Hemlösa Sonja och Micke: Kärleken håller oss varma

Kärleken lyser i Sonjas och Mickes ögon. De är ett par sedan sex år tillbaka och kan inte låta bli att ta i varandra fastän de oftast tillbringar hela dygnet tillsammans. De är så väldigt kära.

– Sonja är det bästa som hänt mig, säger Micke.

Vi träffas i Stockholms Stadsmissions kyrka dit de brukar gå på tisdagskvällarna och ibland också söndagsmorgnarna för gudstjänst och lite mat.

Solen skiner in genom fönstren och de tycker båda att det är härligt med ljuset. De är hemlösa och trivs bättre då det är varmt.

– Jag minns den underbara sommardagen 2011 då jag träffade Micke. Själv var jag igång med att sälja cd-skivor som andra hemlösa spelat in. Då kom det fram en man som undrade om jag inte behövde en affisch som skulle hjälpa mig att sälja bättre. Jag bjöd honom på kaffe och kanelbulle, säger Sonja.

Ögonen skiner på Micke som också minns den fantastiska dagen.

– Två dagar senare möttes vi på Centralen. Det finns en bänk där som det är vattenledningsrör under och som gör den varm. Där låg jag på ena änden och Sonja på den andra.

– Jag kände mig lite blyg, säger hon. Men någon dag senare var vi ute och promenerade och Micke tog min hand som jag aldrig vill släppa igen.

– Jag kände så mycket för honom, men jag vågade inte säga det. Vi gick till en restaurang som ger bort mat. Då fann vi vårt första gemensamma intresse: att hjälpa andra som har det svårt.

Hamnat i kläm

Varken Sonja eller Micke använder alkohol eller droger och är inte psykiskt sjuka. De har bara hamnat i kläm mellan stolarna och får ingen bostad.

Micke arbetar som timanställd på ett bussbolag, men har inte tillräcklig lön för att någon hyresvärd skulle godkänna honom. Han har varit utan hem i sju år, innan dess hade företaget han arbetade på personalbostäder.

– Men så bytte de ägare och då försvann den förmånen. På andrahandsmarknaden vill de ha deposition och det finns det ingen möjlighet för oss att betala. Tänk om jag kunde få heltidsanställning och slippa den här oregelbundna inkomsten, filosoferar han.

På 80-talet var Sonja gift och hon har en dotter. Hon har arbetat som förskollärare och som kontorist på en socialbyrå innan hon blev fattigpensionär.

– Den socialbyrån blev mitt fall, för jag var med i facket och jobbade en del politiskt. Jag ansågs besvärlig för jag ville driva igenom saker på jobbet, så jag blev uppsagd.

– Förhandlingarna mellan facket och arbetsgivare tog två år, och under den tiden tjänade jag inga pengar och jag kunde inte betala hyran, fortsätter hon. En morgon fick jag se en stor klo komma in genom brevlådan och in genom den öppnade dörren klev fem karlar som skulle vräka mig. Det sista jag såg var en nalle som jag fick när jag var två år. Vräkningen gjorde att något gick sönder inne i mig, säger hon och lägger sin hand i Mickes.

Äter i kyrkan

– Jag kan inte med ord förklara hur stor min kärlek är för Micke, han är mitt allt. Han är lika mjuk som han är rolig. Förbehållslös kärlek kallas det visst, säger hon med värme.

I dag förvaras hennes saker i ett förråd och ibland åker hon och Micke dit för att titta på gamla bilder och böcker. En vanlig dag börjar med att de går till en kyrka och äter frukost. Sedan går de vidare till en träffpunkt för hemlösa där det blir lunch och gemenskap.

– Vi går också ofta till ett ställe som heter Öppna dörren, där har Sonja haft föredrag om relationer och vi har läst Höga visan för varandra inför publik. Det är ständigt fullspäckade dagar innan vi går till Centralen för att få sova några timmar. Nu har jag sovit där i sex år. Jag vill inte gå dit, men vart ska vi annars gå?

Centralstationen städas varje natt mellan 24.00 till 03.00 och då körs alla ut.

– Vi går oftast dit innan tolv så att vi kan få sova några timmar. De timmar vi inte får vara där är vi ute och går eller så sitter vi vid Flygbussterminalen.

Många undrar hur Micke kan sköta ett jobb utan att bli helt slut.

– När man har varit vaken i flera nätter kan man somna var som helst. Men draget är värst, Sonja får ont i ryggen och jag har legat inne för lunginflammation.

Man kan undra varför de inte beger sig till något natthärbärge, och förklaringen är enkel. Det finns inget som kräver nykterhet.

– Det är vedervärdigt att dela rum med narkomaner som självmedicinerar mot psykiska sjukdomar. Jag kan inte somna och är hela tiden rädd för att mina saker ska bli stulna, säger Sonja.

Micke duschar på jobbet, men för Sonja är det värre. Hon försöker ta sig till Frälsningsarmén för att sköta sin hygien. Bådas högsta önskan är att få ett eget hem.

– Då skulle vi kunna stadga oss på riktigt och leva ett vanligt svenssonliv. Det som andra tycker är självklart.

Sonja är väldigt konstnärlig och har haft en del utställningar.

– Halva mitt förråd består av mina gamla alster. Men nu skapar jag inte så ofta, det är ju liksom lite svårt att ha med sig alla grejorna som behövs.

De tycker att omgivningen ger dem ett blandat bemötande. En del är vänliga medan andra anser att det är fel på dem för att de är hemlösa.

– Vi har båda träffat olycksbröder och -systrar i hemlöshetens land och kan garantera att ingen vill vara utan ett hem. Allt annat är en myt och sägs nog för att trösta sig själv av den som påstår att vi är hemlösa av egen vilja.

De bor i sin kärlek som i ett litet rede, kompromissar, kompletterar varandra och hittar alltid någon utväg. De är överlevare men skulle inte behöva vara det om vårt samhälle visade en liten, liten uns av den kärlek som de har till varandra.

Fakta om hemlöshet

■ Är vanligast i större städer och i förorter kring städerna.

■ Beror ofta på arbetslöshet, konkurs, skilsmässor, missbruk, mentala sjukdomar eller fattigdom.

■ Är en situation som cirka 34 000 personer i Sverige lever i, enligt senaste rapporten från Socialstyrelsen (2011).
Källa: Wikipedia

Text: Kicki Biärsjö
Foto: Thomas Hjertén