annorlunda. Jag ville lämna både honom och vår gäst.
När Inga och jag passerade vår port såg jag två män stå i dörröppningen. Båda verkade aningen molokna. Sten ropade ”Hej då” och Bengt ”Ha det så trevligt”.
Kyrkan och midnattsmässa var inget Bengt i vanliga fall skulle ansett vara trevligt.
I kyrkan fanns inga berusade män som drog grova skämt eller tafsade på mig. Där var lugn och frid, precis vad jag behövde.
När jag lämnade kyrkan och gick ut i den stjärnklara julnatten hade den värsta ilskan lagt sig.
Jag kunde se både det komiska i situationen och hur naiv jag varit som tyckt så synd om Sten, och bara lyssnat med hjärtat.
Det var med bävan jag stack nyckeln i låset. Till min lättnad såg jag att Stens ytterkläder och skor var borta. Från vardagsrummet hördes högljudda snarkningar .
Vi talade aldrig om julaftonskvällen, Bengt och jag. Det behövdes inte för vi visste båda att det som var tänkt att bli bra och trevligt blev fel.
Julen därpå gjorde vi inget avsteg från tidigare traditioner. Hur Sten firade den julafton vet jag inget om, men till oss blev han i varje fall inte bjuden!
Ingela