Ida skriver poesi om sina livskriser

Efter reklamen: Se också: 5 saker du bör göra för din psykiska hälsa

H on har alltid skrivit. Som moderator och kommunikatör har Ida Strutt glatt sig åt att hitta snygga formuleringar och klatschiga rubriker – men åt andra.

– Men jag har aldrig riktigt vågat använda text för mig själv, säger hon.

Förrän nu. Resan med barnen till det älskade sommarhuset på Fårö för tre år sedan blev katalysatorn som fick henne att gå från snygga textformuleringar i jobbet och spridda dagboksanteckningar – till livskrispoet.

– Jag minns den första dikten som kom i den här ... forsen som startade, säger hon.

– Jag satt på Gotlandsfärjan, på väg hem från den första semestern själv med mina barn. Jag och min dåvarande man hade bestämt oss för att skiljas, men vi hade ännu inte riktigt flyttat isär.

Första semestern ensam med barnen

Ida berättar om hur hon åkt själv med de tre barnen till familjens sommarställe på Fårö på påsklovet, för första gången ensam ansvarig vuxen med barnen på semester. Och det hade varit en prövande resa.

– Det första som hände var att jag var tvungen att sätta på vattnet. Det hade jag aldrig gjort själv. Det hade alltid min man gjort.

– Så jag kröp omkring där och kände mig stark och modig. Det var de där stapplande första stegen i mitt nya liv. Och jag kände att ”nu jäklar, nu kan jag klara mig själv!”

Så snart vattnet var påslaget skrek ett av barnen inifrån huset att det rann vatten – i hela köket! Diskmaskinen hade fryst sönder under vintern och sprungit läck och nu forsade vattnet ut.

– Jag blev så stressad! Jag var ju ändå i en så superhög stressnivå av allt som hände i mitt liv.

Stressen är inte svår att föreställa sig; mitt i skilsmässa, ensam med tre barn i en stuga på Fårö, inga grannar eller butiker i närheten – och påskens alla helgdagar, med stängda butiker och lediga hantverkare som ligger framför dem …

– Vi lyckas få stopp på den där vattenläckan, och torkar upp. Och då ... går elen! Huvudsäkringen har gått i elskåpet. Och det är ju kallt som tusan i de här husen, jag står där med tre hungriga barn och det är kallt – och allting är stängt.

Ida tar reda på att ICA i Fårösund har öppet i tre kvart till och hela den lilla familjen kastar sig in i bilen och åker. De hinner med färjan över sundet, hinner in i butiken och kan köpa propparna som behövs för att få el och värme i huset.

Grät i smyg på hemvägen

Efter den kaotiska inledningen får Ida och barnen några fina dagar på Fårö.

– Men det var ju förstås ganska rörigt för oss alla. Det var en konstig resa, konstigt att åka första gången utan deras pappa.

På färjan tillbaka till fastlandet en vecka senare släpper spänningarna för Ida, och medan barnen är upptagna med sina skärmar gråter hon i smyg. Och så skriver hon sin första dikt.

– Det var som att jag måste få ur mig det här. Och sedan skrev jag. Och skrev och skrev och skrev …

Ida skrev dikter i två år, ett format som var nytt för henne, och hon gjorde det för sin egen skull, som terapi.

– Det kom ut hur mycket som helst. Och ganska snart började jag också känna en skaparglädje.

Skriver i telefonen

Ida visade sina dikter för sina systrar och vänner som fanns runt omkring henne under skilsmässan och fick ett entydigt svar: ”Det här borde du publicera!”

– Men jag trodde inte det fanns någon plats för livskrispoesi, säger Ida med ett skratt. Vem skulle vara intresserad av mitt navelskådande?

Men där visade det sig att hon hade fel. Ett Instagramkonto med just namnet Livskrispoesi som hon startade – först försiktigt anonymt – fick snabbt följare och uppmuntrande kommentarer.

– Det är så skilda läsare, som en 17-åring som går på gymnasiet och en 55-årig man som kör lastbil, som skriver att ”jag känner igen mig i allt du skriver”.

Reaktionerna både förvånar och glädjer henne.

– Det blev så tydligt för mig att det här med att vara människa. Det spelar ju ingen roll hur vi ser ut, hur gamla vi är, eller vilket kön vi har. I grund och botten har vi alla samma rädslor och längtan efter kärlek och acceptans.

När dammluckorna öppnats flödar orden och poesin, och Idas poesi har förutom kontot på Instagram blivit både medverkan i en antologi och en första egen diktsamling Ge mig champagnebrus och kåthet som spränger.

– Titeln handlar inte om vare sig alkohol eller sex. Den handlar om att inte nöja sig. Om att livet måste få fortsätta och måste få vara underbart.

Blottar sina känslor om livskriser

Ida blottar sina känslor kring ensamhet, utsatthet, lust och önskningar i fyra kapitel som kom till under arbetsnamnet ”Kapitel i en livskris”, för det är just vad det är; uppbrott, lust, död och terapi och till sist frihet.

– Egentligen vet jag inte om det är så mycket mer privat än att driva ett träningskonto på Instagram och lägga upp sina senaste löpartider, styrkelyft och viktnedgång. Eller att måla för den delen. Det kommer ju också från hjärtat, och är olika uttryck för vår mänsklighet.

Livskrisen som bottnade i skilsmässan från barnens pappa är över nu, säger hon.

– Den stängdes i höstas. Det var som att pulsen gick ner. Andningen blev normal. Och jag gick upp till min trivselvikt igen, lägger hon till med ett skratt.

– Jag tror att det bara var tid som passerat. Jag hörde i någon podd om forskning som hade kommit fram till att oavsett vem så tar det två till tre år att ta sig igenom en skilsmässa. Och för mig hade det väl gått två och ett halvt år. Så det var väl ganska väntat kanske.

Men skrivandet tar inte slut, för även om hon gjorde avstamp i den egna separationen så är livskris, och därmed utveckling, en ständig följeslagare i livet, menar hon.

Ida lever sedan lite mer än ett år tillbaka med en pojkvän och av de tre barnen är det två som bor växelvis hos henne och pappan, medan äldsta dottern bor hos henne på heltid. Relationen med ex-maken är god och de bor nära varandra.

I utvecklingen ingår att hon ska lära sig segla. Sommarhuset på Fårö är numera sålt och pengarna räckte till en halv segelbåt. I vår ska hon ta förarintyg och till sommaren ska hon på segelsemester med pojkvännen.

relationerMarita: Det tog tre år att bli fri från honom

Med tre barn och heltidsjobb är det i den tid hon kallar för ”mellanrummen” som hon skriver sina dikter.

– Jag har tre tunnelbane-stationer till jobbet, så i morse hann jag skriva en dikt. Eller ett råutkast. Och så redigerade jag den på väg till den här intervjun. Sedan lägger jag ut den på Instagram. Jag är snabb! Det kanske man inte ska säga, men det är ju inte så tidsödande.

– Lördagsmorgnar är en annan perfekt tid att skriva, innan barnen har vaknat. När jag sitter ensam vid köksbordet. Det är bra skrivtid!

Hon skriver nästan allt i telefonen – trots att hon har fått en fin skrivbok av kollegorna för att fira boken och köpt sig en dator för att hedra sitt eget skrivande.

Kan man skriva livskrispoesi om man inte är i livskris längre?

– Ja, det är ju en bra fråga. Jag vet inte – men jag har fortsatt att skriva. Livet är väl en oändlig kris – och jag befinner mig alltid i utveckling.

Ida har i sitt yrke som kommunikatör också jobbat med just kriskommunikation.

– Jag är bra på det. Jag dras till det. Att det ska hända saker och att det ska kännas.

Hur går dina roller som poet och kommunikationschef ihop – eller är de helt separata?

– De är separata. Men med det sagt så är jag ju en väldigt öppen person. Jag är inte en Dr. Jekyll och Mr Hyde. Om du frågade mina vänner och arbetskamrater så tror jag de skulle säga att jag är väldigt öppen. Det är bara olika uttrycksformer.

Vilka ämnen är svårast att öppna upp kring?

– Prestationsångest och ... Det som har varit absolut tuffast, det är det som jag har skrivit om min pappa. Om skammen över att vara bortvald. Men det är väl också de som berör mest.

Pappan dog i samma veva som Ida och hennes ex-man separerade.

– Men han var väl inte den pappa jag hade behövt och önskat mig. Han fanns ju där. Tills han inte fanns där längre. Men han fanns ju inte, fastän att han fanns, så att säga.

– Det var lättare att sörja allting som han inte hade varit när han faktiskt var borta på riktigt. Då stängdes ju dörren till den där eviga längtan efter ett avslut.

Just den dikten, om att det är lättare att sörja pappans frånvaro nu när han är död, än det var medan han fortfarande levde, är också den som fått flest kommentarer och reaktioner på Idas Instagramkonto.

– Det är ju den djupaste skammen, säger hon. Att inte duga, att inte bli älskad och att bli bortvald av sin egen förälder.

Nu ska Allas läsare få ta del av dina dikter – vad är det du vill ge läsarna?

– Jag tror att världen blir lite bättre om vi vågar vara öppna med vad vi känner, och vågar blotta även det som är läskigt eller fult eller … sorgligt. Det vill jag ge läsarna. Och jag vill vara en hand att hålla i. ■