Hunden Luna Joy minskar matte Celicias panikångest
Ljudlöst tassar hon in och med uppfordrande blick talar hon om vem som är huvudpersonen i den här historien. Det enda som kan få henne att låta matte berätta färdigt är om hon mutas med några tuggben, utdelade med jämna mellanrum.
– Hon vet precis hur hon ska göra för att få som hon vill, skrattar Celicia Hallin, 25 år.
Den adopterade hunden Luna Joy blev räddad av Celicia, men Luna räddade också Celicia.
Mobbad som barn
Genom åren har psykisk ohälsa hängt efter henne och allt började med att hon var svårt mobbad som barn. Redan som 5–6-åring fick Celicia uppleva hur det var att må riktigt dåligt.
– Jag var väldigt ensam och det fungerade inte inom familjen heller. Jag blev ett lätt offer för jag var känslig och tog åt mig.
Det var många som slog mig på rasterna i skolan
Både lärare och elever var elaka mot henne under skoltiden och hon fick uppleva både fysisk och psykisk mobbning.
– Det var många som slog mig på rasterna i skolan och hemma fanns ingen trygghet på grund av missbruk, berättar Celicia.
Det ändrades inte förrän hennes mamma blev ensamstående 2007.
Kollapsade till slut
Under den tiden hann Celicia bygga upp en tillvaro där hon upplevde att ingen riktigt gick att lita på. När hon till slut kollapsade som 13-åring fick hon ha regelbunden kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.
– Jag klarade inte av relationer och ansågs ha autism med asbergerproblematik. Jag fick sitta ensam för jag blev utåtagerande när det inte fungerade.
Själv upplevde hon att problemen kom utifrån och när miljön fungerade kunde hon också klara gymnasiet.
– Jag bodde på Plönninges internat då och hade en bra genomförandeplan som gjorde att jag fick stabilitet.
Nanne Grönvall har stöttat
Efter gymnasiet hade hon en dröm om att arbeta med djur eller barn. Men vägen dit kändes lång.
– Det var inte många som trodde på mig i något sammanhang.
En av få som verkligen stöttade henne var sångerskan Nanne Grönvall. Celicia hade haft Nanne som idol så långt hon kunde minnas och det skrev hon ofta om på sin blogg, som mer var som en fansida och som växte sig allt större. Hon åkte också iväg för att se henne live så ofta hon kunde.
– Det ledde till att vi fick kontakt och sedan blev jag ansvarig för hennes Facebooksida. Hon ringer fortfarande då och då för att höra hur det är med mig. Hon är verkligen fantastisk som människa, inte bara artist.
Det kom så oväntat. Ingen ska behöva dö bara 27 år gammal
Celicia påminner om att Nanne själv inte haft ett lätt liv genom att hon drabbats av både cancer och att gå in i väggen.
– Ändå fortsatte hon stötta mig. Hon har skickat både julklappar och presenter.
Celicia fick också chansen att visa att hon klarade ansvaret med Facebooksidan och självförtroendet stärktes något.
Broderns död knäckte henne
Men hennes uppväxt är inget man suddar ut och återfallen in i depression och ångest har varit många. Hon har haft sin del av sorger, med vänner som dött i allt från självmord till en misslyckad operation.
Men värst var det hösten 2017 när Celicias äldre bror plötsligt dog i en trafikolycka.
– Det kom så oväntat. Ingen ska behöva dö bara 27 år gammal. För mig blev det en sak för mycket. Jag kollapsade och fick åka till psykakuten, berättar Celicia.
Hon hade en klar självmordsrisk, men med en enorm styrka lyckades hon ta sig igenom det värsta.
Vardagen därefter var däremot inte ljus. Hon levde rent fysiskt, men hon hade inget riktigt liv. Allt var mörker.
Fick diagnosen borderline
Celicias dagar började sent framåt eftermiddagen. Hon kunde inte gå ut för hon klarade inte folksamlingar. Hon sov bort sina dagar.
– Någon enstaka dag gick jag för att handla det viktigaste. Det var hemskt att leva så, men det var allt min kropp klarade efter allt som hänt.
Till slut fick hon en riktig diagnos. Hon visade sig ha borderlinesjukdom och en kronisk sköldkörtelsjukdom som kan ha orsakats av all medicinering genom livet.
– Det hjälper naturligtvis att veta, även om mitt mående var fortsatt likadant.
Men så adopterade hennes mamma en hund och Celicia blev inspirerad. Hon började allt oftare gå in på hemsidan som skötte adoptionerna.
– Jag kunde sitta i timmar och bara titta på de olika hundarna, säger Celicia.
Mamma sponsrade hundköp
Föreningen hon och hennes mamma hittade heter Hundar utan hem och de jobbar med övergivna hundar på Irland, vilket innebär en stor fördel. Irland är nämligen fritt från rabies och har få andra sjukdomar som kan spridas till Sverige.
De tyckte att jag inte kunde ta hand om mig själv
Men det var långt från alla som uppmuntrade Celicias hundägartankar.
– Det var många som var negativa och menade att jag aldrig skulle klara av att ta hand om en hund. De tyckte att jag inte kunde ta hand om mig själv, säger Celicia.
Egentligen var det bara hennes mamma och hennes pojkvän (som hon hade på distans) som på riktigt stöttade henne i drömmen om en egen hund. Hennes mamma beslöt sig för att sponsra köpet.
Och en dag efter att ha kollat upp hundar mer eller mindre varje dag så stannade Celicia upp vid en bild av en gråbrun ganska oansenlig tikvalp med vackra ögon.
– Jag föll för henne direkt.
Rasen kallas Lurcher och är vanlig på Irland, oftast är det en korsning mellan någon typ av vinthund och vallhund. De används vid jakt på små byten som kanin och hare.
– Mammas hund var av samma ras så jag visste vad jag kunde vänta.
Nervös inför första mötet
Den stora dagen skulle bli en grådaskig eftermiddag i mars. Då hade Celicia väntat i tre månader på sin Luna Joy. Namnet var från början egentligen bara Luna, Joy lade Celicia själv till för att visa att det var just glädje som hon kände.
– Jag var så nervös den där dagen. Vi väntade i en evighet på samtalet som skulle tala om att det var dags att åka iväg och sedan blev det ändå bråttom, berättar Celicia.
Hon åkte iväg med sin mamma och befann sig efter ett par timmar på Ikeas parkering i Malmö.
– Att få se henne på riktigt var magiskt och overkligt. En riktig adrenalinkick. Ikeas parkering kommer ha en helt annan mening för mig nu, ler hon.
Jag brukade få svår ångest. Nu känner jag knappast något alls.
Hon såg nästan precis ut som på bilden, förutom att hon var mindre än vad Celicia trott.
– Hon kissade ner sig när hon kom ut och var säkert lika nervös över att träffa mig som jag var av att träffa henne. Jag tänkte bara: ”Shit nu är hon här!”
Även om det funnits lång tid att planera kändes allt överrumplande. Nu hade Celicia en varelse som behövde henne varje dag.
– Det har varit så mycket glädje från dag ett. Joy passar verkligen att läggas till hennes namn.
Ångesten är borta
Celicias liv har förändrats på ett sätt hon själv knappt trodde var möjligt. Hon kommer upp på morgonen och på kvällen säger Luna till när det är dags att lägga sig. Betydligt tidigare än vad Celicia kanske tänkt.
– Hon ligger och gnyr i sängen tills jag ger med mig.
Celicia kan också gå på kafé och vara ute bland folk som aldrig tidigare.
– Jag brukade få svår ångest. Nu känner jag knappast något alls. Vi kan sitta där i flera timmar och det är helt surrealistiskt. När Luna är med är jag trygg och kan slappna av, säger Celicia.
Hon försöker alltid ha med Luna var hon än går. Ensamheten är som bortblåst och det samma är det nog för Luna, som hade ett helt annat öde som väntat om ingen tagit hand om henne.
– Det avlivas många hundar på Irland när ingen vill ha dem längre. Luna blev utslängd ur en bil på motorvägen. Att hon överlevde var otroligt för farten var närmare 120 kilometer i timmen. Som tur var kom det folk efter på vägen som hjälpte henne, men sedan riskerade hon avlivning ändå.
Vill bli tränare
Nu har inte allt liv som hundägare varit enkelt. Luna är en mästare på att bita sönder allt från inredning till föremål.
– Men jag kan inte bli speciellt arg på henne, inte länge i alla fall. För hon hjälper ju mig. Hon får mig alltid att skratta och då glömmer jag min panikångest.
Celicias vänner har också fått en ändrad uppfattning om hennes förmåga till ansvar och är nu genuint glada för hennes skull. Beslutet att skaffa hund skulle visa sig vara det allra bästa.
– Innan kunde jag vara inomhus stora delar av veckan. Jag sov jättemycket, men nu kan jag inte det. Det är jättebra.
Hon räddade mig och jag räddade henne
Celicia vill gärna gå på fler hundkurser i framtiden och gärna utbilda sig till tränare själv.
– Jag har gått två lydnadskurser på Brukshundsklubben och det har varit jätteroligt. Det är ganska otroligt att jag klarat det.
Hon tittar på sin vackra hund och Luna ser på henne. Det är en stolt elegant hund som trippar fram med stort självförtroende.
– Hon vill hälsa på alla, även hundar som kanske inte är så lämpliga. Men hon tror på sig själv. Jag har lärt mig mycket av henne.
Celicias ansikte strålar.
– Hon räddade mig och jag räddade henne. Hur fint är inte det.
Det här är Hundar utan hem
Hundar utan hem är en ideell förening som startade 2005. Föreningen räddar runt 1000 avlivningshotade hundar om året från Irland. Där finns ett stort behov plus att det inte finns de farliga sjukdomar som kan komma med hundar från medelhavsländer.