Inez: Jag tvingades ange min dotter till socialen

Min dotter Lisen hamnade tidigt snett i livet. Jag var ensam med henne, och när hon var liten hade vi det bra tillsammans. Men sista året i nian hände något. Lisens humör blev en ständig källa till osämja och kaos hemma. Jag ställde krav på henne men hon lyssnade aldrig.

Hon har alltid haft en stark personlighet och stark vilja, som nu slog ut i full blom. Minsta lilla tillsägelse gjorde henne rasande, samma sak om jag bad henne om något. Då kunde hon börja svära och kalla mig de hemskaste saker.

Jag pratade med några nära väninnor som hävdade att de gått igenom samma sak med sina barn, Lisen befann sig bara i en fas där hon ville slå sig fri och stå på egna ben. Det lugnade mig föga. Något höll på att gå mycket snett och jag kunde inte hejda det.

Var rädd att bli stämplad

Lisen tog över alltmer och gjorde som hon ville. Ibland var jag nästan rädd för henne. Så jag höll låg profil. Sa inget som kunde reta upp henne, konfronterade henne aldrig. Men så orolig jag var! Känslorna malde i inom mig.

I dag vet jag att jag borde ha sökt hjälp, men då trodde jag att jag skulle bli ifrågasatt och klassad som en dålig mamma. Stämplad.

Läs också: Anne: Min dotter bara bråkar och kritiserar mig

När Lisen var 18 flyttade hon hemifrån. Då hade hon hamnat i ett gäng där jag misstänkte att både alkohol och droger förekom. Hon var myndig, så vad kunde jag göra?

Hon flyttade till en äldre tjejkompis, jobbade och hade försörjning, men pengabrist var ändå ett ständigt problem. Under de kommande åren hade vi sporadisk kontakt. Oftast ville hon låna pengar och jag ställde upp – med summor som jag aldrig skulle få tillbaka. Även om jag visste att jag gjorde henne en otjänst blev jag så glad varje gång hon hörde av sig. Men hon betedde sig som vanligt, vresig och otålig.

Dåliga relationer

En dag ringde Lisen och berättade att hon väntade barn. Jag blev alldeles kallsvettig. Vilka förutsättningar skulle det här barnet få? Samtidigt slog mig tanken att jag nu kanske kunde komma Lisen närmare. Kanske skulle barnet förena oss igen.

Under graviditeten hörde hon ofta av sig. Jag fick till och med komma hem till henne. Jag visste att hon levt ett kringflackande liv. Sporadiska jobb. Alkoholen tog stor plats, men framför allt hade hon en benägenhet att hamna i dåliga relationer. Nu bodde hon med sin pojkvän i en tvåa i en förort.

Det luktade cigarettrök redan i trappuppgången. Lägenheten var torftig och utan hemkänsla, fönsterbrädorna stod tomma och persiennerna halvt hopdragna. Lisens sambo masade sig upp från soffan och tog i hand, men han var knappast den svärson man önskat sig.

Det som oroade mig mest var kassarna med tomma ölburkar och gamla vinboxar på köksgolvet. Sambon hade inget jobb och drack alldeles för mycket, mer än Lisen. Tydligen var det hon som drog in pengar till hushållet.

Pappan skrek åt henne

Lisen födde en dotter. Mitt i allt kände jag en otrolig glädje. Lisen visade mig förtroende och jag hade ofta hand om flickan, alltid hemma hos mig. Men Lisens sambo verkade sjunka djupare in i  alkoholmissbruk och det var ingen bra miljö för ett barn. Hur skulle jag göra? Skulle jag prata med Lisen om min oro och äventyra vår nya kontakt?

Jag bestämde mig för att avvakta. Men min oro blev till slut omöjlig att blunda för. När jag hämtade flickan var hennes kläder alltid smutsiga. Till och med hon själv var otvättad ibland. Håret okammat. Hennes pappas sätt fick mig att undvika honom. Han blev ofta arg när flickan grät eller lekte för högljutt. Han kunde skrika åt henne, smälla i dörrar och ibland till och med ta hårt i henne.

Det var när jag såg det som jag bestämde mig. Jag tänkte på Lisens uppväxt, hur mycket jag ångrat att jag inte bett om hjälp. Så jag kontaktade socialtjänsten om missförhållandena och flickan omhändertogs akut. Man bedömde det helt enkelt som en farlig miljö för mitt barnbarn.

Fick hjälp av socialen

Lisen förstod att det var jag som hade angett henne. Hon ringde och sa att hon aldrig ville se mig mer. Jag hörde hur hennes sambo skrek i bakgrunden. Han lät påverkad. Lisen ringde mig många gånger, vansinnigt arg. Och visst förstod jag henne. Att förlora vårdnaden om sitt barn är det värsta som kan hända en mamma.

Kontakten med socialtjänsten fungerade fint. Jag hade tur, tjänstemännen var bra. Vi kom överens om att jag skulle ha fortsatt kontakt med mitt barnbarn medan hon var fosterhemsplacerad. Samtidigt fick Lisen hjälp att reda ut sin livssituation. Hon mjuknade. Våra samtal blev mer förtroliga. Hon var lättad över att jag träffade flickan och visste att hon hade det bra.

Bröt med sambon

Till slut bröt hon med sin sambo. Det var inte särskilt uppslitande, han hade inget intresse av vare sig Lisen eller barnet. Lisen började i terapi. Hennes symptom påminde om dem vid adhd, och hon började medicinera. Hon började också läsa in gymnasiet.

Tidigt gjordes en umgängesplan upp. Enligt den skulle Lisen få träffa sin dotter ett par gånger i veckan. I början övervakat, men så småningom på egen hand.

I dag har hon vårdnaden om sin dotter igen. Hon har helt brutit med sitt gamla liv och vår kontakt är väldigt bra. Lisen brukar säga att hon är glad att jag anmälde henne, även om hon då upplevde det som ett oförlåtligt svek. Men nu vet vi båda att det var det bästa som jag kunde göra, för henne och mitt barnbarn.
Inez

Läs också:

Anna: Jag blev mamma till mina syskon