I kartongen låg mammas liv gömt
Häromdagen när jag rensade i klädkammaren hittade jag en kartong som jag inte tittat i på många år. Det var en helt vanlig brun pappkartong som jag fått från en mataffär. I den fanns saker som jag sparat som minnen efter min mamma.
Jag tog med mig kartongen till vardagsrummet och ställde den bredvid mig i soffan. Sedan slog jag mig ner och öppnade kartongen. Det första jag fick syn på var ett par guldsandaletter med hög klack. Jag tog upp skorna och granskade dem. De var verkligen i fint skick. Sulorna var knappt slitna alls.
Mamma hade många gånger berättat om den enda kväll som hon burit skorna. Det var hennes bröllopsdag. Då hade hon bytt ut ladugårdskläderna mot en kort vit klänning, smal i livet och med en fantastisk vidd som hölls ut av en underkjol av skumgummi.
Det var ett försommarbröllop och därför hade hon en tät bukett med doftande liljekonvaljer i sina händer. Hennes mörka hår var uppsatt i en lös knut som lossnade när hon och pappa dansade brudvalsen.
Såg likheten
Jag la ifrån mig skorna bredvid kartongen och plockade fram nästa föremål. Det var ett platt etui i röd färg. Jag öppnade etuiet och lyfte fram det skimrande pärlhalsband som mamma fått i silverbröllopspresent av pappa.
Jag kom ihåg att han varit så angelägen om att mamma skulle veta att det minsann inte bara var sötvattenspärlor, nej, det var fina saltvattenspärlor. Det hade damen i guldsmedsbutiken sagt. Jag reste mig och gick ut till hallspegeln och la försiktigt halsbandet runt halsen. När jag såg min spegelbild med pärlorna glänsande mot huden såg jag likheten med min mamma från det foto som togs vid silverbröllopet. Vi hade likadana mörka ögon och ett hår som vitnat.
Jag tyckte om pärlornas tyngd mot min hud och bestämde mig för att faktiskt börja använda de vackra pärlorna. Det fanns ingen anledning till att de skulle ligga nerpackade i en mörk kartong. Även om det fanns många saker i kartongen var pärlorna och guldsandaletterna det enda som var flärdfullt. Det gav en ganska bra bild av min mammas liv. Hennes dagar var fyllda av arbete, ansvar och omsorg. Flärd tillhörde inte vanligheterna.
Även under de stunder som hon kopplade av gjorde hon något som var till nytta. Hon sydde kläder, stickade tröjor och strumpor, plockade bär och arbetade i grönsakslandet. Jag minns att det var så tydligt när hon gjorde något som hon tyckte om att göra. När hon måste sitta vid symaskinen rådde en sammanbiten tystnad, men när hon gick i skogen eller bakade sjöng hon alltid.
Käraste skatterna
När jag letade vidare i kartongen hittade jag en gulnad duk med ett ganska tafatt korsstygnsbroderi på. Stygnen var inte särskilt regelbundna, blomstermönstret såg ut att vara broderat av någon som antingen var väldigt ovan eller någon som var slarvig och bara ville få det klart.
Av det lilla som jag kom ihåg av min mormor var det säkert så att hon var otålig och ville jobba snabbt. Det var nog ett arv som jag hade efter henne, dåligt tålamod med detaljarbete. Om mamma hade gjort broderiet hade det säkert varit betydligt mer prydligt. Hon hade älskat att brodera.
Under duken fanns en snidad smörkniv av enträ. Skaftet var i form av en omsorgsfullt utskuren ros och hade mormors namn ”Elsa” inristat i sirliga bokstäver.
Den gjorde morfar till henne när de var nyförlovade och smörkniven hade aldrig varit i närheten av något smör. Mormor hade haft den i en liten ask i översta utdragslådan i sin byrå. Där fanns hennes käraste skatter som vi barnbarn då och då fick titta på.
Avlidna barn
I en plåtask längst ner i kartongen fanns fem påsar med hårlockar. Två var blonda, en var ljusbrun och två var nästan svarta. Mormor hade klippt av och sparat en hårlock av alla de fem barn som hon fött. Hon fick se tre av sina barn växa upp och få egna familjer.
Det första barnet var Selma, hon avled när hon var sex månader i sviterna efter vattkoppor. Sedan kom sonen Albert som nu är den ende av syskonen som finns kvar. Lennart drunknade som tioåring.
Sedan föddes min mamma Greta och några år senare Irma. Vi barnbarn tyckte alltid att det var lite kusligt med hårlockarna som fanns kvar efter barn som var döda sedan länge.
Jag blev länge sittande med kartongen som var full av minnen. Det var så gripande att mammas gångna tillvaro plötsligt kom så nära. Som om sakerna i kartongen gav henne nytt liv – i mitt inre. Förutom etuiet med pärlhalsbandet stoppade jag omsorgsfullt tillbaka allt i kartongen igen. Där får det ligga i tryggt förvar.
Fin tradition
Så småningom ska kartongen gå vidare till nästa generation. Men innan jag stoppar tillbaka kartongen i klädkammaren ska jag ta mig tid att skriva ner några av mina minnen från mormor och mamma. Jag ska också lägga ner ett par minnessaker från mitt eget liv. Till dessa ska jag skriva några rader där jag berättar om vad sakerna har betytt för mig.
Sedan är det min dotter Elsa som ska öppna kartongen och plocka fram alla saker som betytt så mycket för oss kvinnor i släkten. Det är som en liten hälsning från dem som länge varit borta. Jag tycker att det är en fin tradition.
Christel