Ida-Maja gick in i klimakteriet innan hon fyllt 35

Precis intill huset tränar Ida-Majas Jensanders son Holger och drömmer om att bli nästa Zlatan. Fotbollen viner genom luften.

Holger har fått en mer harmonisk mamma sedan hon fick veta varför hon förändrats och därmed också fått rätt behandling, men några fler syskon kommer han inte att få.

Ida-Maja gick in i klimakteriet redan före 35 års ålder.

Som tur var hade hon träffat kärleken som 28-åring 2007 när hon jobbade som truckförare på samma arbetsplats som sin blivande man Niclas.

– Jag brukade köra runt, slänga med håret och hoppades att han skulle lägga märke till mig, säger Ida-Maja och skrattar.

Ida-Maja fick veta att hon hade färre ägg

Det gjorde han och 2008 förlovade de sig och skaffade hus på samma gång. Ett år senare stod bröllopet och dottern Selma kom till världen.

– Jag slutade med p-piller direkt när vi träffades, men då hände inget. Det gjorde att jag började undersöka mig och jag hade redan då mindre ägg än normalt. Men de sa samtidigt att det inte på något sätt var omöjligt.

Det som ordnade upp problemet var att få full kontroll över exakt vilken dag hon var som mest fruktsam.

– När vi fått Selma gick det mycket lättare och Holger fick vi av bara farten. När man slappnar av är det en helt annan sak. Det var så tydligt.

Se också: Så vet du om du är på väg i klimakteriet tidigt

Efter reklamen: På väg in i klimakteriet för tidigt – så vet du

En av anledningarna till Ida-Majas oro var att hon länge misstänkt att hon kanske skulle gå ovanligt tidigt in i klimakteriet och därmed inte kunna få barn.

– Både min mamma, moster och min mormor gick in i klimakteriet i onormalt ung ålder. Min mamma och moster när de var mellan 35 och 37 år och min mormor redan när hon var 30 år. Jag insåg att risken var stor att jag ärvt detta, berättar Ida-Maja.

Under hela sin uppväxt hade hon fått höra historierna och även sett själv hur klimakteriet förändrade hennes mamma. Hon visste vilka symtom hon kunde vänta om hon följde sin släkts linje.

– Jag vet att många bara glider igenom klimakteriet utan några större problem, men många blir också helt förändrade – både psykiskt och fysiskt.

Hon minns sin mammas besvär

Ida-Maja fick sonen Holger 2011 när hon var 31 år och var sedan nöjd på barnfronten, men hon bävade inför att drabbas av klimakteriet på samma sätt som hennes mamma gjort. Hon hade sett hur besvärligt och omöjligt livet kunde bli och hon ville inte gå samma väg.

– Jag kommer ihåg hur mamma stod vid det öppna fönstret i köket med sin kofta på sig. Hon fick öppna, stänga och öppna igen. Vallningarna var helt galna. Så när jag började känna av samma sak när jag var 35 år anade jag vad det berodde på, säger Ida-Maja.

Hennes symtom stannade inte vid vallningar mellan att vara varm och kall och svettningar som gjorde hennes kläder dyblöta, utan hon märkte av mycket annat samtidigt. Symtom som höll på att förändra hela livet. Mensen kom en gång i halvåret och hon sov nästan inte alls på nätterna.

– Jag var också extremt otrevlig både mot min man och mina barn. Hade inget tålamod överhuvudtaget. Om jag ropade att maten var klar och barnen dök upp direkt, medan det tog tolv sekunder för min man att komma blev jag vansinnig och skrek att han kunde fixa middagen själv nästa gång.

Fastnade i märkliga tankar

– Och jag var hemsk i trafiken. Det var mycket långfinger i luften, tuta och utrop för minsta lilla. Det gick faktiskt inte att leva så.

Ida-Maja fastnade också i märkliga tankar som kunde störa hela dygnet. Hade hon vattnat blommorna och glömt en blomma kunde hon vakna på natten och grunna på hur just den blomman hade det.

– Det var inte riktigt klokt. Att hormoner kan påverka så pratar vi knappt om. Att man kan bli aggressiv, knäpp och nästan sjukligt glömsk. Jag grubblade på helt löjliga saker i timmar.

Vid sidan om de psykiska förändringarna som hon kände av blev de fysiska allt mer jobbiga. Hon kände sig ofräsch hela tiden och började undvika en del situationer.

– Sminket rann bort av all svett. Jag skällde ut barnen när de inte knöt sina skosnören tillräckligt fort, och var som sagt direkt farlig i trafiken. Jag kunde känna mitt humör komma som ett pirrande i nackhåren, berättar Ida-Maja.

Fick stora humörväxlingar

Att resa ragg blev något vardagligt, men lika fort som humöret exploderade, lika snabbt kunde det gå över och hon kände ångest över sitt beteende som hon inte länge hade någon kontroll över.

Hennes stora fördel var att hennes klimakteriebesvär och därmed även de hormonella problem redan fanns i släkten. Hon kunde själv peka vården åt rätt håll och hade en del kunskap med sig.

– Kunskapen bland sjukvårdspersonal är verkligen inte alltid bra på det här området.

Ida-Maja tog sig till vårdcentralen och berättade storyn om hennes kvinnliga släkt. Tyvärr mötte hon ingen förståelse trots detta. Istället skickades hon hem med diagnosen depression och rådet att hon borde gå ner i vikt.

– Det låter kanske konstigt, men jag accepterade det på något sätt och började försöka att gå ner i vikt, men jag avstod antidepressiva medicinen trots att jag fick det utskrivet. Man vill ju gärna tro på läkare. Kanske är jag deprimerad och stressad, tänkte jag. Jag var ju småbarnsförälder med allt vad det innebär, säger Ida-Maja.

Men hennes egen mamma sa till slut att det här stämmer inte och Ida-Maja kände att hon hade trots allt varit glad, inte deppig. Hon beslöt sig för att tro på sin egen historia och tog sig till en speciell gynekolog som hennes mamma skrivit in henne hos sedan en lång tid.

– Det var verkligen tur att jag mötte någon som hade kunskap, det kan man inte räkna med.

Nu fick hon rätt diagnos efter att ett enkelt blodprov visade att hon var i klimakteriet och inte heller i början, utan mitt i det.

– Det var dubbla känslor, först en lättnad att äntligen få rätt hjälp. Sedan en sorg över att en del av mig försvunnit i och med att jag aldrig skulle kunna få fler barn. Inte för att jag ville ha fler barn, men man vill ta det beslutet själv.

Nu kunde hon ändå fortsätta med sitt liv och veta att om hon behövde hjälp så fanns det en vårdkontakt som förstod hennes problem på riktigt.

– Jag vet att många söker hjälp under år utan att få det. Det är upprörande. Kvinnosjukdomar känns väldigt outforskade och det är verkligen inte ok, konstaterar hon.

Sedan provsvaret kom tillbaka har hon ätit novofem – ett hormonellt substitut med både östrogen och progesteron. Det har mildrat hennes problem, men inte löst dem helt.

– Jag tror det skulle behövas enormt mycket mer forskning för att få fram ännu bättre preparat och mediciner.

Trots allt kände Ida-Maja förbättringar direkt efter en vecka.

– Jag sover mycket bättre, svettningarna har avtagit, jag har inga stickningar i nacken och jag kan gå ner i vikt igen. Stubinen är lite längre också, säger Ida-Maja.

– Det är inte klokt när jag tänker tillbaka på hur det var. Hade jag varit på krogen en kväll och gick hem ensam i mörkret hoppades jag nästan på att någon skulle dyka upp och ge sig på mig bara för att ge mig själv chansen att avreagera mig på den personen. Det är knappast normala tankar, säger hon.

Allt som behövdes för att få vetskap var ett blodprov och att det inte gjordes direkt på vårdcentralen tycker hon är anmärkningsvärt. Detta är något hon menar måste spridas vidare och hon är med i flera Facebookgrupper som diskuterar klimakterium och mycket annat.

– Men vi måste få ut kunskapen till fler, både inom sjukvården och till andra. Vi kan inte bara diskutera i slutna grupper med varandra. Det kommer inte hjälpa alls.

Ida-Maja känner att hennes inre styrka tagit henne igenom det här, men hon inser att inte alla har det och då blir det viktigare att kunna bolla och stärka varandra.

Vill lyfta kvinnosjukdomar

– Det finns fördelar också, ingen mens och man blir stark av att inte längre bry sig om vad andra tycker. Jag är som jag är. Det är jätteskönt.

Att få rätt inom vården har bättrat på hennes självkänsla. Hon hade rätt om sin diagnos och det känns som en upprättelse.

– Den där läkaren som sa – Lilla gumman, du behöver bara gå ner tio kilo i vikt och ta de här depressiva så kommer du bli gladare, den typen av läkare är tyvärr inte alls ovanlig. Vi måste prata om det och ställa krav, säger Ida-Maja.

– Aldrig att män hade gått med på att må så här. Det hade varit löst för länge sedan.

Ida-Maja kommer fortsätta prata med sin dotter och alla andra tjejer om detta.

– Det är dags att lyfta kvinnosjukdomarna.