Helena von Zweigbergk skriver om kärlek på 50-talet: ”Tänk att behöva be sin make om pengar”

När livets krön har passerats och vi har mera tid bakom oss än framför oss brukar många av oss blicka tillbaka och fundera på allt det som format oss till dem vi är. Författaren och journalisten Helena von Zweigbergk, född 1959, började reflektera kring de enorma samhällsförändringar som hennes i dag 92-åriga mamma har fått uppleva under sin livstid. Tanken svindlar.

—Hon föddes 1929 och när hon var ung fanns ingenting av allt det som vi i dag tar för givet. Det var ett helt annat samhälle, med andra normer och förväntningar. Ett utpräglat klassamhälle där korrekt tilltal och etikett var viktigt. Kvinnor och män hade förutbestämda roller och att prata öppet om känslor som vi gör i dag gjorde man inte. 50-talets unga betedde sig nog rätt annorlunda jämfört med dagens; även om vi i grunden är likadana som människor, säger Helena och sveper kappan om sig denna blåsiga, men soliga vårdag.

Genom att dra sig till minnes hur hennes föräldrar pratade och uppförde sig när hon var barn växte idén om att skriva en relationsroman om ett ungt par i slutet av 50-talet fram. Karaktärerna Ingrid och Georg tog form.

Ingrid, som bor med sonen Tom i en liten lägenhet på Sankt Eriksplan, är lärarinna på en flickskola och njuter av att bestämma över sitt eget liv. På en middag med dans hos goda vänner träffar hon Georg, en ung journalist, som just flyttat till stan och som har stora drömmar om modernitet och ett samhälle som utlovar en bättre framtid för alla. De blir förälskade.

—En stor utmaning under skrivprocessen har varit språket. Att det ska låta trovärdigt hur de pratade på den tiden. Det var ett mera korrekt och artigt sätt att prata och man använde sig av andra uttryck än i dag. Samtidigt fick det inte bli överdrivet, jag ville skildra vardagslivet 1959 på ett lågmält och naturligt sätt. Det har varit en spännande och utmanande resa att göra, säger Helena, som också har gjort research genom att titta på gamla filmer, foton och läsa böcker från den tiden, för att skapa sig en känsla för hur det var.

Kvinna på 1950-talet

Tidstypisk är kvinnans roll som mor och maka. De flesta kvinnor slutade att arbeta när de gifte sig och fick barn. Livet var utstakat. Mannen var den självklare familjeförsörjaren och ledaren.

—Man visste vad som förväntades och fann sig. Men det måste ha varit ett instängt liv. Man umgicks inte med den öppenhet vi gör i dag med våra vänner. Och tänk att behöva be sin make om pengar för att köpa något till sig själv. Så fruktansvärt! Det går knappt att föreställa sig, säger Helena med en rysning.

I sin senaste bok har hon satt sig själv i centrum, och blottar ett skamfyllt beteende.

relationerHelena von Zweigbergk blottar beroende i nya boken

Hon har velat lyfta fram den vanliga kvinnan på 50-talet. Hon som på många sätt skiljer sig från oss nutida kvinnor, men också har många gemensamma nämnare. Som funderingar kring hur man gör för att vara en bra mamma.

—I boken reflekterar Ingrid kring skötseln av sonen Tom. Hon är ensam i Stockholm och har ingen att vända sig till med sina undringar, men ifrågasätter att en mor instinktivt ska förstå vad barnet behöver. På landet var det säkert lättare, med familjen i närheten. Men Ingrid känner sig ensam i sitt föräldraskap. I dag har vi föräldrautbildning, BVC och mammagrupper som stöttar, säger Helena.

Ur det här perspektivet har det förstås hänt mycket sedan 1959. På 60-talet började kvinnor ta plats i offentligheten, de kom ut i arbetslivet och kämpade för jämställdhet och kvinnors rättigheter. Vi fick barnomsorg och ändrade skatteregler, som gynnade kvinnor på arbetsmarknaden.

—Ingrid och Georg vill vara en del av den framåtrörelsen och vara ett modernt par. Men att vilja i teorin innebär inte alltid att det fungerar i praktiken. De är båda födda i en annan tid och de gamla normerna lever kvar inom dem och ute i samhället. Jag tror att det tar minst en generation innan verklig förändring är möjlig. Exempelvis synen på barn, som existerade på föräldrarnas villkor och skulle hålla sig lugna och fina, levde kvar in på 60-talet.

Skiljelinjen mellan då och nu

Men det är inte så enkelt som att dåtidens kvinnor levde instängda, förutbestämda liv, medan vi i dag är fria att leva hur vi vill, funderar Helena. Visst har vi kommit långt bort från stela etikettsregler och förtryckande normer, men i dag har vi andra regler och normer som alla ska rätta sig efter, som ser annorlunda ut.

—Många kvinnor sköter fortfarande hem och barn, samtidigt som de jobbar och ska förverkliga sig själva. Dessutom ska de vara vältränade och snygga och få många likes på sociala medier. Det där kan göra mig så trött ibland, suckar Helena och berättar att hon ibland känner pressen att hon ”borde” lägga upp något käckt på sitt Instagram, trots att hon inte riktigt känner för det.

Just internet, mobiltelefonerna och sociala medier anser hon utgör en påtaglig skiljelinje mellan då och nu; ett slags före och efter som har format om hela samhällsstrukturen och även mänskligheten.

—Vi som inte vuxit upp med sociala medier och internet kan nog känna ett visst motstånd. Det är så mycket att hålla koll på, utbudet och valmöjligheterna är oändliga. Det tar så mycket energi. Jag blir arg på mig själv när jag ligger hemma i soffan och skrollar på mobilen och upptäcker att det har gått en timme. En hel timme som jag hade kunnat ägna åt något vettigare, säger hon med ett skratt.

Helena von Zweigbergk utbränd

För en tid sedan blev Helena utmattad av att ständigt vara uppkopplad och med i ”flödet”. Till slut blev hennes hjärna överhettad. Hon orkade inte mer.

hälsaPå väg mot utbrändhet? Här är de första tecknen

—Min hjärna klarar inte av för mycket stimuli längre, jag blir jättetrött av att hela tiden behöva ta ställning till olika saker och känna kravet på att hänga med i sociala medier, säger hon med en suck och tillägger att just detta behövde ju inte 50-talets människor tampas med. På så vis var nog livet enklare då.

—Även om sociala medier för med sig mycket positivt så har det också en baksida. Alla visar upp sina bästa jag, men det är ju inte verkligheten. Och så alla positiva tillrop kvinnor emellan som ibland kan bli … lite för mycket. Man ska ha rätt attityd och åsikter, annars blir det påhopp och elaka kommentarer. Så även om vi i dag öppet pratar om ”allt”, är åsiktskorridoren trång, konstaterar Helena.

Samtalet glider in på den bekännelsekultur vi har i dag. Vi pratar gärna och öppet om våra känslor och erfarenheter, om psykisk ohälsa och andra problem.

Efter reklamen: 5 snabba med David Lagercrantz om författarskapet

—Man talade nog inte så mycket om känslor på 50-talet, man höll eventuella problem inom familjen och diskuterade inte sitt äktenskap med utomstående. Det var viktigt att upprätthålla en fin fasad. Det var nog inte så lätt att vara annorlunda, eller att bryta mot normerna, säger Helena och exemplifierar med psykisk sjukdom, som var väldigt stigmatiserat och något man inte talade om.

Helena von Zweigbergk i Spanarna

Skrivandet upptar en stor del av Helenas vardag. Just nu jobbar hon med uppföljaren till 1959, som utspelar sig under 80-talet. Hon håller också på med ett manus till Helsingsborgs teater. Dessutom medverkar hon i det dagliga radioprogrammet Spanarna. Programmet bjuder på kluriga framtidsspaningar och tendenser i nutiden, vilket intresserar och engagerar Helena. Särskilt när det handlar om relationer.

—Alla mina böcker handlar om nära relationer. Jag tycker att det är oerhört intressant och komplicerat och är något jag kommer att fortsätta att utforska. Att vara nära är också att kunna såra någon eller bli sårad, det är att vilja göra rätt och veta vad som ska göras, men ändå göra något annat. Det är inte lätt att vara människa.