Henrik tappade livslusten när dottern tog sitt liv

Henrik levde ett stillsamt liv i en villa utanför Göteborg med sin fru, barnen Caroline och Hampus och hunden Mulle. De jobbade, umgicks med grannar och vänner och reste en del.

Skolsköterskan var orolig

På högstadiet började Caroline gå ner i vikt, så pass fort och mycket att skolsköterskan ringde hem och var orolig.

– Vi gick på samtal på BUP. Caroline var aldrig i farozonen för anorexi, men det var helt klart en varningsklocka som vi lyssnade till, säger Henrik Greko.

Caroline började lägga alltmer tid på sitt utseende och målade sig i timmar på morgnarna.

– Hur mycket hon än sminkade sig så verkade hon inte nöjd, det var som om hon tyckte att hon inte dög. Hon skapade fantastiska kreationer och hade en egen stil. Många visste vem hon var bara efter att ha sett henne på stan. Hon var som en Lady Gaga, hon stack verkligen ut, säger han när han ömsint berättar om sin dotter.

I gymnasiet öppnades nya dörrar för Caroline. Hon blev populär och många ville vara med henne. Men hon slets mellan skolarbetet och vännerna.

– Skolan var viktig för henne. Hon hade sökt en make up-skola i Kanada. Men tiden med vänner var också betydelsefull så hon var ganska stressad. Hon orkade inte riktigt kombinera de två världarna, säger Henrik.

Kollapsade vid beskedet

Den 24 februari 2014 var Henrik i Mora för att åka Vasaloppet när han fick telefonsamtalet som kom att rasera hans liv fullständigt.

– Det var min fru som ringde. Jag hörde inte vad hon sa för hon grät så mycket. En polis som var hos henne berättade att Caroline hade försökt ta sitt liv och var allvarligt skadad.

Henrik fick dödsbeskedet vid hotellet i Mora.

– Jag kollapsade. Som tur var hade jag en kollega som hjälpte mig. Vi tog en taxi och satt tysta i bilen i timmar, säger Henrik svagt.

Tog sitt liv i skogen

Caroline hade gått hem tidigare från skolan, städat sitt rum och sagt till sin bror att hon skulle besöka en kompis. Men i stället hade hon gått in i skogen.

– Hon tog sitt liv 600 meter från vårt hus. Hon hade tagit med sig platåskor så hon skulle nå upp till trädgrenen som hon hängde sig i. Hon hade skickat sms till sina vänner där hon skrev att hon älskade dem och på sin säng hade hon lämnat ett avskedsbrev.

Henrik berättar om mardrömmen han kastades in i, om att han själv dog den dagen.

– Jag tappade livslusten, trots att jag hade min fru och son. Från att jag vaknade till jag somnade hade jag panikångest och sov bort så mycket tid som möjligt tack vare sömnmedel och ångestdämpande medicin.

Henrik skrev ett avskedsbrev

Men sorg kan man inte medicinera bort och den bottenlösa sorgen drev Henrik att själv försöka ta sitt liv.

– Jag skrev ett avskedsbrev och tog allt som fanns i medicinskåpet. Sen la jag mig under en gran för att somna in. Jag hade även postat ett inlägg på Facebook så mobiltelefonen som låg i jackfickan räddade mitt liv.

Henrik vaknade upp på akuten och förflyttades till en sluten psykiatrisk avdelning.

– Jag sattes i förvaring, tillsammans med andra som ansågs vara farliga för sig själva. Jag fick en insyn i hur psykiatrin fungerar, eller rättare sagt hur den inte fungerar. Jag fick inget annat än medicin och en sängplats, och levde som en guldfisk. I början hade jag inte ens någon psykolog att prata med, säger han.

Relationen övergick i förälskelse

Bland medpatienterna, som blev Henriks bästa stöd, träffade han en kvinna som kom att bli hans närmaste vän. Hon var diagnostiserad med add och borderline och hade försökt ta sitt liv flera gånger.

– När vi blev vänner tillät vi båda varandra att vara som vi var. Vi fick en speciell relation där vi kunde öppna oss för varandra, berättar Henrik.

Relationen övergick i förälskelse och de fortsatte att träffas när de blivit utskrivna.

– Jag var sjukskriven under första året, därför kunde vi också tillbringa tid tillsammans och göra saker som fick oss att må bättre.

Men så småningom insåg de att de var på olika platser i livet och bestämde sig för att bryta upp.

– Vi är fortfarande vänner och kommer alltid att vara det. Vi räddade varandras liv.

Henrik och hans fru skilde sig, de orkade inte gå tillbaka till det som de hade innan. Sorgen kom emellan dem.

Fick kontakt via Facebook

Men efter en tid hände det som fick livet på rätt köl igen. Annika Fristedt kom in i Henriks liv. De hade känt varandra sedan skoltiden och fick kontakt via Facebook.

– Jag var jätteförälskad i Henrik när vi gick i skolan och tog bilder på honom i smyg, säger Annika och skrattar.

– Ja, jag hittade en massa bilder på mig själv i ditt fotoalbum och jag var ju kär i dig också, säger han.

Kärleken övervinner allt

Det går inte att ta miste på deras kärlek. De ser varandra i ögonen, pratar i munnen på varandra, ivriga att berätta sin historia.

– Vi pratade lite på Facebook och sedan sågs vi över en öl. Dagen efter satt jag i Annikas kök och det kändes så rätt. När jag såg henne igen efter alla år fick jag lite hjärtklappning.

– Han skrev att han var singel nu och det var jag med. Vi hade båda skilt oss samma år, berättar Annika.

Efter ännu en middag frågade Annika om hon äntligen hade chans på Henrik. Det hade hon och sedan dess har de varit ett par.

Annika visste i stora drag vad som hade hänt Henriks familj och hon berättar om en bergochdalbana av känslor.

– Det var inte lätt. Jag ville komma med goda råd, vilket ju var något av det sista Henrik ville ha. Jag lyssnade, stöttade och uppmuntrade. Men det har varit tungt i perioder, för plötsligt kunde Henrik ramla ner i ett svart hål och jag var inte alltid beredd, säger hon.

– Men kärleken övervinner allt, säger Henrik.Vi trivs så bra ihop, har mycket gemensamt och har roligt tillsammans.

Henriks blogg uppmärksammar självmord

Henrik har sedan Caroline gick bort skrivit om sin dotter och om sina egna tankar och känslor på hemsidan pappatillenangel.se.

– Jag vill uppmärksamma självmord och dela min historia. Jag har bland annat en blogg och jag föreläser en del och håller också på att skriva en bok.

Det svåraste var att han som förälder inte förstod vad som höll på att hända.

– Frågan ”varför” är det som gnager dagligen. Det är så lätt att skuldbelägga sig själv, men i dag har jag förstått att jag inte kunde ha gjort något annorlunda. Jag har kommit till insikt om att Caroline mådde så dåligt att hon inte hade något val när hon tog sitt liv.

Henrik menar att människor generellt är dåliga på att hantera sorg och han vill genom att berätta sin historia hjälpa andra drabbade att hitta verktyg till sitt sorgearbete.

Prata med andra drabbade

– För min del var isoleringen jag utsatte mig själv för i början det sämsta. Att få prata med andra drabbade har varit den största hjälpen. Jag vill uppmana alla att inte vara rädda för att ta kontakt med någon som sörjer. Man behöver inte prata om sorgen, det kan räcka att finnas till som stöd, menar han.

Henrik, som är 48 i dag, känner att hans sorg har planat ut och ändrat skepnad. Han har börjat acceptera den och låta den ta den tid och plats den behöver.

– Livet har inte blivit lättare, men jag har blivit starkare.

Inför årsdagen av sin dotters bortgång har Henrik bestämt sig för att inte sörja utan fira.

– Jag ska manifestera att jag fick vara Carolines pappa i 17 år. Att jag hade förmånen att lära känna en sådan fantastisk människa. Och att ha Annika och min älskade son vid min sida gör att det är lättare. De två gör att jag vill leva vidare.

Text: Anne Haavisto Foto: Julia Sjögren, privat

Läs också: Kraven blev övermäktiga: Min dotter orkade inte leva