Hugos lärare räddade hans liv: Trodde han skulle dö
Lärare Rikard: ”Fullt fokus på att rädda Hugos liv.”
Gympalektionen skulle just börja för gymnasieeleverna på barn- och fritidsprogrammet vid Baldergymnasiet i Skellefteå. Hugo hade bytt om till träningskläder. Några klasskompisar var på plats i gympasalen före honom.
– De hade redan börjat lira lite boll så jag gick fram till dem, i stället för att bara sätta mig på bänken och vänta. Sedan minns jag inget mer.
Hugo Enmark, 18, rasade ihop framför ögonen på sina klasskamrater och när de skrek förstod idrottsläraren Rikard Jonsson, 32, att något allvarligt hänt.
– Jag höll på att förbereda det sista inför lektionen när jag hörde Hugos klasskompisar ropa att Hugo hade ramlat. Deras tonläge, och paniken i rösten, avslöjade att det hade hänt något allvarligt, säger Rikard, som släppte allt han hade för händerna och sprang fram till ungdomarna.
Det har gått några månader sedan den dramatiska skoldagen, och både Hugo och Rikard har fått berätta om sina upplevelser om och om igen. Nu sitter vi vid köksbordet hemma hos Hugo och hans mamma Eva-Lena, 50. Hon var på väg för att skjutsa dottern Johanna 21, hem från jobbet när mobilen ringde, den där fredagseftermiddagen.
– Det var Hugos lärare som sa att Hugo ramlat och fått åka ambulans till sjukhuset. Rikard berättade att Hugo varit vaken när han åkte. Jag fattade aldrig hur allvarligt det var. Inte förrän jag möttes av flera sjuksköterskor och läkare på sjukhuset, säger Eva-Lena, tittar på sin son, och tillägger att det nog var tur att hon inte uppfattade allvaret medan hon satt och körde bil.
– Sa jag aldrig att han fått ett hjärtstopp?
Rikard skakar på huvudet och konstaterar att han nog var rätt adrenalinstinn efter dramat i gympasalen.
Drog efter andan
Han berättar att han satte sig på knä intill Hugo och la honom i stabilt sidoläge. Rikard har varit med om att elever drabbats av såväl epilepsianfall som hjärnskakning, men den här gången var det annorlunda.
– Hugo andades själv, men jag fick ingen kontakt med honom. Han hade rödsprängda ögon, en frånvarande blick och en väsande andning. Han liksom drog efter andan och han krampade. Som tur var hade en av eleverna sinnesnärvaro nog att ringa efter ambulans, medan jag koncentrerade mig på Hugo, säger Rikard och berättar att han till sin förskräckelse upptäckte att Hugos andning upphörde.
Av larmcentralens personal, som eleven ännu hade i luren, fick han uppmaningen att påbörja hjärt-lungräddning.
– Jag har hållit många lektioner i hjärt-lungräddning, jag har sett instruktionsfilmen otaliga gånger och tillsammans med mina klasser har vi övat praktiskt på dockor. Jag visste med andra ord exakt hur jag skulle göra, men i ett skarpt läge är det ändå inte så självklart! Klickljuden som dockan ger ifrån sig när man trycker tillräckligt hårt på bröstkorgen finns ju inte där när det handlar om en livs levande människa. Tryckte jag tillräckligt hårt? Tryckte jag på rätt ställe? Jag vet inte, jag vet bara att jag fick tunnelseende och tänkte att han kan dö nu! Jag gick in i bubblan med fullt fokus på att rädda Hugos liv. Att upprätthålla cirkulationen tills hjälpen kom.
Arbetade målmedvetet
Rikard vände Hugo på rygg och varvade målmedvetet kompressioner och inandningar, tills ambulanspersonalen var på plats och placerade fästena för hjärtstartaren på Hugos bröstkorg.
Rikard lämnade lättad över till ambulanspersonalen. Han säger att det var en lycka att se Hugos egen andning komma i gång innan han kördes i väg till sjukhuset.
– När jag ringde sjukhuset fick jag till en början prata med Eva-Lena, som berättade att Hugo fortfarande uppträdde förvirrat. Men när jag någon dag senare fick prata med Hugo själv kände jag att det här kommer att ordna sig. Nu lät det som Hugo!
I efterhand förundras han över hur fokuserat han hade jobbat och vilken mognad och insikt hans elever visat i stundens allvar.
– Det var absolut knäpptyst i gympasalen under hela dramat. Det var som att alla höll andan. Efteråt när vi pratade om händelsen i klassrummet fick eleverna möjlighet att berätta om sina upplevelser och vi hade med både kurator och skolsköterska som stöd. Alla uttryckte en stor lättnad över att Hugo överlevt, säger Rikard.
Hugo själv minns bara glimtar från uppvaknandet på gympasalsgolvet.
– Allt var svart. Jag har fått veta att jag frågade om vi var ute eller inne eftersom det var så mörkt.
”Trodde han skulle dö”
På sjukhusets akutavdelning mötte såväl Hugos mamma som pappa upp hos sin son och det var där och då som Eva-Lena greps av skräck. Hugo var vaken, men helt borta. Han upprepade samma frågor hela tiden.
– Hugo hade haft hjärtstopp, jag trodde att han skulle dö! Han skulle flygas med helikopter till regionsjukhuset i Umeå och det var fruktansvärt att inte kunna följa med.
Hugos syster, som har ett funktionshinder, bodde hemma då och någon måste stanna hos henne. Hugos pappa åkte bil till Umeå för att vara med honom dygnet runt, säger Eva-Lena, som oroligt stod i ständig telefonkontakt med Hugos pappa Anders. Dagen efter tog hon bussen de 15 milen till Umeå så fort hon kunde, för att vara nära sin son.
Hugo övervakades med EKG dygnet runt och det gjordes otaliga undersökningar. Läkaren kunde inte hitta någon förklaring till Hugos plötsliga hjärtstopp. Men det skulle inte få hända igen! Därför bestämde man sig för att operera in en pacemaker med en inbyggd hjärtstartare, som känner av när hjärtat behöver kickas igång.
– Titta, man ser dosan och kan till och med känna den under huden, säger Hugo och drar upp tröjan.
Såväl Hugo som hans föräldrar känner stor tacksamhet mot såväl Rikard som till personalen på hjärtavdelningen i Umeå, där de alla blev väldigt väl omhändertagna.
Hugo fick lämna sjukhuset efter en vecka och var ganska snart tillbaka på skolan, där han möttes av blommor och små presenter som klasskompisarna köpt till honom. Att han var okej hade han redan meddelat i klassens gemensamma Facebookgrupp.
Inte rädd
Att hjärtstartaren fungerar vet Hugo, eftersom den kickat igång vid ett par tillfällen. Men rädd? Nej, det är han inte.
– Jag är ju bättre övervakad nu än alla ni andra, säger Hugo, vars liv inte kommer att begränsas nämnvärt efter dramat.
– Jag får inte bli elitidrottare eller yrkeschaufför, men det hade jag ändå inte tänkt, ler Hugo och avslöjar att hans dröm är att bli lärare.
Även Eva-Lena, som till en början var orolig när Hugo lämnade hemmet, känner sig nu trygg med den hjärtövervakning sonen fått.
Det enda men som Hugo fått efter hjärtstoppet är många små sprickor i revbenen efter Rikards hjärtkompressioner.
– Jag hade jätteont i bröstkorgen i början och fick ta smärtstillande mediciner. Men det är helt okej, säger Hugo med ett leende mot sin lärare och hjälte.
Av Birgitta Lindvall Wiik
Foto: Tomas Bergman