Ida Chrawall dödades – mamma Bea fann tröst hos hästar
Strax intill E4:an, vid en landsväg, befinner sig Bea Chrawall. Hon står inne i stallet och borstar av den värsta leran på en av sina sju hästar som en kvart senare vänligt poserar framför kameran tillsammans med sin skötare.
– Alltså jag vet inte vad jag hade gjort utan alla mina hästar och djur, säger Bea, 52, när vi en stund senare slagit oss ner i hennes och sambon Willys röda stuga i Abbetorp, Östergötland.
Hon fortsätter:
– Folk säger att tiden läker alla sår, men det gör den inte. Ett barns död är inget man kommer över, sorgen försvinner inte. Men man lär sig leva med den.
Ida Chrawall dog 1990
Det har snart gått 30 år sedan Bea förlorade sin 2-åriga dotter Ida. Bea beskriver henne som pigg och glad, med stora blåa ögon och kastanjefärgat hår.
– Då bodde jag, sambon och Ida i skånska Kvidinge. Jag hade precis varit och tränat mina hästar och kom inte hem förrän runt klockan 22.30 på kvällen. Min dåvarande pojkvän låg då i soffan framför tv:n så som det ofta kunde vara när jag kom hem sent.
Bea beskriver hur hon hade drabbats av en stark känsla just den där kvällen.
…ville gå in och titta till Ida i hennes rum där hon låg och sov.
– Jag upplevde att jag bara ville gå in och titta till Ida i hennes rum där hon låg och sov.
Bea gick upp och in till sin dotters rum. När hon kom fram till sin Ida och rörde vid hennes kropp andades hon inte. Ida levde inte. Bea ringde genast efter ambulans, men när de väl var framme fanns det dessvärre inget man kunde göra.
När Bea och pojkvännen sedan följde med till sjukhuset i Ängelholm fick de vara med och göra i ordning Ida.
Sambon misstänktes för mordet på Ida
Från början trodde man, trots att Beas dotter var över två år gammal, att Ida nog drabbats av plötslig spädbarnsdöd. Men senare kom polisen och plockade in både Bea och pojkvännen för förhör. Vid en obduktion hade man sett att något slags trubbigt föremål hade tryckts in hårt mot Idas mage.
– Det var fruktansvärt, minns Bea. Jag var i chock och hade just förlorat min dotter – och samtidigt var jag misstänkt för mord. Jag sattes i arrest i tre dagar och under dessa dygn kallades jag ständigt in på nya förhör. Jag hade ögonen på mig hela tiden och fick inte ens kissa obevakad. Det var otroligt förnedrande.
Jag upplevde det som att jag befann mig i en enda dimma.
Eftersom Bea hade ett bra alibi och flera referenser som kunde bevisa var hon hade befunnit sig under kvällen släpptes hon fri. Hans historia ändrades efter varje förhör polisen hade med honom. Pojkvännen hamnade i häkte och sedan var en enorm karusell med rättegångar och förhör igång.
– Mediepådraget var enormt och vårt fall fanns med i de flesta nyhetssändningar. I mitt huvud var allt bara en fullständig katastrof. Jag upplevde det som att jag befann mig i en enda dimma. Jag var bara 22 år gammal och hade förlorat min älskade dotter. Och så fick jag inte ens sörja henne ifred för alla omständigheter runt omkring.
Bea berättar om sorgen efter dottern
Bea minns att hon fick träffa flera psykologer och att hon fick olika lugnande preparat utskrivna. Tiden direkt efter dotterns död gick Bea ner från 60 till 47 kilo. Hela hennes tillvaro rasade samman och vänner slutade höra av sig.
– Så fort man fick höra att det handlade om mord försvann hela min bekantskapskrets. Det finns bara en person, min vän Eva, som funnit med hela vägen. Hon står fortfarande vid min sida, berättar Bea.
Pojkvännen blev senare dömd på indicier, mot sitt nekande.
– Ibland undrar man hur det svenska rättsystemet funkar, utbrister Bea uppgivet och berättar om hur hennes dåvarande pojkvän fick de mest omtalade och framgångsrika advokaternas hjälp.
– Han dömdes till 10 års fängelse, där han fick utbildning och permissioner. Och eftersom han uppvisade ett gott uppförande därinne sänktes straffet och han släpptes fri efter endast 6 år.
På frågan om hon aldrig försökt kontakta honom, svarar hon att det inte är lönt. Hon säger att han aldrig skulle erkänna brottet.
– Jag kan tröttna på folk som menar att ”han har ju suttit av sitt straff”. Det är inte en chokladkaka han stulit, som går att ersätta. Utan min dotters liv. Henne får jag aldrig tillbaka. Ett ”förlåt” känns för fjuttigt att prata om i sådana här sammanhang, men visst skulle det kännas skönt med ett erkännande, en förklaring. Jag hatar honom för det han har gjort, men han får inte ta mer plats i mitt hjärta och därför försöker jag att inte ge varken honom eller hatet mer tid och energi i mitt liv.
”Ida tog tid och kärlek från mig”
Bea har svårt för att förstå hur någon människa kan vara så grym att man dödar ett litet barn.
– Det skulle vara lättare att säga att han var en fruktansvärd person. Men jag kunde aldrig någonsin föreställa mig att han skulle kunna göra något så här makabert. Vi hade en bra relation, där han satte mig på piedestal, säger Bea.
Han hade aldrig visat några våldsamma tendenser. Under alla dessa år som gått har hon Bea funderat på av vilken anledning hennes dåvarande sambo kunde göra så här.
…bland annat fick jag ratten rakt in i magen så hårt att livmoder och äggledare skadades.
– Det enda jag kan komma på är att han kanske kände en slags avundsjuka, att han tyckte att Ida tog tid och kärlek från mig. Han kanske kände att han inte var nummer ett. Ida tog kanske för mycket plats?
Det var först senare, i samband med rättegångarna och alla förhör, som det kom fram att den dåvarande pojkvännen hade misshandlat sin före detta flickvän.
– Detta var absolut ingenting jag visste om tidigare, förklarar Bea. Man hade kallat in denna kvinna till rättegången, men hon dök inte upp.
Idas mamma försökte begå självmord
Ganska snart efter den tragiska händelsen kände Bea att hon inte orkade leva utan sin dotter. Vid ett tillfälle körde hon medvetet av vägen.
– Resultatet blev allvarliga skador, bland annat fick jag ratten rakt in i magen så hårt att livmoder och äggledare skadades.
Efter självmordsförsöket hamnade Bea vid ett vägskäl där hon kände att om hon skulle fortsätta leva så måste hon försöka lära sig att leva med sin sorg. Hästarna blev då hennes stora räddning.
– Mina hästar var det som gav mig en anledning att stiga upp ur sängen varje dag. Jag behövde ta hand om dem och de gav mig en anledning att fortsätta leva.
Jag tror helt ärligt inte att jag hade överlevt om inte han funnits vid min sida.
Särskilt viktig för Bea var hennes gamla hingst Nostradamus.
– Han fanns där för mig och skänkte mig trygghet. Jag tror helt ärligt inte att jag hade överlevt om inte han funnits vid min sida.
Det var även hästarna som fick Bea att så småningom kunna börja blicka framåt.
– Det handlade om att jag plötsligt längtade efter småsaker, som en ridtur i skogen eller att få se vårens första tussilagon, säger hon.
Lämnade Skåne efter Idas död
Bea kunde inte bo kvar i Skåne efter sin dotters bortgång och innan hon hamnade här i Östergötland flyttade hon runt ett par gånger. Här bor hon nu tillsammans med sambon Willy, som också älskar djur. Hon berättar att hon aldrig skulle kunna leva med någon som inte delar detta levnadssätt.Längtan efter fler barn har varit stor. Men på grund av skadorna efter bilkraschen blev det omöjligt för Bea att kunna bli gravid igen. Hon försökte genom provrörsbefruktning vid något tillfälle, men även det misslyckades. För Bea har det varit väldigt tufft att umgås med andra jämnåriga som har barn.För 25 år sedan sköts Yvonnes dotter till döds i FalunLäs mer
– Det är klart att man saknar Ida som hon var, men jag kan också bli påmind om henne när jag ser andra människor som nu är i 30-årsåldern. Hur hade Ida varit nu som vuxen? Hade jag varit mormor? För just när jag förlikat mig med att andra i samma ålder haft barn, men inte jag – då får de plötsligt barnbarn.
…man måste hitta något annat att leva för. Försök finna något som ger glädje.
Sorgen försvinner inte, trots 29 år utan Ida. Men Bea återkommer till hur hennes hästar fungerar som hennes psykologer. När hon måste rensa hjärnan tar hon en ridtur.
Som hästuppfödare och dressyrryttare träffar Bea många personer, framför allt unga tjejer, som, precis som hon själv, blivit hjälpta tack vare närheten till hästarna.
– Hästar är underbara. De kan läsa av vår sinnesstämning och känna direkt hur vi mår, säger Bea. Hästarna är mina stora hjältar för att de än idag får mig att fortsätta vilja leva. Och det är det jag vill förmedla till andra som gått eller går igenom något liknande, man måste hitta något annat att leva för. Försök finna något som ger glädje. Man tror aldrig man kan bli glad igen, men idag lever jag för mina hästar, hundar och katter. Och för att träna och tävla med mina hästar. Min pojkvän Willy är såklart också väldigt viktig för mig.
Berättat för Frida Funemyr
Bild: Frida Funemyr och privat