Helena: Vi fick inte berätta att mamma var sjuk
Helena och hennes bror Jan växte upp med en mor som hade återkommande och svåra depressioner. På 60-talet var psykiska problem skamligt och något man inte pratade om. Redan tidigt bar Helena det tunga ansvaret på sina späda axlar, att inte berätta om mamman för någon, att bevara hemligheten inom familjen.
Mammans depressioner
När förstod du att din mamma hade problem?
– Som liten begrep jag förstås inte vad det var, eller vidden av problemen. Det skulle dröja ganska många år tills jag fick ord på mammas tillstånd. Men jag förstod intuitivt att något var fel.
Min bror och jag var barn på 60-talet. Vi bodde i ett nytt område, i ett kedjehus av den typ som då sköt upp som svampar ur jorden. En hel del kvinnor hade börjat arbeta utanför hemmet, men inte vår mamma. Hon gick hemma och anledningen var att hon var psykiskt instabil. Men det var ju ingenting man pratade om på den tiden. Inte ens jag och min bror Jan fick en ordentlig förklaring till varför mamma ibland satt inåtvänd, mörk och tyst i ett hörn av vardagsrummet i något som kändes som en evighet.
Ett bestående minne från tidig ålder är hur pappa ofta och i allvarlig ton talar om för oss att vi ska vara snälla, för mamma mår inte så bra och att vi ska gå in på vårt rum och leka.
Fick ta ansvaret
Jag är bara ett år äldre än min bror, men det var tillräckligt för att jag skulle ta på mig ansvaret, snabbt lägga armen om Jan och fösa in honom på rummet så att vi inte var i vägen.
Det hände ganska ofta att mamma blev inlagd men ingen berättade varför. Pappa sa i svepande ordalag att mamma inte mådde bra, att hon var på sjukhuset för att kunna bli frisk igen.
Blev ni rädda, du och din bror?
– Nej, men vi förstod ju av pappas sinnesstämning att det var något allvarligt och att vi inte skulle fråga. Men när mamma blev inlagd flyttade mormor hem till oss. Och det var det bästa jag visste. Jag blev lättad och glad när mormor kom med sin slitna väska, sin stickning och alla veckotidningar som jag fick bläddra i. Samtidigt skämdes jag, det var ju synd om mamma. Jag hade jättedåligt samvete, och när mormor hade stoppat om mig på kvällen låg jag i sängen och tänkte att jag var världens elakaste flicka eftersom jag var glad för att mamma var på sjukhus.
Blev ni tillsagda att inte berätta om er mor för någon?
– Nej, inte när vi var små. Men vi visste ändå att man inte skulle tala om mamma. Det låg en tät och ogenomtränglig dimma över ämnet. Ett tabu som fyllde varje kvadratmeter av barndomshemmet. Jag vågade aldrig fråga pappa om vad som var fel.
Psykisk sjukdom
Så småningom förstod jag att mammas sjukdom var psykisk. Hon hade ”klena nerver”, som man sa på den tiden. Eller, hon var ”en knäppis”, som barnen och kanske även vuxna skulle kallat henne. Och knäppisar hörde hemma på anstalt, det hade jag fått veta av ungar i kvarteret och i skolan. Jag aktade mig väldigt noga för att berätta om mamma, som ju var en knäppis.
En kväll, när mamma var på sjukhuset och mormor bodde hos oss, kunde jag inte sova. Jag skulle smyga ut i köket och hämta ett glas vatten, men stannade i gången då jag hörde mormor och pappa viska med varandra.
Elchocker
Pappa var uppgiven och ledsen, han visste inte vad han skulle göra och han trodde inte att mamma någonsin skulle bli bättre. Jag stod blickstilla och höll andan. Mormor sa att läkarna blir duktigare och duktigare och att det kanske skulle hjälpa med elchocker.
Jag frös till is av rädsla. Jag visste inte vad elchocker var men jag visste att el kunde vara farligt. Jag var 12 år. Jag råkade ge ifrån mig ett litet ljud och det blev tyst i vardagsrummet. Pappa reste sig och gick över golvet. Jag hann inte smita in på mitt rum innan han tände ljuset och såg mig.
Jag sneglade upp på honom, rädd för att få en utskällning, men mormor gick fram till mig, tog min hand, ledde mig till soffan och bredde en filt över mig. Pappa satte sig i fåtöljen med ansiktet begravt i händerna och mormor började förklara. Hon berättade att mamma var mycket sjuk i något som hette depression. Hon kunde inte hjälpa det och det var därför hon ibland blev ovanligt ledsen och nedstämd.
Jag sa ingenting men mormor fortsatte och sa att mamma var i goda händer på sjukhuset där de skulle prova med att ge henne något som hette elchocker, men att det inte var farligt.
Pappa protesterade och tyckte att mormor inte behövde berätta allt för mig, men mormor gav honom en skarp blick som tystade honom. Det var obehagligt för det kändes som om det var mitt fel att mormor tillrättavisade pappa som om han var en skolpojke.
Fick inte berätta
Mormor sa sedan att jag inte fick gå omkring och prata om mamma. Andra människor hade inte med det att göra, menade hon, inte Jan, min bror heller. Jan skulle slippa dessa bekymmer och jag var tvungen att lova min mormor att ingenting säga. Jag nickade allvarligt och lovade dyrt och heligt.
Från den kvällen var det uttalat: Vi hade en hemlighet i familjen som inte fick slippa utanför husets fyra väggar. Inte ens Jan fick veta något.
Hur reagerade du på det?
– Ja, det blev inte lättare, tvärtom. Jag bar ju på tyngden av de vuxnas hemlighet. Jag önskar så att jag kunnat prata med dem om det, med pappa, mamma och mormor. Men det gick inte. Det kändes som om jag fått en snabb titt in bakom mycket tunga draperier som kvickt dragits för igen: ”Så talar vi inte mer om det.”
Jag plågades mycket efter den kvällen. Jag var alltid på min vakt och använde oerhört mycket energi på att avleda uppmärksamheten när någon frågade om mamma.
Detta gjorde att jag blev ensam. Jag minns bara några få lyckliga stunder när jag tillät mig själv att slappna av tillsammans med kompisar.
Fick svårt med minnet
Hur gick det för din mamma?
– Hon kom hem från sjukhuset en tid efter samtalet jag haft med mormor och pappa. Hon var inte längre ledsen och tungsint, men hon hade svårt med minnet. Ibland visste hon inte vad vi hette, hon kunde inte koncentrera sig och inte ta beslut. Skulle vi ha falukorv eller torsk till middag? Det blev ett oöverstigligt problem för henne.
Men pappa sa att mamma skulle må bättre så småningom och med det måste vi låta oss nöja, för det var allt vi fick veta. Sorgen, förtvivlan och förvirringen som Jan och jag kände fick vi ta hand om själva. Jag minns inte hur lång tid det tog innan vår mamma blev lite mer sig själv igen, men frisk blev hon aldrig.
Blev aldrig riktigt frisk
Hennes depressioner följde henne resten av livet, liksom sjukhusvistelserna.
Känner du ilska gentemot dina föräldrar i dag?
– Jag hade svårt att förlåta dem i många år, särskilt min far. Allt det här tigandet vi växte upp med … Och ännu svårare var det att acceptera att han, en vuxen man, hade bett mig, som var tolv, att dölja sanningen för omvärlden. Mina tonår blev en lång och ensam vandring i ett skede av livet när man ska ha obekymrat roligt tillsammans med sina vänner.
Först en bra bit över trettio kunde jag släppa den smärta min uppväxt präglats av. I dag förstår jag att tiden var en annan. Psykisk sjukdom pratade man inte om. Så skamligt och stigmatiserande var det.
Hur har din mamma det i dag?
– Mamma lever inte längre, men det gör pappa, och den senaste tiden har han själv öppnat de känslomässiga portarna till sin sorg, den sorg det var för honom att se sin älskade så sjuk. Han har också förstått och erkänt att han svek både Jan och mig. Men han visste ju inte bättre. Han försökte skydda oss mot omvärldens fördomar. Det fanns ju inte familjeterapi som nu och han vet att vi barn fick betala ett högt pris för tystnaden.
Jag har förlåtit mina föräldrar. Och jag är glad för att man i dag pratar öppet om psykisk sjukdom, även med sina barn.
Foto: TT/Shutterstock, bilden är arrangerad