Ida förlorade plötsligt hörseln: ”Jag vaknade och var döv”
Allt började för åtta år sedan när Ida var 23. En morgon vaknade hon av att hennes sambo puffade på henne. Hon hörde inte väckarklockan som stod och tjöt på högsta volym.
– Jag kände direkt att jag hade lock över vänster öra och att jag inte hörde något på det örat. Jag antog att det berodde på en förkylning eller en vaxpropp, så jag blev inte ett dugg orolig.
Ett högt pip hade tillkommit.
– Det var väldigt jobbigt, jag hörde det precis hela tiden.
Lock för örat var plötslig dövhet
När locket inte släppte gick Ida till vårdcentralen efter några dagar. Hon blev snabbt skickad till öronmottagningen för att träffa en specialist. Där fick hon beskedet att hon hade drabbats av plötslig dövhet.
– Jag hade aldrig hört talas om plötslig dövhet, och visste inte alls vad det innebar. Läkaren sa att hörseln troligtvis skulle komma tillbaka inom tre månader och att tinnitusen skulle försvinna. Det var bara att vänta.
Tinnitusen värre av stress
Ida, som bor i Umeå, försökte fortsätta sitt jobb som vanligt. Hon var frisör och hade tidigare aldrig reflekterat över alla ljud hon hade runt sig; musik, hårfönar, kollegor som pratade med sina kunder. Nu blev ljudmattan smärtsamt tydlig.
– Det sociala är så viktigt i frisöryrket. Jag hade svårt att höra vad mina kunder sa, försökte läsa på läpparna, samtidigt som jag skulle klippa och färga. Jag var helt slut när jag kom hem om kvällarna. Tinnitusen blev också värre när jag var trött och stressad.
Fem månader senare fick Ida beskedet att chansen att få hörseln tillbaka var obefintlig.
– Det kändes svårt men det värsta var det ständiga pipet. Jag kunde inte fly ifrån det. Jag försökte duscha och lyssna på musik för att distrahera, men inget funkade.
Som tur var kunde hon oftast somna på kvällen i alla fall.
Fick säga upp sig
Ida var ledsen.
– Men sedan bestämde jag mig för att kämpa. Hela jag kom i ett kamptillstånd. Jag bet ihop och gasade på. Det här fick inte påverka mitt liv! Men till slut var jag ändå tvungen att säga upp mig.
– Det gick inte. Jag var helt slutkörd, både av tinnitusen och av att anstränga mig så för att höra vad kunderna sa. Jag behövde vila mer än tidigare.
När det blev lugnare märkte hon att tinnitusen inte längre påverkade henne lika mycket.
– Hjärnan ställde om sig efter ett tag, och gick inte igång lika mycket på pipet. Det blev mer som ett slags bakgrundsljud som bara fanns där. Det var en stor lättnad.
Idas fasa var att även det andra örat skulle drabbas.
– Men läkarna sa att det i princip var omöjligt. Så jag försökte släppa oron.
Hörde inget alls
Tre år senare, när hon vaknade upp en morgon, hade det som inte kunde hända hänt: Ida hörde knappt något på andra örat heller. Symtomen var likadana som förra gången; ett lock och ett högt tjut.
– Har man inte varit med om det själv går det inte att föreställa sig hur det är att plötsligt sluta höra, vilken panik man får, säger Ida Bäckström. Men så försökte jag lugna mig själv med vad läkarna sagt att det säkert var en förkylning och att det skulle gå över. Min sambo fick skrika för att jag skulle uppfatta vad han sa.
Ida remitterades till en öronspecialist redan samma dag och hon fick beskedet att hon drabbats av plötslig dövhet på det andra örat också.
– Läkaren sa att hörseln troligen skulle komma tillbaka inom tio dagar, men jag hade väldigt svårt att tro på det.
Nästa dag kunde hon inte längre höra sin sambo, inte ens när han skrek.
– Det var fruktansvärt skrämmande. Jag kände mig avskuren från omvärlden, avtrubbad. Jag hörde inte min sambos röst, inga miljöljud, ingenting – förutom det höga pipet. Samtidigt orkade jag inte ta in vidden av det som hänt. Jag gick in i mig själv.
Testade akupunktur
Ida lades in på sjukhus för att man skulle försöka hitta en lösning.
– En dag kom två kompisar och frågade om de fick göra akupressur och healing på mig. Jag hade ingenting att förlora så jag skrev på en lapp: visst, gör det.
Två timmar senare hörde hon svagt hur den ena kompisen frågade: ”Ida, kan du höra mig?”
– Jag hörde! Väldigt svagt, men jag hörde min egen röst också! Det var en otrolig lättnad, och gav hopp. Men hörseln var instabil. Den kom och gick som den ville. Ett par månader senare bestämdes att ett så kallat cochlea-implantat skulle opereras in i den högra hörselsnäckan.
– Jag visste inte riktigt vad det skulle innebära mer än att jag skulle kunna höra bättre. Och att hjärnan skulle börja uppfatta ljud på ett nytt sätt. Den första tiden lät allt jättekonstigt. När bilar körde förbi lät det som en ringsignal, och folks röster som smurfarnas. Min egen också. Men efter mycket hörselträning började hjärnan att lära sig att höra på det här nya sättet och ljuden började låta mer normala.
Skämdes och led
Men Ida mådde inte bra.
– Jag ville bara att allt skulle bli som förut. Jag spelade glad inför andra och försökte intala mig själv att det inte var någon skillnad på mig nu och innan.
– Men jag var osäker, ville inte att andra skulle se implantatet. I min värld var det bara äldre som hade hörapparat. Jag var 26. Jag kunde inte identifiera mig med hörselnedsättningen. Jag skämdes och höll mig hemma.
Hon funderade mycket på hur hennes tillvaro blivit. Och varför.
– Till slut kom jag fram till att jag inte kunde fortsätta så här. Jag var tvungen att acceptera mina nya förutsättningar. Och utifrån det frågade jag mig vad jag behövde för att må bättre.
Nepalresan en vändpunkt
En gång för länge sedan hade Ida varit med sin pappa i Nepal och blivit förtjust både i landet och i människorna. Nu kände hon starkt för att åka tillbaka.
– Det var viktigt att bara ha mig själv att förlita mig på. Jag bokade en resa själv med en svensk grupp och talade om för alla att jag hade en hörselskada. Då kunde jag slappna av mer och blev tryggare när jag vågade stå upp i stället för att försöka dölja mig själv.
Gruppen skulle vandra vid Everest Base Camp. En morgon gav de sig också upp till toppen av Kala Patthar på 5545 meter över havet.
– Det blev som en symbol för när jag tog tillbaka mitt liv. Jag stod där på toppen och skådade ut över Mount Everest och soluppgången över Himalaya. Jag kände en enorm frihetskänsla och glädje.
I samma veva blev Ida också mer intresserad av yoga.
– Jag kände snabbt hur viktig yogan var för mig. Den gav mig ett större lugn och en tillfredsställelse med livet.
Hon skrev boken Vad sa du? om sina upplevelser med förhoppningen att den kan vara ett stöd för andra som går igenom liknande upplevelser.
– Det ger tröst att känna att man inte är ensam. Jag ville berätta att det är okej att krisa. Man behöver nog det under en tid.
– Att få nya fysiska förutsättningar som begränsar eller omöjliggör tillvaron man är van vid är en enorm omställning. En förlust av det man känner till. Men det blir bättre, att det går att skapa ett liv som är lika bra som det man hade innan, fast på ett annat sätt, säger Ida.
Hon har gått en yogalärarutbildning, har klasser och ordnar gruppresor till Nepal tillsammans med en guide som hon lärde känna där.
Många frågar Ida om hon skulle önska att hörseln kom tillbaka.
– Det gör jag, så klart. Men jag skulle aldrig vilja vara utan min inre resa. Om jag jämför med tidigare är jag lyckligare och mer tillfreds med mig själv och livet nu.
Mer om Ida och hennes resor: idabxtrom.com
Vad är plötslig hörselnedsättning?
Plötslig hörselnedsättning drabbar 1 av 10 000 personer varje år. Det går ofta snabbt, hörseln försvinner på några timmar eller dagar och ofta bara på ena örat. Ibland kan det orsakas av en infektion som herpes eller influensa. Andra anledningar kan vara att man utsatts för ett starkt ljud, en skada eller blodpropp. Ofta hittar läkarna inte orsaken men i många fall kommer hörseln tillbaka helt eller delvis inom ett år. Men inte alltid.
Källa: 1177 Vårdguiden, Healthcare media
Av Anna Carsall